Sandström: Ställ om den gröna omställningen – från bidrag till avdrag

När den gröna industripolitikens flaggskepp tar in vatten är det viktigt att peka ut alternativa vägar framåt.

Nationalekonomen Roger Svensson vid Institutet för Näringslivsforskning ger i ett kapitel i boken Moonshots and the New Industrial Policy en konkret åtgärd: avdrag för forskning och utveckling är bättre än bidrag.

Skillnaden kan tyckas liten, men konsekvenserna blir i praktiken betydande. Här är fem skäl till att avdrag är bättre än bidrag för att skapa innovation och grön omställning.

1. Avdrag minskar administrationen

Offentliga medel med syftet att skapa innovation och grön omställning finns hos bland andra Energimyndigheten, Tillväxtverket, Naturvårdsverket och Vinnova. Utöver detta utfärdar Riksgälden kreditgarantier. På EU-nivå finns också en växande flora av fonder och bidrag, samt offentliga lån från Europeiska Investeringsbanken (EIB).

Allokeringen av dessa medel ger upphov till administration.

I årsredovisningen för 2023 anger exempelvis Vinnova att den administrativa apparatens kostnader 2016-2023 i genomsnitt uppgick till mellan 10% och 13% av de anslag myndigheten delade ut till företag. Oavsett hur effektiv en förvaltning är behöver bidrag handläggas och redovisas.

Med avdrag för forskning och utveckling behövs en mindre administrativ överrock.

2. Avdrag gynnar entreprenörskap

Stöden och bidragen till grön omställning har växt över en längre tid. Vinnovas anslag har mer än fördubblats sedan 2007.

Sökandet av alla dessa medel är föremål för administration även hos de företag som försöker “kamma hem” pengar. Det är mycket enklare för en stor organisation att uppbåda dessa resurser. Bidrag gynnar stora bolag och avdrag borde därför vara en bättre policyåtgärd för att främja entreprenörskap.

3. Avdrag medför inte bidragskapitalism

Den växande floran av bidrag och kreditgarantier på nationell och överstatlig nivå ger upphov till så kallad bidragskapitalism. Företag sätter i system att appellera till politikens moden och  mindre hänsyn tas till verkliga kunders efterfrågan. Konkurrenskraftiga företag skapas inte genom att näringslivet ägnar sin uppmärksamhet åt att lirka till sig politiskt allokerade syltburkar med skattemedel.

4. Avdrag är teknikneutrala

Bidrag och öronmärkta medel blir i praktiken sällan teknikneutrala. Politiska moden och intressegruppper påverkar bidragsutformningen så att givaren indirekt styr selektionen av teknologier.

Om EU allokerar mer än 40% av sin Gröna Giv till vätgas blir det gratis för företag att satsa på vätgas, vilket tränger undan andra alternativ. Detta verkar ha varit särskilt problematiskt för Energimyndigheten, som genom åren allokerat växande miljardbelopp till etanolbubblan, biogas som inte fungerat med mera.

Ett avdrag för forskning och utveckling i en vidare bemärkelse skulle inte medföra att politiken styr företagens val av teknologi.

5. Avdrag sätter inte riskkalkylen ur spel

En viktig orsak till att gröna bubblor skapas är att risker och kostnader hamnar på det gemensamma. Förekomsten av stora och öronmärkta offentliga medel i form av kreditgarantier och bidrag kortsluter risktänkandet hos företag.

Avdrag för forskning och utveckling innebär istället att företag får behålla pengar som tillhör bolaget – i utbyte mot att de allokeras till innovativ verksamhet.

Fördelarna överväger

Likt alla policyinstrument är inte heller avdrag för forskning och utveckling fria från problem. Vi kan lita på att företag kommer agera opportunistiskt och om-etikettera sina aktiviteter för att maximera avdragen. Exakt hur avdrag ska utformas för att minska administrationen och jakten på kryphål är förstås också en grannlaga utmaning.

Positiva externaliteter

En hårdnackad marknadsliberal skulle fråga sig varför politiken behöver skapa avdrag och om inte detta vore ett åsidosättande av marknadsekonomisk logik.

Invändningen mot detta skulle vara att teknisk utveckling och innovation är föremål för så kallade positiva externaliteter. Kunskapen som genereras kan förädlas och återanvändas, vilket skapar välstånd på sikt. I den mån politiken försöker bidra till sådana externaliteter framstår avdrag som mer ändamålsenliga än bidrag.