Pourkomeylian: Kräver kriminaliteten en svensk Donald Trump?

Dammet efter det amerikanska valet har lagt sig. Donald Trump står som segrande och med allt annat än en hårsmån. Republikanerna gjorde ett succéval och slog Demokraterna i kongressen, representanthuset och vann därutöver the popular vote (flest röster nationellt), det senare en bedrift som Republikanerna inte lyckats med sedan president George W Bush 2004.

Demokraterna är blåslagna och chockade. Rätteligen så. Efter Högsta domstolens upprivande av domen i Roe vs Wade, och därmed avskaffandet av den federala aborträtten, samt fokuset på immigration i valrörelsen har frågor om kön och ras fått ett stort utrymme. Frågor som typiskt gynnar Demokraterna då två av deras starkaste väljargrupper är just kvinnor och minoriteter.

Om man analyserar Trump-väljarnas demografi kan man dock utläsa att det inte var arga, vita, män på landsbygden som vann honom valet.

Trump fick ökat stöd från vita kvinnor med ynka 1 procentenhet jämfört med presidentvalet 2020 (från 51% till 52%), men från minoritetskvinnor med 11% (svarta kvinnor från 6% till 10%, latinamerikanska kvinnor från 32% till 39%). Bland svarta män mer än fördubblades stödet för Trump (från 12% till 25%), och bland latinamerikanska män från 38% till 48%.

Väljarna struntar i snedstegen

Han lyckades alltså inte hacka flisor utan avgörande bitar ur Demokraternas kärnväljare, och det vann honom valet.

Detta trots att komikern Tony Hinchcliffe, som underhållning på ett officiellt Trump-rally någon vecka innan valet, kallade Puerto Rico för en ”hög med flytande skräp”, och trots vice presidentkandidat JD Vance hån av barnlösa kattokiga kvinnor.

Det senare snappades upp och kritiserades av Taylor Swift som då öppet tog parti för Harris. Det säger sig självt – om inte ens Taylor Swift kan vinna dig det amerikanska valet gör du något uppåt väggarna galet.

Trumps vinst visar att majoriteten av de amerikanska väljarna högaktningsfullt struntar i om kandidaten är en dömd sexualförbrytare, om han har hetsat sina väljare att storma landets högsta beslutande organ, om han kontinuerligt uttrycker sig nedsättande om kvinnor, minoriteter och funktionsnedsatta eller förvarar topphemliga dokument i farstun.

Precis som El Salvadors väljare struntar i att president Nayib Bukele godtyckligt fängslar anklagade gängkriminella i förhastade rättegångar. Precis som Jimmie Åkessons väljare egentligen struntar i att han är bundis med gängkriminella.

Exemplet El Salvador

Det som spelar roll för denna allt tilltagande väljargrupp är den utlovade (och infriade) tryggheten.

När arbetar- och medelklassen inte längre känner att de kan sätta mat på bordet, eller vågar skicka ut sina barn på öppen gata av rädsla för det allt grövre våldet, kastas allt vad mjuka värden och ”anständighet” ut genom fönstret.

Detta är en förståelig, om inte också fullt rimlig, inställning från vanligt folk vars tillvaro blivit allt fattigare och otryggare. Denne laglydiga medborgare har nämligen inte råd att sätta anständigheten före sin egen trygghet. Han bor inte i elfenbenstornen och således är anständigheten inte längre något svar på varken hans problem eller rädsla.

Utvecklingen är knappast unik för USA.

El Salvadors president Nayib Bukele gick 2019 till val på att få bukt med landets 70 000 gängkriminella. På rekordtid har han med totalitära metoder fått ner antalet mord per 100 000 invånare från 103 (2015) till 2,4 (2023).

Detta genom att efter korta rättsprocesser låsa in misstänkta brottslingar i landets nybyggda anstalter, där så många som 70 fångar kan dela cell utan madrasser eller toaletter.

Tryggheten måste säkras

Den som tror att salvadoraner i avsmak ropar efter mänskliga rättigheter misstar sig.

Majoriteten av befolkningen hyllar Bukele som en frälsare och har mer eller mindre givit honom förtroende som envåldshärskare.

Över hela Europa ser vi hur våra grannar tar steg mot allt mer auktoritära, populistiska, ledare och partier som utlovar det som nu står allra högst i kurs – trygghet. Marie Le Pen, Victor Orban, Giorgia Meloni, Geert Wilders och Alice Weidel för att nämna några.

För frihet, rättssäkerhet och anständighet spelar för den vanliga människan lite roll utan trygghet.

Friheten betyder egentligen ingenting om dess mest fundamentala beståndsdel – rätten till liv – inte kan tillförsäkras.

Utvecklingen bör vara ett varningens tecken för etablerade partier oavsett nation. Utan reell och tillförsäkrad trygghet lämnar de scenen öppen för en alldeles egen Bukele eller Trump att göra entré.

246 skjutningar i år

I Sverige har de styrande partiernas ignorerande av invandringsfrågan krattat banan för Sverigedemokraterna att bli Sveriges tredje största parti.

På knappt två mandatperioder har SD tvingat ”Öppna era hjärtan”-moderater, ”Mitt Europa bygger inga murar”-socialdemokrater och ”Olagligt att gömma en flykting – göm två!”-liberaler att gå från dessa brösttoner till att införa EU:s mest restriktiva asylpolitik.

Skillnaden här är dock att Jimmie Åkesson kommer framstå som ett fromt lamm i jämförelse med den partiledare som träder fram och utlovar Bukeles eller Trumps metoder mot kriminaliteten.

Den som tror att en sådan partiledare inte skulle kunna vinna framgång i Sverige för att vi svenskar av naturen är mer rättskaffens än amerikanerna eller sydamerikanerna misstar sig. Människor i Sverige har i slutet av dagen precis samma behov som alla andra – sin egen och sina barns trygghet.

Med 246 skjutningar och 39 döda bara i år gör svenska partiledare klokt i att fundera på hur mycket otrygghet svenska folket egentligen tål – innan deras förtroende även i denna fråga är förbrukat.

Dana Pourkomeylian är jurist och fristående liberal debattör. Hon har tidigare varit styrelseledamot i GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime.