Pourkomeylian: ”Man bosätter sig inte i en demokrati för att ta semester i en diktatur”

Det har gått lite över två veckor sedan Johan Floderus och Saeed Azizi landade på Arlanda, efter att ha blivit fångutväxlade med den av svensk domstol dömde folkrättsbrottslingen Hamid Noury. Båda har berättat om sina upplevelser, men under den gångna veckan har Johan Floderus gett sig ut på vad som i milda ordalag kan kallas för mediaturné.

I långa intervjuer och personporträtt i bland annat Aktuellt, TV4, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten har Floderus berättat att han såg det som “helt otänkbart” att han skulle bli gripen. I intervjun med TV4 (1/7) säger han att “Iran är känt för att vara ett tryggt land för turister” och beskriver sin resa fram till fängslandet som “underbar”. Hans uttalanden är ett slag i ansiktet på folket vars land han har besökt och vars bödel nu går fri.

Sanktioner under lång tid

Iran är en islamistisk terrorregim där kvinnor och barn mördas för att de vägrar bära hijab, där HBTQI-aktivister döms till döden och avrättas.

Under lång tid har dessutom EU och USA haft ekonomiska sanktioner mot Iran, som starkt påverkar möjligheterna att göra affärer eftersom både pengatransaktioner och transporter är svåra att göra. Det är även talande att Business Sweden inte nämnt Iran en enda gång på sin hemsida sedan 2018.

Floderus arbetar som EU-tjänsteman med biståndsfrågor, Azizi är exiliranier. Att då påstå att man ansåg Iran som ett tryggt resmål för turister är magstarkt.

Allt annat än tryggt

För Iran är allt annat än tryggt för utlännigar. Sedan 1980-talet har regimen praktiserat en välkänd gisslandiplomati där individer grundlöst fängslats i princip varje år sedan 2000. Iranska frihetsaktivister har i decennier uttryckligen bett såväl turister som exiliranier att avstå resor till Iran, då det är att direkt och indirekt stötta regimens förtryck. I turisternas hjärtan gapar inga hål av längtan och saknad efter släkt och vänner, vilket gör deras deltagande i regimens könsapartheid till en bisarr, omoralisk och skadlig lek de deltar i för sitt eget nöjes skull.

Att då Floderus, vars agerande inneburit en reell säkerhetsrisk inte bara för honom själv men för Sverige, oemotsagd får stå i media och romantisera sin nöjesresa till en av världens mest homofoba och kvinnoförtryckande länder, utan att problematisera detta förtryck eller sitt egna ansvar, är insiktslöst av såväl honom som de som erbjuder honom plattformen.

För såväl Floderus som Azizi hade ett eget ansvar. Det fanns vid tiden för Floderus resa reseavrådan till flera områden i Iran, samt information om att Iran kan frihetsberöva utlänningar utan grund. När Azizi reste gällde avrådan för hela landet. Folkhälsomyndigheten ska dock inte behöva skriva “Ät inte gul snö” för att folk ska ha vett att låta bli, och detsamma gäller statliga varningstrianglar mot att semestra i en islamistisk terrorregim.

Regeringen tog beslutet

Som svar på frågan om det egna ansvaret uppger dock Floderus att “det var flera som reste till Iran” med honom (Aktuellt 3/6), som att det gör hans resa mindre omdömeslös. Azizi är inte bättre i sina kommentarer utan uppger att han inte ville skaka Hamid Nourys hand vid fångutväxlingen, eftersom det är Nourys fel att han och Floderus fängslades (Expressen 16/6).

De båda uppvisar en fortsatt aningslöshet som, sett till att en massmördare nu fått gå fri, lämnar en bitter smak i munnen. Den som dock menar att Floderus och Azizi också är ansvariga för Hamid Nourys frigivning har fel. Beslutet att släppa Hamid Noury var regeringens, och ansvaret ligger hos dem.

Regeringen har uppgett att det var ett svårt beslut, men att man har valt att skydda svenska liv. Det stämmer att staten har ett ansvar att få hem medborgare som blivit felaktigt frihetsberövade utomlands, men inte på vilka premisser som helst. Genom att släppa Hamid Noury efter bara några månader på sitt livstidsstraff har regeringen skapat en praxis där man utsätter andra svenskar för fara då man meddelar Iran att gisslandiplomatin fungerar.

Regeringen har även svikit de förpliktelser man åtagit sig för att upprätthålla internationell rätt, undergrävt det svenska rättsväsendets självständighet och svikit de tiotusentals som alltjämt bär öppna sår från Hamid Nourys hand.

Nej, hur mycket man än kan sympatisera med regeringens “en för alla och alla för en”-policy kan den inte appliceras på utrikes- och säkerhetspolitiken på det sätt som gjorts. Väljer du att semestra i en diktatur är ansvaret ditt eget, och ditt hemland kan varken förväntas eller ska vidta åtgärder, som för landet och dess medborgare som helhet inte kan motiveras. Detta såvida inte regeringens syfte med fångutbytet inte var att få hem Floderus och Azizi, men att bli av med Noury.

Svenska bytesvaror

I det fallet är det faktum att regeringen inte ansträngde sig mer för Alireza Jalali, den enda av de tre med en faktisk dödsdom och som suttit över åtta år i Evinfängelset, än mer beklaglig. Förutsatt att regeringen inte föregick den svenska rättsprocessen mot Noury (som avslutades december 2023) tog förhandlingarna med Tehran sex månader. I utbyte mot den iranska regimens guldgosse borde man gett processen den tid som krävdes för att åtminstone annullera Jalalis dödsdom. Att välja att kasta in handduken efter så kort tid är en svag uppvisning av regeringens stamina och förkrossande för Jalalis anhöriga. Jag lider med dem.

Låt oss nu vara ärliga. Hade inte den iranska regimen tagit Floderus och Azizi hade de tagit någon annan svensk som bytesvara mot Noury. Det är också just därför tusentals av oss aldrig återvänt, eller ens åkt en första gång, till Iran. Valt bort att få uppleva hela vår rika historia, den som var innan islamismen satte klorna i landet. Eftersom att resa tillbaka och sätta på sig en påtvingad hijab är att direkt och indirekt acceptera regimens terror och att motarbeta Irans frihetskämpar.

Man bosätter sig inte i en demokrati för att ta semester i en diktatur – och det gäller oavsett om man heter Floderus eller Azizi i efternamn.

Dana Pourkomeylian är jurist och fristående liberal debattör. Hon har tidigare varit styrelseledamot i GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime.