Sandström: Vad får Johan Pehrson egentligen för pengarna?

Vad F-N får jag för pengarna? undrade Scanias tidigare VD Leif Östling 2017 gällande de höga skatterna i Sverige.

Kanske borde även forsknings- och utbildningsminister Johan Pehrson (L) ställt den frågan innan han föreslog ökade anslag till högskolesektorn.

Ingen politiker verkar ha frågat detta under de senaste två decennierna. Oavsett färg på regeringen har anslagen till forskning växt med någon miljard om året.

En ny forskningsproposition presenteras vart fjärde år. Detta är således den sittande regeringens kanske främsta möjlighet att prägla forskningens omfång och inriktning.

Låt oss därför gräva lite i vad som egentligen pågår kring våra lärosäten.

Lärosätena växer – men främst i administration

Under åren 2004–2024 mer än fördubblades anslagen till forskning. Forskarna Fredrik Andersson, Henrik Jordahl och Anders Kärnä vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) visade att dessa pengar främst verkar ha varit gödningsmedel för den växande administrationen.

Mängden högutbildade chefer och administratörer växte med 62% under tidsperioden 2004-2019. Under samma period ökade antalet forskare och lärare bara med 8%. Studentantalet växte med 11%. Samtidigt har supportpersonalen reducerats med 30%.

Facit: Färre forskare och lärare per student, fler adminstratörer och chefer.

Bör en sektor som uppvisar detta mönster få mer pengar vart fjärde år utan att någon höjer på ögonbrynen?

Akademiska hus – ett lönsamt fastighetsbolag

En annan något uppseendeväckande trend runt den högre utbildningen är de växande lokalhyrorna som tas ut av statens fastighetsbolag Akademiska Hus. Företaget förvaltar runt 3,4 miljoner kvadratmeter på 15 olika universitets- och högskoleorter. Med framgång, tycks det.

Förvaltningsresultatet har ökat med 273% under åren 2003–2023.  En ökning med tre miljarder på 20 år.

Naturligtvis behöver även statliga fastighetsbolag agera enligt en viss marknadsekonomisk logik. Samtidigt är många forskare irriterade och anser att staten mjölkar universiteten på pengar. Under de senaste tio åren har Akademiska Hus betalat ut drygt 25 miljarder till staten i utdelningar.

Med ena handen kastar politikerna mer pengar på universiteten, med andra handen verkar dessa belopp sedan återtas via höga hyror och utdelningar.

På så vis kan politiker både ha kakan och äta den. De kan slå sig för bröstet och säga att de satsar på forskning, samtidigt som en del av pengarna i praktiken ändå fyller andra hål i statsbudgeten.

Forskning behövs

Den som ställer sig frågande till ständigt växande forskningsbudgetar möter dock en rejäl uppförsbacke. Forskning ska lösa klimatfrågan, skapa morgondagens storföretag med tillhörande arbetstillfällen och förnyelse av samhället, heter det.

Och visst ligger det något i detta. Inom ekonomisk teori talar man ofta om hur överspillningseffekter från ny kunskap resulterar i tillväxt och produktivitetsförbättringar. Forskning ger positiva ringar på vattnet i samhället. Då den som skördar frukterna längre fram sällan vill bekosta forskningen fullt ut är det logiskt att staten finansierar en del forskning i samhället.

Så långt är alla eniga. Men bakom ett principellt rimligt resonemang kan det i praktiken dölja sig allehanda märkligheter.

Informationsunderläge

Brandväggar av godhetssignalering, teoretiskt korrekta föresatser och total enighet innebär att en sektor av samhället riskerar att leva ett eget liv. Inte minst om såväl politiker som allmänhet befinner sig i ett informationsunderläge. Och kanske är akademin delvis annorlunda då den i viss mån också bör leva ett eget liv.

Men det är svårt för utomstående att skärskåda hur forskningsmedel egentligen används. Alla kan ha mer eller mindre kvalificerade synpunkter på svensk skola, men den som öppet kritiserar effektiviteteten på svenska lärosäten får munhuggas med rektorer, doktorer, docenter, prefekter och professorer. Det är sällan ministrar eller journalister vågar sig på detta.

Vaga KPI:er

När resultatparametrarna för en verksamhet dessutom är vaga och svårmätbara på kort sikt blir det ännu mer komplicerat för utomstående att genomlysa sektorn. Man kan mäta antalet uppklarade brott, antalet sjuksköterskor i ett landsting eller räkna på investeringar i infrastruktur.

Kvalitén på forskningen kan förvisso mätas i antal publiceringar och citeringar. Men KPI:er för akademin är förmodligen vagare och öppna för mer tolkning. Och för en utomstående är de svåra att förstå.

Forskningsbudgeten behöver granskas

Kombinationen konsensus runt forskningens centrala roll för Sverige, informationsunderläget för press och politiker samt svårigheter att mäta och följa upp resultat innebär att resursanvändningen blir svår att skärskåda. Desto viktigare att det görs.

Bara de resultat som presenterats här gällande den växande administrationen och rundgången av pengar antyder att en ordentlig genomlysning är på sin plats. Den som verkligen värnar svenska lärosäten och Sveriges konkurrenskraft borde välkomna en granskning av hela sektorn.

Läs mer:

Mer originell forskning krävs för att höja produktiviteten

Regeringen vill satsa 6,5 miljarder på forskning och utveckling