Parasitens fråga gnager

Min rutinmässiga skepsis mot finkulturella filmer på obegripliga språk kom på skam. Parasit är en fantastiskt rolig, välgjord, spännande och gripande film. Fem getingar.

Filmen handlar mest om den fattiga familjen Kim som bor i en fuktskadad källare. Familjen skildras med hjärta men de beter sig som svin både mot varandra och sin omgivning. Super, bråkar, ljuger och fifflar. Slumpen och ett antal lögner gör dock att den 20-årige Kim-sonen nästlar sig in som läxhjälp åt tonårsdottern i den rika familjen Park.

Här börjar man förstå varför filmen heter Parasit. Nästa steg är att familjen Kim likt en kull gökungar tränger ut familjen Parks trotjänare ur det trygga boet och själva nästlar sig in som chaufför, privatlärare och hushållerska. Den rika men tanklösa familjen Park ger sina trotjänare sparken utan större eftertanke sedan de låtit sig luras av Kim-ligans Jönsonligalika kupp.

Filmen gör också skäl för sin titel på så vis att den likt en parasit bitit sig fast i hjärnbarken på er redaktör. Det gäller särskilt en scen där familjen Kim festar i den bortresta familjen Parks lyxvilla och super sig fulla på en häxblandning av årgångsvin och fin whisky. Fyllesnacket kommer att handla om fru Park.

”Hon är så naiv och trevlig. Hon är rik men ändå trevlig”, säger herr Kim men blir tillrättavisad av sin hustru.

”Inte ’rik men ändå trevlig’ utan ’trevlig för att hon är rik’. Det fattar du väl?”, säger fru Kim och fortsätter.

”Vad fan, om jag hade mycket pengar… Då skulle jag också vara trevlig. Ännu trevligare rentav!”

”Det stämmer. Er mamma har rätt. Rikingar är så naiva”, summerar herr Kim.

Det här är en diskussion som sätter fingret på två av alla mänskliga civilisationers största frågor.

• Leder rikedom till elakhet och empatistörning? Det är ju premissen bakom herr Kims beskrivning: ”hon är rik men ändå trevlig”. Och det är också premissen bakom talesätt ”pengar är roten till allt ont” och bibelspråk om att kameler kommer igenom nålsögon lättare än rika når himmelriket.
• Eller är trevlighet en lyxvara som fattiga inte har råd men som ökar i takt med välståndet? Det är ju premissen bakom fru Kims löfte om att hon skulle vara mycket trevligare om hon hade pengar. Det är också premissen bakom hela det liberala samhällsprojektet. Adam Smith och all historisk erfarenhet har ju visat att egenintresse och hjälpsamhet kan frodas tillsammans i en välordnad marknadsekonomi.

Erfarenheten sedan 1700-talet är ju att ökad rikedom gått hand i hand med ökad ”civilisation” i form av färre våldsbrott och att alltfler grupper gått från att vara utstötta till att få en plats i värmen. Jag tänker på medborgerliga rättigheter, välfärdsstat, kamp mot diskriminering, tolerans för minoriteter och mycket annat som är långt vanligare i rika länder än i fattiga. För att inte tala om hälsa, livschanser och det manifesta önskemålet hos miljarder människor att hellre leva i rika än i fattiga samhällen.

Ändå känns det för lätt att gå på fru Kims linje och säga att vänligheten ökar med välståndet. Filmen Parasit är nämligen också skoningslös i sin skildring av den rika familjen Park. De må vara vänliga till sättet. Men de är helt okunniga och ointresserade av hur livet ter sig för samhällets olycksbarn. De är inte alls illvilliga men uppträder som en självtillräcklig elit som gottar sig åt sin egen förträfflighet. Som skildring av ett etablissemang känns det besvärande relevant även för den som lever ett privilegierat liv i Sverige.

Filmen Parasit kulminerar i ett blodbad som även om det är skruvat känns märkligt logiskt och rimligt givet den stora klyftan mellan de rika och de fattiga. Besvärliga frågor har sällan enkla svar.