Northvolt-grundaren Harald Mix 2013: ”Billiga pengar är som heroin”

I en intervju med Dagens Industri den 11 juni 2013 säger Northvolt-grundaren och riskkapitalisten Harald Mix:

”Det värsta som finns är billiga pengar. Alla tror att vi gynnas av att kunna låna mycket och billigt men någon gång ska du betala tillbaka pengarna. Det är lite som heroin.”

Citatet kan 11 år senare förstås relateras till Northvolts mardrömsmånader med dödsfall, miljardförluster, tillbakadragna stororders och uteblivna fabriksplaner i Borlänge. Som bekant är miljarder av Northvolts finansiering uppbackade med statliga kreditgarantier från Europeiska Investeringsbanken och Riksgälden. Harald Mix och hans affärspartner Carl-Erik Lagerkrantz har varit instrumentella i att realisera den offentliga uppbackning som legat till grund för arbetet i Skellefteå.

Fastighetskraschen under tidigt 90-tal kom delvis som en följd av att realräntorna hade varit negativa i Sverige under flera års tid. Kreditexpansionen – och baksmällan – blev enastående när det i praktiken hade gått att tjäna pengar på att låna pengar.

Historien är full av besinningslösa investeringar som möjliggjorts av billiga krediter och Mix hade rätt i sin ursprungliga analys från 2013. Historien torde ha lärt oss just precis den läxan. De senaste månadernas utveckling i Norrland antyder dock att såväl Mix som hela den gröna omställningen verkar behöva en rejäl bakläxa.

Har vi varit naiva – nu igen?

I takt med att megasatsningarna på batterier, stål, vätgas och vindkraft i Sverige och Europa börjar uppvisa problem växer behovet av förklaringar och kritisk granskning. Northvolts resultat har aktualiserat flera frågor. Hur kunde det gå så illa? Har vi varit naiva – nu igen?

Den som söker efter förklaringar behöver dock inte leta särskilt länge. Det räcker att kasta ett öga i grundläggande läroböcker om ekonomi och statsvetenskap för att se systemfelen. Spaltkilometer med upparbetad vetenskap och erfarenhet hade fått många röda lampor att lysa:

• Räntan är priset på pengar och när priset på pengar går mot noll eller ett negativt värde kommer efterfrågan på pengar att öka. Varför skulle billiga krediter i den gröna omställningens namn utgöra ett undantag?
• Om risker bärs av det offentliga medan det privata tar en stor del av uppsidan skapas förvrängda incitament där företag kommer agera vårdslöst. Fenomenet kallas moral hazard och är ett vedertaget begrepp inom nationalekonomin. Även detta är knappast rocket science.
• Varför skall skattebetalare finansiera privatkapitalistiska eskapader i Norrland?

Den gröna syltburken

De särintressen som erhållit enorma kreditgarantier vill förstås inte bli tagna med händerna i den gröna syltburken. Därför hänvisar de gärna till dessa garantier på tiotals miljarder som ”marknadsmässiga” eller ”privata”.

Om kreditgarantierna var marknadsmässiga hade det offentliga rimligen inte behövts? Marknaden hade väl då redan erbjudit denna marknadsmässiga finansiering?

Det ”privata” i dessa finansiella upplägg handlar sannolikt om att ledande finansiella institutioner och storbanker i praktiken lånar ut pengar men i sin tur är backade av statliga garantier. Ingen utomstående kan veta den exakta fördelningen mellan risker, kostnader och avkastning.

Enklast är därför att utgå från att privatkapitalistiska bolag med lång erfarenhet av finansiering drar längsta strået i förhandlingarna med institutioner som svenska Riksgälden eller Europeiska Investeringsbanken. Den amerikanske affärsmannen Charlie Munger uttryckte saken på följande vis: ”Show me the incentive, and I will show you the result”.

Privat uppsida – offentlig nedsida

När notan väl stjälps över på skattebetalarna kommer det sannolikt vara för sent att utkräva någon sorts ansvar. Vi har emellertid redan ett flertal exempel på förment ”marknadsmässiga” lån som i praktiken medfört risker och vanskötsel, varpå skulderna hamnar hos allmänheten:

• Dagens Industri rapporterar att Energimyndigheten retroaktivt gör om lån till bidrag.
• Affärsvärlden har visat att förlusthärvan och det kreativa skatteupplägget bakom Långmarken Vind också backats upp av EIB.
• Jens Nylander har visat hur Energimyndighetens miljarder till laddstolpar verkar ha gått upp i rök.
• Markbygden Ett hamnade i rekonstruktion främst på grund av Power Purchase Agreements (PPA) som ingicks i projektets tidiga skeden. Är det någon som tror att riskanalytikerna på EIB gjorde sin läxa när de gick i god för miljarder av skattemedel?

Detta är varken de första eller de sista exemplen på hur offentlig finansiering leder till överdrivet risktagande och vårdslöshet. När risker och kostnader kan lämpas över på skattebetalarna kommer riskerna också att bli större.

Harald Mix är känd för att vara en entusiasmerande och duktig föreläsare. Han verkar dock inte ha övertygat sig själv att billiga pengar är som heroin. Kanske är det svårare att se sambandet för den som gjort sig beroende av alla billiga pengar.