Krönika Svensk politik
Reformera public service – med motorsåg
Vi pratade om läget i landet och jag gjorde en halvhjärtad utläggning om vänsterns inflytande. “Men… högern har ju makten, vad gnäller du om?”. Min vän är inte vänster, inte alls, bara ganska ointresserad av politik. För honom är det laget som sitter i Rosenbad som bestämmer. Det är där makten finns. Han har inte helt fel, men inte heller rätt.
För någon vecka sedan framkom att public service-kommittén, som leds av den tidigare KD-ledaren Göran Hägglund, spruckit. När utredningens förslag för 2026–2033 lämnas över till kulturministern den 13 maj kommer oppositionspartierna att lämna in en reservation. Tidöpartierna vill sänka den så kallade uppräkningstakten, från dagens 2%.
Kritikerna menar att detta innebär en oacceptabel nedskärning, från de 9,1 miljarderna public service-bolagen fick 2024. SVT:s VD Hanna Stjärne är skarpt kritisk, och menar att allt under 2% riskerar kärnverksamheten. Oklart om kärnan som åsyftas är hennes satsningar på att kvotera in etnisk mångfald för att “spegla samhället”, som hon satte igång med direkt när hon började, eller om det är Stjärnorna på Slottet, På Spåret och Invandrare för svenskar. Kanske tänker hon på sexshowen Ligga i P3? Eller aktivisterna på Radio Sweden? Annars klarar sig nog både Aktuellt och Rapport även om summan, mot all förmodan, sjunker under 9 miljarder.
Genomsyras av vänsterns synsätt
Enligt det som erfars av Jan Scherman vill regeringen slakta public service och minska dess oberoende. Precis som så många andra journalister tycker Scherman att all extern granskning av journalistik är oacceptabel styrning. Journalister ska inte själva granskas. Vad gäller hans andra farhåga tror jag tyvärr att den kommer på skam. Inget kommer att slaktas. Men givetvis borde public service i sin nuvarande form läggas ned. Det finns ett värde i delar av verksamheten, men på grund av sin storlek tränger det likt en gigantisk gökunge ut alla konkurrenter. Får dem att uppträda i förkrympta versioner, eller självdö eftersom bara public service får tillgång till skattespenen. Förutom några skvättar presstöd.
Visst finns det duktiga journalister på SVT och SR, men institutionerna är helt genomsyrade av vänsterns synsätt. Mittlinjen går någonstans mellan Che Guevara och Annika Strandhäll, mellan Extinction Rebellion och Greenpeace, Hamas och Fatah, Feministiskt initiativ och Rättviseförmedlingen. Jag skulle kunna nämna flera av public service-journalisterna som är värda sin yrkestitel vid namn, men det skulle bara sätta dem i klistret.
Att göra riktig journalistik på SVT eller SR är redan en nästintill omöjlig uppgift. En komplimang från höger är enbart en björntjänst för journalisterna på Oxenstiernsgatan 20.
Skrämmande – för cheferna
Men vi får se. Kanske leder public service-kommittén åt rätt håll, trots allt. Om Jan Scherman och de andra som larmar får rätt. Med färre ideologiska pekpinnar, mindre kvotering av etniska minoriteter och kvinnor, mer fokus på lokala nyheter och mindre underhållning och sport. Men jag tror inte det räcker. Långt ifrån. Det är ändå 9 miljarder skattekronor årligen, vilket är pengar som mediekonsumenterna själva kunde ha fått fördela.
På grund av finansieringsmodellen tänker public service-bolagen mer på hur de ska få politikerna att ge dem mer, än på att göra sina lyssnare och tittare nöjda och allsidigt informerade. Att verka på en fri marknad är nämligen det mest skrämmande en public service-chef kan tänka sig. Att inte försörjas av skattemedel är väl nästan… odemokratiskt?
Åsiktsmångfald är sekundärt
För kom ihåg, att minska finansieringen ens marginellt är ett steg mot “ett auktoritärt samhälle”, som Christina Jutterström, som var chef på SVT på 00-talet och nu är ordförande för föreningen Oberoende public service, säger till ETC. Kom ihåg, det är fritt fram att låta vänsterextrem ideologi styra både innehåll och rekrytering i en målsättning att “spegla samhället”. Man satsar på att nå etniska och religiösa minoriteter.
Men att nå grupper till höger som inte känner sig representerade, som inte har särskilt stort förtroende för SVT och SR, är man inte intresserade av. Helt enkelt därför att man själv tillhör den motsatta sidan av spektrumet. Åsiktsmångfald är inget man tar hänsyn till, och när man frågar chefer på public service om varför, ser de ut som frågetecken. Det bara råkar slumpa sig så att nästan alla tänker ungefär likadant. Spoiler alert: de sympatiserar inte med Tidöpartierna.
Dags för motorsågen
Frågan högern måste ställa sig vad gäller statliga institutioner är vad som kan reformeras och vad som måste läggas ned. Under sin valkampanj tog Argentinas president Javier Milei fram en motorsåg, som symbol för hur mycket av de offentliga utgifter som behövde skäras ned. Sverige har helt andra problem, men motorsågen skulle behövas även här. Det nya kan inte spira om inte något gammalt skärs bort. Att bara sänka uppräkningen är inte nog, man behöver kapa rejält.
Ni vet vad Bruce Springsteen sjunger i Born in the USA, om en förlorare som är som en hund som har blivit slagen för mycket, som ägnar halva livet åt att försöka täcka över såren. Högern har varit slagrädd länge nog nu. Min vän hade givetvis rätt om att högern sitter i Rosenbad, men hade fel om makten. Den har inte Tidöpartierna tagit ännu, inte på allvar. Sluta vara så artiga. Fram med motorsågen! ¡Viva la libertad carajo! Länge leve friheten, för helvete!
Ivar Arpi är fristående journalist och debattör som publicerar via Ivararpi.substack.com
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor