Politisk kapitalism är ett grön-blå-rött systemfel

I en fungerande marknadsekonomi handlar företagande om att i konkurrens med andra bolag erbjuda varor och tjänster som är värdefulla för ett företag eller en individ. Kundens möjlighet att välja bort ett undermåligt alternativ sätter press på företag som under ständigt omvandlingstryck måste hålla i kostnader och utveckla nya lösningar.

Marknadsekonomins antites

Politisk kapitalism är i flera avseenden marknadsekonomins antites. Här skapas inte vinster genom att utveckla någonting människor värdesätter högre än det pris de betalar. Vinster uppstår istället genom att företag via politiken tillskansar sig förmåner i form av exempelvis gynnsamma regleringar, tullar, avdrag, bidrag och kreditgarantier.

Randall Holcombe, professor i nationalekonomi, definierar politisk kapitalism på följande vis:

“ett ekonomiskt och politiskt system där de ekonomiska och sociala eliterna samverkar för ömsesidig nytta”

Jag har tidigare använt begreppet bidragskapitalism i min beskrivning av grön politisk kapitalism. Bidragskapitalism är ett begrepp som snävt fokuserar på hur företag extraherar just bidrag och stöd. Politisk kapitalism är därför en bättre samlingsterm då den inbegriper fler former av förmåner än enbart rena bidrag.

På engelska finns uttrycken crony capitalism  eller ”lemon socialism” som har en liknande innebörd.

Mekanismerna bakom politisk kapitalism

Redan Adam Smith, nationalekonomins fader, pekade i The Wealth of Nations (1776) ut hotet från politisk kapitalism:

”Kapitalister kan inte träffas, om det så är bara för nöje och förströelse, utan att deras umgänge slutar i någon konspiration mot det allmännas bästa eller i någon hemlig överenskommelse att höja priserna.”

Varför uppstår politisk kapitalism?

I många branscher är det svårt för företag att bibehålla lönsamhet och konkurrenskraft över tiden. Att tillskansa sig favörer via politikens förlängda arm kan därför vara frestande, inte minst om alla konkurrenter gör detta och det finns stora medel att tillgå i offentlighetens kassakistor.

Den som har mest resurser kommer ofta också att få mest förmåner på bekostnad av kunder, konkurrenter och skattebetalare. Jurister, lobbyister och ex-politiker kan ses som en sorts legosoldater – de arbetar åt den som betalar bäst. Med djupa fickor kan därför förmögna eliter i samhället göra sig själva ännu mer förmögna – inte genom att skapa någonting av värde, utan genom att extrahera resurser ur samhället via politiken. Vägen dit handlar om att anlita skickliga politiska och ekonomiska legosoldater som agerar i deras intresse.

Grön politisk kapitalism

Det finns idag otaliga exempel på grön politisk kapitalism. Då Northvolt varit i blåsväder de senaste månaderna kan bolaget förstås nämnas.

Många inom politiken ser fördelarna med de stora gröna satsningarna:

• Det gröna laget ler nöjt åt den gröna omställningen och att näringslivet äntligen talar deras språk.
• I det röda laget jublar man över hur politiken tar kontroll över näringslivet. Retoriken om arbetstillfällen i gryende industrier tilltalar såväl partiernas kärntrupper som väljarbasen. Att en och annan exminister dessutom tjänar en slant som rådgivare gör inte saken sämre.
• Det blå laget påtalar nu hur näringslivet går före i den gröna omställningen. Att marknadsekonomin delvis satts ur spel blundar man för. Man vill inte heller riktigt se att övriga företag och skattebetalare bekostar så stor del av kalaset. Enklare att bli struken medhårs av de gröna och ägandet är ju trots allt privat.

På Kungsholmen – eller Konsultholmen – jublar delägare över höga timtaxor. Flitiga civilingenjörer konstruerar nu excel-snurror och börjar genast bygga fabriker – i powerpoint.

Något kvarter bort sitter de skickligaste politiska kapitalisterna och gnuggar händerna av förtjusning. Marknaden, i form av Stockholms ekonomiska-politiska elit, har fått vad den efterfrågar.

Politisk kapitalism i andra delar av samhället

Även om jag ofta studerar grön politisk kapitalism kan listan över sektorer där den politiska kapitalismen skapat problem göras lång.

Upphandlingsförfaranden är rena julafton för de bolag som lärt sig att dra slipstenen. Genom att vinna en upphandling exkluderas konkurrenter under en lång tid och när det offentliga väl låst in sig kommer leverantören kasta nyckeln och skratta hela vägen till banken.

Vänstern talar gärna om hur välfärdens skattkistor töms av privata, vinstmaximerande företag. Fenomenet vinstmaximerande företag och offentliga resurser behöver helt klart problemetiseras. Här behöver analysen fördjupas – det räcker inte med svepande hänvisningar till “nyliberalism”.

Byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset är förstås ett annat paradexempel som innehåller skenande kostnader, mängder av dyra konsulter, jäv och advokatfakturor på totalt 120 miljoner kronor.

Den som tittar mer globalt hittar andra exempel på politisk kapitalism inom exempelvis läkemedelsindustrin. Tillsynsmyndigheter såsom amerikanska Food- and Drug Administration påverkas av industrin varpå hälsofarliga substanser ibland rullas ut till en oanande allmänhet. Opium-epidemin kring Purdue Pharma är kanske det mest skrämmande exemplet på senare tid, men Vioxx-skandalen där Mercks preparat visade sig fördubbla risken för hjärtinfarkt förtjänar också att nämnas.

Staten och Kapitalet i symbios

Traditionella skiljelinjer mellan höger och vänster inom politiken har handlat om statens storlek och grad av inblandning i ekonomin. Men Sveriges lider inte av för mycket nyliberalism eller av förstockad socialdemokrati. Problemanalysen behöver uppdateras. Systemfelet stavas politisk kapitalism: ett samhällsskick där företag extraherar vinster ur samhället genom att exploatera politiken. Tyvärr finns kålsupare i alla partier och ofta har de själva händerna i syltburken, vilket gör systemet svårt att förändra. Dilemmat sammanfattas utmärkt av Holcombe:

“The economic elite influence the government’s economic policies to use regulation, government spending, and the design of the tax system to maintain their elite status in the economy. The political elite are then supported by the economic elite which helps the political elite maintain their status; an exchange relationship that benefits both the political and economic elite.”