Ronald Fagerfjäll: Ingen levererade så många förstasidor som fenomenet ”PG”

Om den just bortgångne Pehr Gyllenhammar kan man skriva mycket som idag ter sig ganska exotiskt. Det blir gärna så i runor om människor som levt länge.

Den unge Gyllenhammar levde i en tid då sönerna leddes in i styrelserummen av sina fäder som drömde om att de i framtiden skulle ta vid. PG talade aldrig offentligt om sin egen son Oscar som arvtagare till Volvo men Refaat El-Sayed påstår i sina memoarer att Volvochefen nickade jakande på en fråga om detta. Nåja El-Sayed var inte alltid ett sanningsvittne.

Det hela var inte så märkvärdigt på den tiden, Grängeschefen Erland Waldenström hade ju efterträtt sin far Martin och Handelsbankschefen Tore Browaldh sin far Ernfrid. Den styrelse som kände fadern tyckte sig veta något om sonen. Läroverkskullarna var små och innehöll mest gossar från överklassen. För juridikstudier behövde man inga lysande studentbetyg. Ljusnande framtid som som räckte till.

Vanliga svenskar hade lätt att beundra den sortens obekymrade karriärister. De vågade ju saker i den stora världen, män som Raoul Wallenberg, Olof Palme och Dag Hammarskjöld. Vår tids Carl Bildt minner ännu om detta. Fast ingen har någonsin i Sverige varit så populär och beundrad i vida kretsar i sin egen tid som denne ”PG”.

Pappa Gyllenhammar knackade på

Jag ska berätta om PG med lite fokus på Affärsvärlden. Den började med att Skandias chef Pehr Gyllenhammar den äldre knackade på 1968 hos redaktionen och introducerade sin son som hade skrivit en debattartikel i någon försäkringsfråga eller kanske var det långtidsplanering. Dåvarande huvudredaktören Arne Nilsson försäkrade att artikeln skulle tas in och fadern blev väldigt nöjd.

Redaktionen var liten och artiklar kom utifrån. Saker hade knappast förändrats sedan Ivar Kreugers och Marcus ”häradshövdingen” Wallenbergs dagar. Frågan är om någon ens hade totalstädat redaktionslokalerna någon gång under de år börsen hade sovit en Törnrosasömn, i 36 år. Fondhandlarlistan hade fått väldigt få nya namn.

Själv kom jag till Affärsvärlden 1973 , via 3 år på Handelstidningen i Göteborg, så jag var väl förtrogen med fenomenet PG, eller ”Grynet ” som han kallades i hemstaden. Den tidens Affärsvärlden skrev knappast om företagsledare, det gjorde istället den nye konkurrenten Veckans affärer.

Men när ”Affe” började ta upp kampen med sin framgångsrike konkurrent blev chefen för landets största företag ett slagträ i den bataljen. Ingen figurerade så ofta på affärstidningarnas förstasidor. Att intervjua PG var en lätt sak, det var bara att slå på den nya bärbara bandspelaren samt klippa och klistra lite i utskriften. Volvochefen som pratade i fullständiga meningar älskade att uttrycka sig spetsigt om läget bland världens företag och om vad som behövde göras i Sverige. ”Jag är besviken på politikerna!” var en typisk rubrik.

Skyllde på “Dodde”

När de unga journalisterna växte i erfarenhet blev relationerna lite ombytligare. Börsredaktören Björn Franzon var som en igel när han under Norgeaffären intervjuade Volvos styrelsemedlemmar en i taget, många kvällar på hemtelefon. Det stod allt mer klart att knappt någon annan än Gyllenhammar själv ville byta personbilarna mot rätten att borra i ett norskt oljefält. Till slut agerade styrelsen, efter en av Affärsvärldens längsta artiklar någonsin. Att Gyllenhammar skyllde bakslaget på Marcus ”Dodde” Wallenberg var nog för att han tyckte att det framstod som mer hedervärt att förlora mot en jämlike än en journalist.

En bit in på 1980-talet gjorde jag en artikel om Gyllenhammar som strateg efter en lång intervju. Vi lämnade alltid alla artiklar för synpunkter. ”Tack för att jag fick läsa. Det var ju en blandning av intervju och analys. Har några synpunkter men har bett Bo Ekman ringa om detta” Ungefär så sade Volvohövdingen. Ekman ringde och förklarade att jag skrivit den sämsta artikeln någonsin, han sade detta i all välmening eftersom han verkligen brukade uppskatta mina artiklar. Det enda raka skulle vara att göra om hela jobbet från början.

När jag började skratta och förklara att jag kände till den där taktiken började han böna och be. ”Hela mitt jobb står på spel”. Artikeln publicerades förstås och Ekman behöll jobbet.

Jag nämnde detta senare för Volvos VD Håkan Frisinger, som satt i vår styrelse för Årets Ledare. Han mörknade och sade till slut att detta var så typiskt Volvos styrelseordförande. Det var andra som ska göra alla obehagliga saker medan han själv gled omkring och utövade makt i smått och stort.

Skulle bli statsminister

Det var nu hausse på börsen efter en rad devalveringar. Gyllenhammar gjorde sin stora affär med Anders Wall och Beijerinvest. Han kunde rensa ut de oberoende medlemmar som placerats i hans styrelse. PG hade haft ett spektakulärt samtal med Marcus Wallenberg om att bli arvtagare i dennes familjeimperium, som bröts när den gamle blev sjuk och dog. Han knöt band med Skanskasfären för att hålla tjänstemannaväldena fria från ägare. Han stred med Wallenbergarnas nye huvudman Peter Wallenberg om makten i S-E-Banken och förhandlade med Refaat El-Sayed.

Ett tag skulle han bli liberal statsminister. Men precis som moderaterna underskattade han Ola Ullstens förmåga. När det gällde taktiskt maktspel mötte han sin överman. Till slut kom de stora affärerna med läkemedelsföretaget Pharmacia och statliga Procordia.

Kort sagt ingen levererade så många förstasidor som Gyllenhammar.

Inflationen kom ikapp

Men Sveriges färd med tredje vägens politik gick mot sitt slut. Löneinflationen kom ikapp Volvo Personvagnar igen. Personbilsfolket ville ha fusion med tyska Audi men Gyllenhammar bestämde alldeles själv franska Renault. Affärsvärlden frågade efter den första skissen till fusionen: Vem skall styra detta multinationella missfoster?”. Samråd överallt och avskurna kassaflöden.

Tiden för tjänstemannavälden var över utom möjligen i Frankrike och Renaultaffären förändrades av den pågående krisen till en total fransk take over. Nya rubriker och nytt redaktionsgäng dömde ut hela upplägget med Renault. Att styrelsen till slut avsatte sin otidsenlige ordförande var inte resultatet av något svek utan en ny sorts ägarstyrningslogik.

Att vara aktivist och risktagare är inte fel i företagsvärlden, men den som sätter det egna intresset före företagets behöver naturligtvis avskedas utan pardon. Det står ännu klarare i vår tid.

Läs mer: Pehr G Gyllenhammar är död – blev 89 år