Problemet med populismen

I riksdagsvalet 2014 röstade 87,1 procent på andra partier än Sverigedemokraterna. Ändå fick partiet sätta dagordningen för hela mandatperioden – parlamentariskt, politiskt, medialt.

I valet 2018 röstade 82,4 procent på andra än SD. Ändå har Jimmie Åkesson nu tagit strypgrepp på regeringsbildningen. Vad han än gör blir det bingo. Kvittar lika om public service tar avstånd eller bjuder in honom till fredagsmys hos Skavlan. Kvittar lika om de andra sju partierna lägger sig platta eller kör ända in i kaklet till nyval.

Detta är ju märkliga fenomen i ett av världens mest välmående länder. Populismen har redan fått fler spaltmeter än den förtjänar, men ursäkta en artikel till.

Nästan allt kring SD handlar om känslor, i ena eller andra riktningen. Ofta är det sublimerat – för att använda psykologins fikonspråk – på så sätt att vi visar renhet genom avståndstagande, jävlaranamma genom proteströster eller undermedveten sympati genom förståelse för ”människors oro”.

Twitterformatet har straffat ut fakta och förnuft. Lika bra att vittna från hjärtat.

Jag har inga problem med det mångkulturella samhället över huvud taget. Jag tycker det är toppen att Sverige tagit emot flyktingar. Jag längtar inte efter den perfekta integrationsmaskin, den etniskt homogena familj eller trygga polisstat som blev valrörelsens idealbild. Jag kan bara tala för mig själv, tycker inte jag är bättre än någon annan, men utan massinvandring hade jag antagligen utvandrat, varpå Sverige förlorat många miljoner i skatteintäkter.

Samtidigt fattar jag att detta kan ses som ett elitistiskt särintresse. Spelar ingen roll att jag kommer från landsorten och haft många enkla jobb. Jag bor ju i Stockholms innerstad och arbetar över hela världen. ”A citizen of nowhere”, som premiärministern i Brexitland skulle säga. En rotlös kosmopolit, som det hette när fascismen verkligen var på uppstuds.

Jag fattar att migration skapar sociala spänningar. Jag fattar att invandrare i en välfärdsstat kan uppfattas som konkurrenter om jobb, bidrag, välfärdstjänster. Jag fattar att SD är en ny folk­rörelse, den enda som engagerar väljare på många orter, som känns äkta, när de andra partierna förvandlats till toppstyrda pr-byråer.

Det enda jag inte fattar är vad SD-väljarna vill uppnå.

Jag tror inte ett ögonblick att 17,6 procent av svenska folket är rasister som vill trä på sig karolinerhattar och segra eller dö för SD-führern. Jag tror att 17,6 procent är förbannade för att det kommit många flyktingar som inte verkar jobba, och att detta inslag i gatubilden blivit en symbol för hur tjusiga människor i Stockholm fattar beslut över huvudet på vanligt folk.

Ändå finns det en svårsmält paradox här. Sedan valet 2014 har de flesta partier svängt 180 grader ifråga om invandringen. De stora har anpassat sig till SD i SD:s enda fråga, så varför går då SD framåt?

Om det bara gällde minskat flyktingmottagande kunde man ju ha röstat på S, M eller KD, vars politik hänger ihop någotsånär även i andra frågor. Motivet måste vara ett annat. Att kasta grus i maskineriet. Dränera träsket, som Donald Trump säger.

Var fjärde svensk väljare röstade på partier utan intresse för regeringsansvar. Fem av riksdagspartierna har minst nio av tio väljare emot sig. Häri ligger den stora förskjutningen av samhällsklimatet. Sverigedemokraterna exploaterar en negativ syn på själva demokratin.

Frågan är inte om vi är för eller emot invandring eller hur integrationen ska gå till, här finns ett brett spektrum av legitima åsikter. Frågan är om vi vill vara medborgare eller motborgare.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Bredda tanken

Den senaste fantasin i regeringsfrågan på den borgerliga sidan verkar vara en regering med M och KD, stödd av hoppande majoriteter mellan liberaler, nationalister och socialdemokrater. Dålig idé. En koalition som bara baseras på en fjärdedel av riksdagen blir för svag. Tänk bredare.