Ompröva rubbet

KRÖNIKA I vår gör jag ett slags bokslut över döttrarnas skolgång. En lämnar gymnasiet, en hög­stadiet. Förundrat har jag betraktat den strida ström av idioti de haft att handskas med. Jag också, i min egenskap av familjens överste läxhjälpare.

Jag tänker på alla inlämningsuppgifter med tillkrånglat akademiska, ofta förvirrande frågeställningar, där det varit viktigare att producera förnumstiga åsikter, feministiska analyser och korrekta fotnoter, än att redovisa inhämtat ­kunskapsstoff.

Och jag tänker på den skriande bristen på innötning av kunskap som i en frisk skola görs genom att plugga glosor, repetera mattemoment och systematiskt plöja text i läroböcker inför prov.

Prov som – där är hjärn- och minnesforskarna eniga – är dunderhonung för inlärningen. Proven ska hagla, då fastnar kunskapen, medan ångestdriven uppsatsskrivning blockerar den. Ofta sker denna med parodiskt långa deadlines, vilket skapar prokrastinering och ännu mer ångest.

Plus frustration hos oss föräldrar, som, om vi själva är hyggligt utbildade, kommer in med curlingkvasten och sopar bort de värsta hindren eftersom vi tycker synd om telningen.

Ett minne ur högen: ena dottern som 14 år gammal skulle skriva en jämförande studie mellan franska revolutionen och arabiska våren utifrån ett informationsteknologiskt perspektiv. Utan att ha fått lära sig ett jota om själva händelse­förloppen.

Inlärd hjälplöshet blir den fullt möjliga konsekvensen. Tyvärr inte inlärd historiekunskap.

Att det är så här illa på de flesta håll, bekräftas i den viktiga boken Kunskapssynen och pedagogiken – varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas (red Magnus Henrekson).

En förklaring till de onda spiralerna är att många av 68-vänsterns antiauktoritära bildstormare lyckades övervintra i samhällsinstitutionerna. Med förödande framgång kapade man både pedagogiken och skolbyråkratin. Och kunde därigenom implementera en postmodern och relativistisk kunskapssyn. På skolområdet krockar denna förvisso med såväl beprövad er­farenhet som pedagogisk och neurologisk forskning. Men det behöver inte relativisterna bry sig om. De tror ju inte på objektiv kunskap och evidens, och behöver följaktligen inte visa att de tänkt rätt. Viktigare är att förmedla progressiva värderingar och framstå som anti-hierarkisk. I denna bisarra värld har boken, inklusive läroboken, ytterst låg status. Eleverna ska genom ”projektbaserad undervisning” och ”entreprenöriellt lärande” – helst ”utifrån egna erfarenheter” – bli sina egna magistrar. I stället för att få kunskapen förmedlad av den vuxne i rummet som faktiskt behärskar ämnet.

En vacker bild av människans kunskapssträvan är att vi står på tidigare generationers axlar. Dagens svenska elever ska i stället lyfta sig själva i håret. Och börjar följaktligen hela tiden på scratch.

Ironiskt nog – eftersom 68-orna trodde att de slogs för jämlikhet och emancipation – produceras nu ojämlikhet och maktlöshet. Och därigenom nya, förstärkta hierarkier. Vilket understöds av data: Sveriges skolförfall är tydligast hos de svagare eleverna. De som helt krampar inför komplext akademiskt skrivande skulle naturligtvis kunna slå i sig traditionellt kunskapsstoff på ett traditionellt sätt om motivation fanns. Men det uppmuntras inte.

Gymnasieminister Anna Ekström funderar nu på att fimpa kursbetygen och återinföra ämnesbetygen, delvis som svar på ökad stress hos eleverna. De av Jan Björklund införda kurs­betygen var ju som att värdera en 400-meterlöpares utifrån deltider efter 100, 200 och 300 meter i stället för att koncentrera sig på det viktiga: slutresultatet.

Ett bra initiativ, Anna. Men bara en droppe i havet i det helt nödvändiga restaureringsarbetet av den svenska skolan. Ompröva rubbet. Själva demokratin kan stå på spel. Om de som ska ta över inte respekterar kunskap, och att någon i vissa frågor kanske vet något man själv inte vet, hur ska vi då kunna överlägga förnuftigt om viktiga saker?

Gör om. Gör rätt.

Åpropå relativism.

De nationella proven rättas inte externt, utan internt. Lärarna utvärderar alltså sig själva. Och de måste inte kopplas till betygssnittet i en skola, vilket borgar för betygsinflation i kampen om nya ”kunder” (elever). Och en del uppgifter är så luddiga, att resultatet varierar beroende på vem som rättar. Fly mig lukt­saltet, någon!