När vänsteryttern gör sig beroende av högeryttern

När far super är det rätt, som ordstävet lyder. Det påstått klandervärda blir plötsligt i sin ordning – men bara om det är far som slår näven i bordet. Åtminstone Vänsterpartiet tycks leva i denna dubbelstandard. Jag tänker på hållningen till Sverigedemokraterna. För de i svensk debatt som förespråkat att varje riksdagsparti självfallet alltid bör driva sina egna förslag, oavsett om Sverigedemokraternas stöd behövs för majoritet, har under hela valrörelsen och regeringsbildningsprocessen klandrats. Att deklarera att man inte tänker förhandla med Sverigedemokraterna, men heller inte tänker avstå från att lägga fram egna förslag för att försöka få igenom dessa, blev svårt att hävda som legitim demokratisk princip. De som agerar så sas göra sig passivt eller aktivt beroende. Men nu är det Vänsterpartiet som pekat ut sitt viktigaste vänsterprojekt för mandatperioden – och detta projekt kräver tydligt Sverigedemokraternas aktiva parlamentariska stöd. Precis som i ordspråket hävdas utan vidare det vara rätt som innan har fördömts.

Vad är det som föranleder fotbytet? Vänstern definierar motståndet mot utökade undantag i turordningsreglerna och fri hyressättning i nyproduktion – januariöverenskommelsens punkt nummer 20 respektive 44 – som sitt största politiska uppdrag. ”Det blir vår stora uppgift”, säger vänsterledaren Jonas Sjöstedt. Tilltaget att blåsa till strid blev tvunget för att inte helt framstå som en dörrmatta när januariöverenskommelsen först godkändes av samma vänster. Att försöka hindra punkterna från att bli verklighet kal­lar vänstern för ”misstroendelöftet”. Med detta menas att partiet kommer att försöka få till stånd ett misstroendevotum om den S-ledda regeringen går fram med skarpa propositioner. ”Finns det inte majoritet i riksdagen så kan förslagen inte genomföras”, påpekar vänsterledaren.

Det är såklart riktigt. Det nya är att den majoritet vänstern så längtansfullt eftersträvar inbegriper Sverigedemokraterna. Bakom januariöverenskommelsen står totalt 167 riksdagsledamöter. Regeringen med 116 riksdagsmandat samt Centern och Liberalerna med sammanlagt 51 mandat. För Vänsterpartiet, som själva har 28 mandat, räcker det alltså inte med Moderaternas och Kristdemokraternas 92 röster för att vinna omröstningen. Röster från Sverigedemokraternas 62 riksdagsmandat behöver också tas i anspråk. Ställd inför detta faktum hävdar nu Jonas Sjöstedt i medierna samma princip som andra debattörer: ”Ja, men med dem kommer vi aldrig förhandla. Hur Sverigedemokraterna röstar är helt upp till dem. Så länge jag går fram med egen politik är det inga problem.” För varje gång argumenten upprepas sätter vänstern den nya normen framåt för svensk politik.

Det kan tyckas vara den mest naturliga sak i världen i en parlamentarisk demokrati att oppositionen försöker få igenom så mycket som möjligt av egen politik. Oavsett om ”fel” politiska motståndare ger den stöd. Är man trygg i sina egna värderingar, behöver man inte rädas värderingar man inte delar. Den egna sakpolitiken blir inte sämre av att andra röstar på den. Men den som argumenterar för en sådan hållning har regelmässigt hittills misstänkliggjorts. Om vi går till statistiken syns att det i själva verket är ett normalt voteringsmönster. För mandatperioden 2014–2018 gällde att Sverigedemokraterna röstade som de rödgröna regeringspartierna vid 1 193 tillfällen, av 2 601 möjliga. Under mandatperioden innan 1 554 gånger av 2 699. Ibland har röststödet varit avgörande för att få majoritet, ibland inte. Så den infekterade debatten kring Sverigedemokraterna har inte ens tidigare avspeglat verkligheten. Men som så ofta i politik behövs något som ändrar spelplanen.

S-ledaren Stefan Löfven har i intervjuer kallat Sjöstedts U-sväng för att ”vänstern har börjat flörta med Sverigedemokraterna”. Socialdemokraterna förefaller mindre oroliga för att vänstern ska välta regeringen, jämfört med att det urholkar det som effektivt använts som maktstrategi. Brunsmetning, som en del statsvetare kallat det. Beröringsskräcken som gav en vänsterregering makten i en riksdag som till 60 procent står till höger.

Vad är då ett troligt utfall för detta Vänsterpartiets stora projekt? Sannolikheten är mycket hög att vänstern kommer att ta väljare från en socialdemokrati som kommer att utsättas för stenhårt inre tryck av att tvingas driva högerpolitik. Och med en annalkande lågkonjunktur kommer populister i alla läger ha grogrund att växa. Men väljarframgångar är förgängliga. Opinioner kommer och går. Det är snarare den nya argumentationslinjen kring Sverigedemokraterna som långsiktigt flyttar nålen för svensk politik. Det var kanske inte just det Vänsterpartiet tänkt skulle bli deras mest bestående bidrag under mandatperioden. Men i barns uppfostran blir det normerande vad far faktiskt gör, inte vad far predikat. Precis så fungerar det också i politiken.