Sandström: Den gröna krisen – varför så tyst på våra lärosäten?

I kölvattnet av de gröna misslyckanden och nedläggningarna under 2024 ställs nu frågor gällande de granskande funktionerna i samhället.

Nyligen beskrev jag hur såväl media som undertecknad ställt få kritiska frågor avseende Northvolt åren 2020–2023. Först i slutet av augusti 2024 talas det i media om en kris.

Men varför har lärosätena varit lika slätstrukna?

Urholkning

I en intervju med Academic Rights Watch beskriver den tidigare professorn Svante Nordin hur de svenska lärosätenas oberoende urholkats under flera decennier.

Enligt Universitetskanslersämbetet (UKÄ) har andelen direkta statliga forskningsanslag (ramanslag) minskat över en längre tid. I början av 1990-talet allokerades omkring 70% av lärosätenas forskningsmedel direkt från regeringens forskningsbudget.

SCB uppskattar att mellan 57 och 59% av forskningen vid svenska lärosäten i stället varit externfinansierad 2013–2023.

Betänkt sedan att lärosätena upplevt snabb tillväxt i administrationen, något som äter upp forskningspengar via overheadkostnader.

Utgör den ”fria” forskningstiden på svenska lärosäten en del av det förflutna?

Myndigheterna tar över

Den som inte ansöker om pengar eller misslyckas med att attrahera medel från statliga finansiärer som Vetenskapsrådet, Forte, Formas, Vinnova eller Energimyndigheten får svårt att göra karriär.

Dels för att förmågan att attrahera medel är central i meriteringen, dels för att medel behövs för att bedriva den meriterande forskningen.

Under åren 2007–2023 växte forskningsfinansieringen, som går via ett antal myndigheter, snabbare än forskningsbudgeten.

I fallet Energimyndigheten har anslagen mer än fyrfaldigats. Detta belopp hamnar förvisso också i betydande utsträckning i näringslivet.

En ansökningskultur

Skiftet i forskningsfinansiering under de senaste decennierna har ägt rum med två huvudsakliga motiv.

Till att börja med finns en idé om att akademin ska konkurrensutsättas. De bästa forskarna, med de bästa idéerna, ska erhålla medel, oavsett vilket lärosäte de råkar tillhöra.

En annan ambition har varit att knyta akademin närmare verkligheten.

I teorin ligger det en del i dessa argument. Svante Nordin beskriver dock hur den tilltagande externfinansieringen påverkar forskarnas beteenden:

”En ny kultur uppstod – en ansökningskultur, som är per definition opportunistisk.”

Styrning eller ej?

En genomgång av regeringens forskningspropositioner 2004–2024 indikerar en tilltagande styrning av verksamheten. Antalet gånger orden ”klimat” eller ”hållbar” förekommer har ökat över en längre tid. Vi ser dock en betydande nedgång år 2024, vilket är första gången på tolv år.

En liknande ökning i användningen av ordet ”klimat” kan skönjas i universitetens årsredovisningar.

Förekomsten av vissa ord såsom klimat, hållbarhet eller jämställdhet behöver inte i teorin innebära någon styrning av akademin.

Man kan tänka sig att propositioner och lärosätenas årsredovisningar pekar ut en inriktning men lämnar öppet för akademin att stöta och blöta såväl målkonflikter som olika medel för att åstadkomma olika utfall.

Men i en ansökningskultur där befordran ofta står och faller med de erhållna anslagen finns det i praktiken sällan utrymme för dessa nyanser.

Indirekt styrning

Styrningen av Sveriges universitet och högskolor blir därför betydande, men tyst och indirekt.

Forskare är beroende av medel som allokeras via politiska propositioner genom myndigheter och vidare till lärosäten där det jobbar allt fler kommunikatörer.

Universitetsanställda kan fortfarande inte få sparken, men attraktiviteten i deras tjänster är idag ofta så låg att de måste erhålla externa medel för att meritera sig och göra karriär.

Jackpot för vissa

Ansökningskulturens vinnare förfogar dock över tiotals miljoner. De forskare som kammar hem jätteprojekt kan köpa ut sig från ”undervisningsbördan”, anställa doktorander och postdocs, bekosta utrustning och åka på konferenser.

På sina respektive lärosäten blir dessa vinnare ”rainmakers” eftersom de drar in pengar till institutionerna. Om de har hållbarhet och klimat som fokusområden upphöjs de ibland också till något av mediala fixstjärnor.

Lärosätet får nu positiv publicitet, som ökar chanserna till ytterligare finansiering. En positiv spiral skapas. Alla är nöjda.

Men likriktningen är ett faktum.

Ingen censur

Mot bakgrund av ovanstående blir det lättare att inse varför Sveriges lärosäten inte ställt kritiska frågor kring den gröna omställningen och de misslyckanden som ägt rum.

Politiskt präglat utbud på forskningspengar har på våra lärosäten mött en politiskt präglad efterfrågan på pengar. Allting med idealistiska förtecken från alla involverade parter.

Det har inte skett någon direkt censur – den akademiska friheten finns alltjämt kvar. På pappret.

Inga förbud, ingen konspiration. Däremot incitament. Som över tiden formar beteenden och prioriteringar.

Kanske är den senaste forskningspropositionen ett steg mot lite mindre politisk styrning. Men det återstår nog att se.

Läs också: Sandström: Vad får Johan Pehrson egentligen för pengarna?