När alla är världsledande samtidigt

Vi hör ständigt om nya satsningar på grön omställning som alla är enastående fantastiska och världsledande. Några samtidsrelevanta pärlor är förstås S-toppen och ex-ministern Karl-Petter Thorvaldssons (S) formulering om Sverige som en ”supermakt inom batterier”.

Centerledaren Muharrem Demiroks ordalydelse om att svenskarna kommer ”bada i guld” tack vare det fossilfria stålet står förstås också högt i kurs.

Självfallet är inte fenomenet skryt eller grönt skryt nytt under solen. Även Svegs satsning på cellulosabaserad etanolproduktion (med tillhörande bananodling!) med hjälp av restvärme benämndes som ”världsledande” 2008. Detta skedde när en kinesisk delegation beskådade förhoppningarna om nyindustrialisering – som aldrig blev annat än just förhoppningar.

Svensk ödmjukhet är bortblåst

Antalet misslyckade etanolfabriker, utdragna kommunala biogas-haverier och konkursmässiga vindkraftsanläggningar som besmyckats med etiketten ”världsledande” eller ”världsunik” är nu så stort att dessa epitet kanske borde betraktas som förolämpningar.

Svensk industri präglas ofta av lågmäldhet. Normen lyder att snillrika uppfinningar, kostnadseffektiv produktion och resultat på sista raden får tala för sig själva.

När det kommer till grön omställning tycks dock politisk lust att framstå som en teknologisk och moralisk stormakt övertrumfa svenska ideal om ödmjukhet. Jantelagen ligger väl begraven under paroller om att vi skall gå före, att vi bär den gröna ledartröjan och att vår exportindustri minsann är först i världen med fossilfritt stål.

Fem gånger mer ”världsledande” på sex år

Antalet pressklipp som innehåller ordet ”världsledande” mer än femdubblades under åren 2017-2023.

Likaså tiodubblades antalet pressklipp som innehöll termerna ”vätgas” och ”världsledande” under tidsperioden 2015-2022.

Man kan ställa den retoriska frågan om Sverige fått fem gånger fler ”världsledande” projekt under dessa år och tio gånger fler fantastiska vätgas-satsningar under den här tiden?

Alla länder vill vara världsledande

Ett sätt att besvara frågan vore förstås att granska vad som pågår i omvärlden. Ett ögonkast på utländsk media räcker för att bekräfta att alla länder vill bli betraktade som ”världsledande” i den gröna omställningen.

Spaniens regering skriver på sin hemsida:

”Vårt land är ett riktmärke inom förnybar energi. Vi håller på att genomföra långtgående reformer för att leda den gröna omställningen i EU.”

Även Frankrike och Tyskland har målat gröna självporträtt över sin egen skönhet. Indien kallar sig numera för ledande i den gröna omställningen då andelen fossil elproduktion gått från 80 till 75%.

Industripolitik blir mer politik än industri

Det inledande citatet från Thatcher är tillämpligt på många områden. Den som kallar sig själv för lady har ett behov av att framstå som en sådan. Den som måste säga att den har makt saknar i regel makt, men har ett behov av känna sig mäktig. Den som måste kalla sig för världsledande har ett stort behov av att bli uppfattad som världsledande.

Samtidigt inser de flesta att samtliga länder inte kan vara världsledande på samma gång och att Sverige kanske inte är störst bäst och vackrast, lika lite som alla kan prestera över ett genomsnitt. Ändå fortsätter varmluften, skrävlandet och den gröna tekniknationalismen.

Industripolitik blir lätt mer politik än industri. Pressklipp, positiv publicitet, bandklippningar, intervjuer och spadar i marken är politisk hårdvaluta. För en seriös industrialist är medial uppståndelse någonting nödvändigt som inte får ta för mycket uppmärksamhet från det som verkligen spelar roll: verksamheten. För politiker och bidragskapitalister är verksamheten sekundär. Förväntningar, hajp, pressmeddelanden och snygga fabriker i powerpoint är själva kärnverksamheten.

Den som kallar sig grön industrialist är därför förmodligen en bidragskapitalist.

Antalet personer som kallar sig gröna industrialister eller cleantech-entreprenörer har nog växt i ungefär samma hastighet som de gröna syltburkarna med bidrag och kreditgarantier har växt. Varmluften och den mediala uppståndelsen går hand i hand med den offentliga finansieringen.

Tyvärr dansar inte de tekniska och ekonomiska realiteterna efter samma taktpinne. Resultatet blir ekonomiska och miljömässiga härdsmältor.

Lägg storhetsvansinnet i byrålådan

När det kommer till politiska prestigeprojekt är det som regel viktigare att framstå i positiv dager än vad som faktiskt händer med vätgasfabriken, bananodlingen eller biogasanläggningen om några år. Cynikern kan förstås hävda att medial varmluft är den primära politiska produkten som skapas i överflöd eftersom den efterfrågas av politiker och myndigheter som vill framstå i positiv dager.

Enda sättet att få stopp på eländet är därför att spara citaten och ta fram dem när alla skrytprojekt går åt pipan.

• Anders Ygeman bör påminnas om att han lovordat bananodling-bioenergi-kombinatet i Sveg.
• Maud Olofssons och Göran Perssons hyllningar av Etanol-Jesus förehavanden med Örnsköldsviksbornas skattemedel runtom planeten jorden borde följa dem i decennier.
• Andra toppolitiker som varit inblandade i Markbygden Ett och skålat glatt vid invigningarna förtjänar också att påminnas.

Samla citat från skrävlande politiker och bidragskapitalister och behandla dem som aktier i fantastiska bolag: lägg dem i byrålådan. Såväl makthavare som allmänhet behöver ständigt påminnas om hur bra det lät – och hur uselt det blev. Det kan tyckas elakt att peka finger åt de politiker som godhetsstatuerat och slagit politiska mynt av den gröna omställningen, men hur kan vi annars lära av historien och sluta med den industripolitik som blåser gröna bubblor?