Offentlig propaganda för skattemedel

De tekniska verktygen för att sprida information och producera olika typer av kommunikationsmaterial har fullkomligt exploderat de senaste åren. Att ha möjligheter är positivt, men det betyder inte att de alltid måste användas. I vissa fall är det faktiskt bättre att låta bli. Det gäller alldeles särskilt våra skattefinansierade institutioner.

Sedan 2014 kallar sig den rödgröna regeringen för en feministisk regering. Som en sådan bedriver den en ”feministisk utrikespolitik”. För ett tag sedan delade utrikesminister Ann Linde en reklamfilm på sociala medier med budskapet att ”världen behöver en feministisk utrikespolitik”. Filmen, som även ligger på Utrikesdepartementets YouTube-kanal, togs fram av en kommunikationsbyrå för 196 000 kronor, en hög summa för en film på 1 minut och 52 sekunder, särskilt med tanke på att den bara fått drygt 400 visningar hittills på YouTube. De senaste två åren har Utrikesdepartementet lagt ut runt 25 filmer på sin YouTube-kanal, varav en del endast fått några tiotal visningar.

2018 lät regeringen ta fram en ”Handbok för feministisk utrikespolitik”. I handboken har de satt sin egen politiska agenda på pränt och där står uppradat de stordåd de enligt dem själva har åstadkommit. Handboken, som kostade nära 500 000 kronor att ta fram, har även tryckts upp och översatts till flera språk. Detta betalar vi gemensamt med våra skattepengar.

Självklart ska politiska partier berätta för väljarna vad de gör och tycker, men för att göra det erhåller de ett väl tilltaget partistöd. Att inneha regeringsmakten innebär inte att man ges rätt att använda offentliga medel till marknadsföring av sin egen politik. Pengar som borde ha gått till praktiska jämställdhetsinsatser, lades nu på att köpa partipropaganda från reklambyråer.

Även om intentionen med att sprida information i grunden ofta är välvillig, så kommer den med ett antal problem. Tillrättalagd information och putsade ytor kostar pengar, men riskerar också dölja den riktiga verkligheten. Därtill kan ifrågasättas om det ska göras med våra gemensamma skattemedel.

Begreppet ”Sverigebilden” har blivit väletablerat och används numera även av politikerna själva. Kampen om Sverigebilden pågår varje dag. Regeringen, som förstås gärna vill sätta sin positiva bild av Sverige, har verklighetens sprängningar och skjutningar att kämpa emot.

En hel myndighet finns som analyserar och arbetar för att påverka Sverigebilden: Svenska institutet. Enligt hemsidan är deras uppdrag att de ”Bygger relationer och skapar förtroende för Sverige i världen”. Med en budget på en halv miljard om året har de i alla fall betydligt fler visningar av sina reklamfilmer om Sverige på YouTube än vad Utrikesdepartementet har, men institutionens existens och uppdrag är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

Myndigheter bör vara opartiska. Vad Svenska Institutet sysslar med är en blandning av myndighetsutövning, analys och marknadsföring på en gång, vilket lätt kan kantra över i propaganda som snarare grumlar verkligheten än belyser den.

Svenska Institutet drev tidigare ett projekt kallat Curators of Sweden. På ett konto på mikrobloggen Twitter, @sweden, fick olika svenskar möjlighet att twittra om sitt liv och tankar i en vecka i sträck. Intentionen var att kontot skulle sprida kännedom om Sverige utomlands och visa upp landets mångfald. Initiativet hamnade dock ofta i blåsväder och befogad kritik lyftes mot att en myndighet låter enskilda använda dess informationskanaler för att yttra sina personliga åsikter. 2017 eskalerade kritiken när en enskild användare på kontot implementerade en så kallad blocklista som hindrade 14 000 konton från att ta del av vad @sweden skrev om. Ska medborgare hindras att ta del av det en myndighet informerar om? Nu har kontot lagts ner.

Tanken, att Sverige består av en mångfald av människor, var en bra utgångspunkt. Så varför inte låta alla dessa tala istället, men genom sig själva och inte genom en myndighet?

Propagandalik kommunikation förekommer även i kommunerna. Samtidigt som kommunernas verksamheter uppvisar stora brister sitter hundratals kommunikatörer och försöker skapa en positiv bild av sina arbetsgivare. De slipar på kommunernas ”varumärken”, som om de vore företag som ska sälja produkter.

En av kommunerna med flest kommunikatörer, Malmö stad, har ett eget väldigt aktivt konto på Twitter. Att möta detta konto på plattformen är stundtals en surrealistisk upplevelse. Tjänstemännen bakom kontot hoppar in även i politiska diskussioner och argumenterar. De kallar det sakliga påpekanden, men deras roll är mer att likna vid vakthundar som tillrättavisar.

Förvisso så ska Malmö stad svara på invånares frågor, men att detta måste ske överallt, i varje digital kanal, är orimligt. Att dessutom göra det i en omfattning och på ett sätt som snarare liknar propaganda för att försvara stadens heder, är långt ifrån en bra prioritering, varken demokratiskt eller resursmässigt.

Hur stor vilja det än finns från politiskt håll att försöka kontrollera människors verklighetsuppfattning, så kommer det inte att lyckas med mindre än att landet utvecklas i en totalitär riktning, där samtal och informationsspridning hindras.

Istället för propagandan borde vi helt enkelt låta tusen blommor blomma. Bilden av Sverige skapas av det som landets 10 miljoner människor gör, tycker och tänker. Dessutom kostar det inte en krona av våra gemensamma skattepengar.

Josefin Utas är Slöseriombudsman hos Skattebetalarna. Hon har sysslat med opinionsbildning och samhällsdebatt de senaste 10 åren.