”Obamas löften är historia”

Politikens första budord lyder: Bli omvald! Allt annat är underordnat i en demokrati. Evolutionen är lika obönhörlig i parlament och regeringar som ute i skogen. Överlevnad går först, och överlevnad kräver anpassning.

George W Bush är ett talande exempel. Det som gjorde hans andra mandatperiod till ett stock-car-race med pyspunka var precis det som säkrade segern över John Kerry 2004: slapp finanspolitik och kreditexpansion som överbryggade lågkonjunkturen efter it-bubblan, hårda tag mot “terrorismen” inklusive Guantánamo och ockupation av Irak.

På Vita husets hemsida har man kunnat läsa listan “100 Things Americans May Not Know About the Bush Administration Record”. De första elva punkterna handlade om terrorkriget, i linje med de opinionsundersökningar som 2004 visade att 32 procent av Bushrösterna motiverades med hotet från al Qaida.

Nationsbyggandet i “Långtbortistan” blev raka motsatsen till vad presidenten gick till val på för åtta år sedan. Hans ursprungliga agenda var realistisk och isolationistisk. Den 11 september blev för Bush vad det tyska ubåtskriget på Atlanten blev för Woodrow Wilson 1917, och vad den japanska attacken mot Pearl Harbor blev för Franklin D. Roosevelt 1941.

Politiken vreds 180 grader. Kriget i Afghanistan förslog inte som svar på skändligheterna vid World Trade Center. Det krävdes något större.

Bush levererade invasionen i Irak och blev omvald. På motsvarande vis har republikanerna nu tvingats till gigantiska investeringar i finans- och bilbranscherna, i strid med den marknadsliberala regelboken om ansvar och kreativ förstörelse.

Mönstret är standard i politiken, att man blir vald för att göra en sak men tvingas göra en annan. Woodrow Wilson svor i valet 1916 att hålla USA utanför Europas trassliga krig. Roosevelts kampanj 1932 sköt in sig på det federala underskottet. Han lovade besparingar och en “stark valuta till varje pris” – alltså motsatsen till den stimulanspolitik han senare skulle förknippas med.

Så vad kan vi förvänta oss av Barack Obama? Säkert är att löfteskatalogen från valrörelsen redan är historia; nu handlar det om ekonomisk akutsjukvård. När vi ser tillbaka 2012 kanske bilden har förändrats än mer, genom militära insatser i Iran eller Pakistan, en upptrappad konflikt med Ryssland eller Kina.

Så som i USA så ock i Sverige. Inför valet 1982 lovade socialdemokraterna löntagarfonder och bidrag. De levererade i stället en kapitalistisk renässans av guds nåde när kredit- och valutamarknaderna avreglerades.

Borgerliga regeringar har varit lika oberäkneliga. Med maktskiftet 1976, efter 44 års socialdemokratiskt styre, skulle det vara slut på den “ofantliga” sektorns expansion. Tvärtom ökade statens utgifter som aldrig förr när hotade industrier frälstes av borgerliga ministrar livrädda för massarbetslöshet.

“Den enda vägens politik” under Carl Bildt efter valet 1991 ledde också i oväntad riktning. Då skulle valutakursen försvaras, företagandet blomstra och skatterna sänkas. Verkligheten krockade på varje punkt med det liberala credot. Sverige räddades av statliga bankgarantier, fritt flytande valuta och en stimulanspolitik via a-kassan som inte stod Roosevelts New Deal efter.

Nu händer samma sak igen när regeringen försöker hjälpa Saab. Det strider mot allt som finansministern innerst inne tror på men anses väl nödvändigt för en valseger 2010. Om konjunkturen fortsätter nedåt kan vi räkna med att det ståndaktiga talet om budgetdisciplin går samma väg.

Anpassning till verkligheten bortom de ideologiska principerna kan vara bra. Men i det långa loppet väger principerna tyngre än anpassligheten.

Politikens andra budord borde därför vara: Tänk på att det finns en framtid bortom valdagen.

nullnullnullnull