Pensionsfällan

Alla pensionssystem tycks ha sina brister. Nu är det de senaste 30 årens förment geniala lösning, att alla sparar till sin framtida pension, som ser ut att vara på väg in till rakning. Paradoxen är att detta storskaliga finansiella sparande är en av huvudförklaringarna till den stagnerande produktivitetsutvecklingen och de sjunkande realräntorna och därmed den framtida pensionsbetalningsförmågan. Ju mer vi sparar ju sämre blir det.

Den amerikanske ekonomen Larry Summers har med stor envishet försökt banka in begreppet secular stagnation som epitet på den ekonomiska utveckling som har skett efter den senaste finanskrisen, som blommade ut för mer än tio år sedan. De utmärkande dragen för de utvecklade ekonomierna har varit fallande realräntor, sjunkande produktivitet och en inflation som vägrar att lyfta, det vill säga en sekulär stagnation. Sverige är inget undantag, i synnerhet om vi synar vår ekonomiska utveckling det senaste decenniet genom kvoten BNP per capita.

Tar man på de keynesianska glasögonen tycks det vara så att det är en svag utveckling av efterfrågan som är det tydligaste mönstret. En av brittiska ekonomen John Maynard Keynes bärande teser är ju att svag efterfrågan beror på ett för högt sparande hos många aktörer som inte absorberas av någon annan i ekonomin. För ekonomisk aktivitet handlar ju om flöde, där den enes utgift är den andres inkomst. Drar någon ner på sina utgifter, sparar, så minskar ju någon annans inkomster, såvida inte detta sparande kanaliseras till reala investeringar eller konsumtion via lån eller andra kontrakt. Detta är Keynes så kallade sparparadox; ju mer vi sparar, ju mer sjunker den ekonomiska aktiviteten och desto mindre blir detta överskottssparande värt.

Man kan även förklara det med att transmissionen brustit mellan det finansiella sparandet och det egentliga sparandet, för vilket nationalekonomerna har satt ett likhetstecken med de reella investeringarna i ekonomin, som byggandet av en ny fabrik eller ett större utvecklingsprojekt. Den brustna länken innebär att ett företag inte bygger någon ny fabrik, finansierar något stort utvecklingsprojekt, med mera, bara för att pengar blivit billigare. Det viktigaste investeringskriteriet som saknas är att efterfrågan ökar.

Den amerikanska utvecklingen är slående. Trumps sänkta bolags- och kapitalbeskattning skulle enligt den neoklassiska skolboken leda till ökade investeringar. Investeringarna har i stället sjunkit. De sänkta skatterna och de sjunkande räntorna har i stället gjort belåning för att köpa tillbaka sina egna aktier till den lönsammaste affären. De nyskapade pengar som denna ökade belåning medfört jagar sedan vidare bland andra befintliga tillgångar.

Konsekvensen av att det finansiella sparandet i stället jagar avkastning bland befintliga tillgångar, är förstås sjunkande avkastning på såväl riskfria som riskfyllda placeringar, vilket IMF belyser i sin senaste Global Financial Stability Report som publierades i oktober.

Och så som det ser ut i USA så ser det också ut i Sverige, med den skillnaden att vårt finansiella sparande ligger på en än högre nivå. Med vårt bytesbalansöverskott så exporterar vi stora högar med finansiellt sparande.

Och den stora sparkällan är naturligtvis våra avsättningar till pensioner. Paradoxen för de framtida pensionerna är att den sjunkande avkastningen ökar det framtida åtagandet mer än vad de stigande värdena gör. För någon vecka sedan hade Financial Times en analys, Their house is on fire: the pension crisis sweeping the world, där de beräknat att en procentenhets minskning av räntan får tillgångarna att stiga i värde med 10 procent, medan åtagandet stiger med 20 procent.

De låga räntorna på lågriskobligationer har gjort att den traditionella modellen för pensionsfonder med 60 procent aktier och 40 procent obligationer, där den löpande avkastningen normalt ska täcka utflödet av pensionsbetalningar, inte fungerar.

På papperet är detta värst för de förmånsbestämda pensionerna, då det blir alltmer uppenbart att pensionsbolagens utfästelser inte kommer att klaras. Effekterna är dock desamma för de premiebaserade, men då tar spararna risken. Ryggmärgsreflexen är att vi måste spara mer för att få ut högre pensioner. Effekten är dock den motsatta; avkastningen sjunker ännu mera.

Åter till Larry Summers. Ett av hans förslag att komma till rätta med detta är att i högre utsträckning gå tillbaka till de klassiska med pay-as-you-go-systemet. Det vill säga att det är raka rör mellan inbetalda pensionsavgifter och utbetalda pensioner, där inget fonderas. Det var där vi var för 30 år sedan.