Sänk fler skatter i stället

Ekonomen Klas Eklund presenterade nyligen ett förslag på en ny skattereform, då en “omfattande” sådan var en del av januariöverenskommelsen. Eklund vill se sänkt skatt på arbete, vilket både är respektfullt mot dem som jobbar och bra för landet – då sysselsättning och BNP ökar om man stimulerar människor att arbeta och utbilda sig mer. Även om vänstern ofta menar att det drabbar välfärden om man sänker skatter är ju ekonomier dynamiska väsen.

Men förslaget har en stor brist. Eftersom samma summa ska komma in till politikernas skattkista blir det ju ändå någon som ska betala. Exempelvis höjs matmomsen, och kostnaderna för att bo kan bli saftiga, vilket kan slå hårt mot barnfamiljer. Det är tragiskt i sig, men kan också leda till krav på ytterligare omfördelning från vänsterhåll, kanske via fler familjeveckor eller högre barnbidrag. Hur ska de betalas? Vem får mindre som konsekvens? Vem får betala mer?

Om de liberala partierna verkligen hade velat förändra Sverige i frihetlig riktning borde de ha haft mod att ta ett steg längre och bett Eklund att även titta på en total sänkning av skattetrycket.

Utan en sådan får politiker nämligen ingen press på sig att kika på utgiftssidan och använda skattepengarna på ett smartare sätt.

Dels lägger de ibland mer pengar än nödvändigt på kärnverksamhet: I senaste Ekonomisk Debatt konstaterade Mårten Blix och Anders Morin att lokalpolitiker och tjänstemän skulle kunna spara “åtskilliga miljarder” genom att hämta lärdomar från kommuner och regioner som förmår tillhandahålla välfärdstjänster med hög kvalitet och kostnadseffektivitet. Blix har tidigare jämfört Sverige med andra länder och funnit att vi borde kunna få samma välfärd för mindre pengar.

Få invänder emot att länder bör ta ett ansvar för flyktingar, men migrationen har kostat stora summor. Fredrik Reinfeldt (M) varnade 2014 för att ”det kommer att kosta pengar, vi kommer inte ha råd med så mycket annat”, men få kunde ana omfattningen. Kanske eftersom migrationspolitiken hanterats lite tanklöst; Riksrevisionen har kritiserat politikerna för att 26 migrationspolitiska propositioner 2004–2015 brustit kring konsekvensanalyser.

Frånvaron av rejäla kontroller har gjort att människor har kunnat fuska med assistansersättningen. En utredning som kom för två år sedan visade att fusket uppgick till uppemot två miljarder varje år.

Dels satsar de stora summor på sådant som inte är kärnverksamhet. Kulturområdet spelar i en egen liga. Under våren satsade Kristianstads kommun 290 000 kronor på en märkligt utformad bänk i en skola, som var “en konstnärlig gestaltning som leker med bänkuttrycket”. Den lämpade sig dock inte för att sitta på.

Konstnärsnämnden spenderade förra året en miljon på en konstutställning i syfte att roa fåglar, maskar och skalbaggar.

För några år sedan beslutade Statens konstråd att satsa miljoner på ett konstverk på Västlänken i form av en person som ska heltidsanställas på livstid för att vandra omkring under marken.

Det hela skulle vara “en kommentar på lönearbete i dag”. Man undrar vad de lönearbetare som betalar för att någon ska gå omkring och göra ingenting har för kommentar?

Slöseriombudsmannen håller ständigt ett öga på myndigheterna. Här är några av de förfärligheter som har rotats fram:

– Stockholmspolitiker la 200 000 kronor på att måla om byggbaracker vid riksdagen i “rätt” röd nyans.

– I Kungsbacka ville kommunen göra ett vattendrag mer attraktivt så man beställde solstolar och parasoller för 320 000 – som sattes upp i slutet av oktober.

– Uppsala kommun spenderade 12 miljoner på en självlysande soffa.

Hur har det kunnat bli så här tokigt? En anledning kan vara att skattebetalarna inte riktigt har koll på hur mycket som lämnas över till politikerna och därmed inte är nog motiverade att ryta ifrån. Tre av fyra underskattar hur mycket de betalar i skatt.

En annan anledning kan vara att den som förordar sänkt skatt snabbt anklagas för att minska välfärden, oavsett om sådant som nämns ovan knappast kan kallas grundskydd.

En skattereform kan behövas, men främst bör skattetrycket sänkas så att politikerna tvingas tänka kreativt – som de flesta i näringslivet eller livet får göra kring de kronor de får över när skatten är betald.

Carolin Dahlman är journalist och debattör