Rimbo till Rosenbad

Regnet duggar över Upplandsslätten. Dimman ligger tät kring Johannesbergs golfbana utanför Rimbo. December, natt klockan tolv på dagen. Polisbilar och avspärrningar.

Ett huttrande sällskap vadar genom leran mellan slottet och pressrummet intill, representanter för Huthirebellerna från Jemen. De är här för ”konsultationer” som i bästa fall kan leda till ”samtal” om ett slut på kriget som lett till att 20 miljoner människor svälter.

Det är bråttom. Insatserna kunde inte vara högre, men oddsen för fred kunde knappast vara sämre. Till Jemens interna problem med separatism och sekterism kommer den regionala konflikten mellan skurkstaterna Iran och Saudi­arabien, där USA olyckligtvis har lagt hela sin tyngd i ena vågskålen.

Saudierna har bokstavligen bombat Jemen tillbaka till stenåldern, utan att få bukt med den shiamuslimska, Iranstödda Huthigerillan. Blockaden stryper tillförseln av mat och mediciner till ett redan fattigt land. Svälten som massförstörelsevapen, hittills med de vapenexporterande västmakternas goda minne.

För varje ny dag av krig blir Jemens kriminella nätverk fetare, den jemenitiska staten svagare och landets barn magrare.

Hatet mellan rebellerna och regeringssidan verkar bottenlöst, parternas ingångsvärden i förhandlingarna oförenliga. Likväl är det ju storartat att Sverige som medlem av FN:s säkerhetsråd erbjudit en neutral arena för dessa trevare. Minsta genombrott som lindrar den humanitära krisen kan rädda miljoner från koleradöd och hjärnskador av undernäring, i förlängningen bidra till stabiliteten i Mellanöstern och kampen mot islamistisk terror.

En bit söderut längs E18 pågår lika hopplösa förhandlingar – om att få till nästa svenska regering. I jämförelse ter sig insatserna här skrattretande små. I Rimbo diskuteras folkmord, civilisationens sammanbrott. I Rosenbad handlar det om någon procent upp eller ner på skattetrycket i ett av världens mest välmående länder.

Fjorton veckor har gått sedan riksdagsvalet, nytt svenskt rekord i lamslagen regeringsbildning. Det politiska landskap som tar form 2018 kan gälla för lång tid framöver, ungefär som de formativa åren 1918, 1932 och 1976.

Ytligt sett är det hela både oroande och irriterande. Viktiga reformer av skolan, arbetsmarknaden och bostadsmarknaden skjuts ännu längre på framtiden. Allt fler väljare undrar vad i h-e partierna håller på med, vilket borgar för ännu struligare valresultat nästa gång. Sverige rusar mot den kris som till sist alltid kommer – finansiell eller geopolitisk – utan riktig ordning på torpet.

Och ändå, i ljuset av Rimbo-dramat, har vi ju anledning att hålla huvudet kallt. Om detta är ”peak polarisering” i inrikespolitiken kan vi betrakta oss som välsignade.

Talmannen tuggar på enligt statsvetarnas läroböcker och författningens bokstav. Politikerna behåller ett efter omständigheterna hövligt tonläge. Journalisterna rapporterar sakligt och tålmodigt. Myndigheter jobbar vidare som vanligt, utan tvekan om gränserna mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt. Ingen – utom enstaka Twitter-troll – skulle drömma om att hetsa till våld.

Det som utspelas inför våra förundrade ögon är helt enkelt en lektion i demokrati. Riskerna med alla låsningar i regeringsfrågan är uppenbara, men kanske är vinsterna större.

Vi får lära oss hur detta sinnrika, bräckliga system fungerar.

Vi förstår lite bättre vad som står på spel.

Vi kan rösta lite klokare nästa gång.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Årets…

Årets person i världen symboliseras, enligt Newsweek, av den mördade journalisten Jamal Khashoggi.

Årets filmklipp kan vara Vladimir Putins och Mohammed bin Salmans high five på G20-mötet, där diktaturens mördare firade sina framgångar.

Årets ord i Sverige: ”Servettskiss”. Stefan Löfven konstaterade att man inte kan styra landet på en sådan. Sant, men det kunde vara värre.