Nyamko Sabuni har rätt om migrationen

Det är svårt att hålla reda på vilken kris Liberalerna nu är inne på under denna mandatperiod. Femte? Sjätte? Ingen behöver dock oroa sig för att inte få reda på vilka diskussioner som förs bakom riksdagsgruppens stängda dörrar. Om inte partiledningen själva går ut till media kan man vara säker på att en grupp förbannade riksdagsledamöter och kommunpolitiker strax publicerar ett ”upprop” i närmaste kvällspress.

Oavsett numret på pågående kris kan få ha missat att Nyamko Sabuni i mitten av januari gick ut och ställde regeringen ett ultimatum: backa på det framlagda migrationsförslaget om ny humanitär skyddsgrund – eller ställs inför regeringskris.

Att det var just flyktingpolitiken som skulle bli en stridsfråga för Liberalerna var det nog få som hade gissat när Januariavtalet signerades efter valet 2018. Partiet har haft en lång historia av att stödja ett generöst asylmottagande, och att hålla all typ av invandrarfientlig politik på armlängds avstånd. Ändock är det migrationsfrågan som Nyamko Sabuni valt att använda som murbräcka mot fyrpartikonstellationen, trots att punkten om humanitär skyddsgrund är en del av avtalet (punkt 67). Skyddsgrunden i sig öppnar för att även den som inte har asylskäl kan söka och få uppehållstillstånd i Sverige.

Så vad är det hon bråkar om, egentligen?

Sommaren 2019 tillsatte regeringen den så kallade Migrationskommittén, en parlamentarisk kommitté bestående av riksdagsledamöter från samtliga partier, med uppdrag att ta fram Sveriges nya migrationspolitik. Förhandlingarna gick trögt och körde fast ett antal gånger, och först hösten 2020 kunde kommittén lägga fram sitt slutbetänkande. En mishmash på 26 punkter där bland annat den humanitära skyddsgrunden hade antagits och ramarna för denna utformats. Ett ramverk som, enligt Sabuni, S, M, L och KD stod bakom.

I samband med att förslaget gått på remiss har S nu svängt i frågan, och istället anslutit sig till den formulering MP och C förespråkade i kommittén. Svängen innebär att regeringen ändrar formuleringen från ”synnerliga” skäl till ”särskilda” skäl för uppehållstillstånd på humanitär skyddsgrund. Konsekvensen av en sådan ändring är att den som levt i Sverige under lång tid med tillfälliga uppehållstillstånd – eller inget tillstånd alls – och fått en särskild anknytning till landet kan få komma att stanna. I det nya förslaget finns även lättnader i försörjningskraven vid anhöriginvandring.

Och det är här som Sabuni satt klackarna i backen. Hon anser att förslaget bryter mot Januariavtalet eftersom en ökad invandring kommer att påverka kommande budgetår och därmed också bryter budgetsamarbetet mellan L, S, MP och C.

Sabuni mötte efter sitt utspel en våg av kritik, såväl intern som extern. Flera partikollegor, däribland Liberalernas europaparlamentariker Karin Karlsbro och före detta partiledaren Maria Leissner, gick ut i media och öppet kritiserade partiledarens ställningstagande. ”Ett historiskt misstag” sa den första. ”Jag gråter” sa den andra.

Men Nyamko Sabuni har rätt. Sverige har under årtionden haft en migrationslagstiftning som man inte har kunnat leva upp till när det väl blivit skarpt läge. Ingvar Carlssons regering fick under flyktingkrisen i slutet av 80-talet strama åt migrationslagstiftningen med det så kallade ”Luciabeslutet”, och stängde gränsen mitt under brinnande kris. Under 1990-talets Jugoslavienkris fick det införas visumtvång av samma skäl. 2015 skakades Sveriges kommuner i fogarna, när mottagandet blev dem övermäktigt. Än idag pågår debatten ifall de ensamkommande som befunnit sig i Sverige sedan 2015 – trots avsaknad av asylskäl – ska få amnesti i Sverige efter den så kallade ”Gymnasielagen”.

Ska Sverige ha en migrationslagstiftning som håller mer än en mandatperiod kan inte regeringens förslag med gjorda ändringar accepteras. Detta är det inte endast något som Sabuni påpekar, utan Migrationsverket själva. I sitt remissvar till regeringen den 11 januari skriver myndigheten att fler personer än vad som är tänkt kan komma att omfattas av den av C, S och MP formulerade bestämmelsen. Exempelvis personer som tidigare omfattats av gymnasielagen, personer som anger att de vill ingå äktenskap eller personer som helt enkelt uppehållit sig i Sverige tillräckligt länge.

Väljarna och majoriteten av riksdagspartierna, inklusive Socialdemokraterna, har gång på gång bedyrat vikten av en hållbar och ansvarsfull migrationspolitik där såväl den enskildes grund till uppehållstillstånd som statens resurser är i symbios. En hållbar migrationslagstiftning måste därför också grunda sig på en bred överenskommelse, och rimligtvis ha stöd Moderaterna. Svängen som Socialdemokraterna gjort riskerar inte bara framtida migrationskriser, men en regeringskris om Januariavtalet nu bryts.

Syftet med en hållbar migrationslagstiftning kan inte vara att den som saknar asylskäl ska få stanna i Sverige på annat än synnerligen ömmande omständigheter. Risken är annars att personer utan asylskäl söker sig till Sverige med syfte att kvarhålla sig och då stanna på den humanitära grunden. Det kommer inte bara att driva upp kostnaderna för mottagandet och ta resurser från de som verkligen är berättigade dem, men skapa såväl oreda som förvirring.

Nyamko Sabuni har rätt. Från den som vill se ordning och reda i migrationspolitiken ska hon ha allt stöd för sin sak.

Dana Pourkomeylian är liberal frilansskribent, bland annat ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.