Michael Livijn: En ny ekonomisk era?

Ett år som 2025 är det lätt att bli överrumplad givet vad som hittills har hänt. Nya kvastar i USA, oroliga marknader och ett minst sagt massivt nyhetsflöde. Och då skedde skiftet knappast från ett kav lugnt 2024.

Den totalt dominerande tullfrågan skymmer det mesta i nuläget, och med tanke på hur tvära kasten är det fullt begripligt att det blir svårt för marknaden att hantera det hela.

Alla utspel, framför allt från USA, gäller tills de inte gör det och vi rör oss mellan hopp och förtvivlan på i princip daglig basis.

Potentiellt har ett handelskrig stora effekter för den globala ekonomin, och med det även konsumenterna och bolagens sista rad.

Problemet just nu är att situationen skapar så mycket osäkerhet att dessa effekter knappast går att överblicka när förutsättningarna kan ändras från en timme till en annan. På kort sikt är därför de flesta förlorare, på lite längre sikt hoppas jag att kallare huvuden triumferar.

Ta ett steg tillbaka

Att ta ett steg tillbaka och fundera på det längre perspektivet blir i en dylik miljö svårt, likväl är det ett faktum att det kortsiktiga bruset ofta dominerar över mer långsiktiga drivkrafter i ekonomin. Som rubriken antyder saknas det inte uppslag för att dessa potentiellt är betydligt större än den senast annonserade tariffen.

Jag har länge varit intresserad av strukturella förändringar i den globala ekonomin, hur de kan påverka och vad de eventuellt kan betyda för investeringslandskapet. Ju mer jag läser, desto mer övertygad blir jag att vi är på väg in i en ny ekonomisk era, om den inte redan har börjat.

Dock, när det kommer till utsagor om framtiden gäller det att skilja på prediktionsvärde och informationsvärde.

Den förstnämnda fokuserar på ett utfall och ett resultat av nämnda utfall, till exempel marknadens (pris)reaktion på en kvartalsrapport. Det senare syftar till att utforska något utan att ta klar ställning för en specifik utveckling, snarare handlar det om en scenarioanalys med flera möjliga utfall. Tveklöst är detta ämne i den senare kategorin.

En duo av långsiktiga drivkrafter, både var för sig men kanske framför allt tillsammans, som kommer att förändra förutsättningarna för ekonomin är demografi och produktivitetstillväxt.

I sig inga kioskvältare, fast implikationerna är långtgående. Att vi blir allt äldre och att födelsetalen sjunker är en trend som pågått länge:

Sjunkande produktivitetstillväxt

Exemplet ovan avser utvecklade ekonomier, eller västvärlden. Trenden är dock densamma i andra delar av världen.

Konsultbolaget McKinsey släppte i januari en rapport som konstaterade att två tredjedelar av världens befolkning lever i ett land där födelsetalet är under 2,1, eller vad som krävs för att hålla befolkningen konstant. Den nyligen släppta siffran för Sverige 2024 landade på 1,43. Det i sin tur innebär möjliga ”befolkningstapp” på mellan 20 och 50% fram till 2100, beroende på land.

1997 var det i väst samt Asien 6,8 personer i arbetskraften för varje pensionär, idag ligger förhållandet på 3,9. År 2050 väntas det vara 2,0. Demografi är en ganska trögrörlig storhet, så även på lång sikt är ovanstående siffror relativt robusta.

Eftersom ekonomisk tillväxt lite hårdraget är tillväxt i arbetskraften samt produktivitetstillväxt ser det onekligen lite skrynkligt ut från den demografiska sidan av tillväxtförutsättningarna. Kan ökad produktivitet väga upp det förväntade bortfallet i arbetskraften?

Givet utvecklingen de senaste decennierna är det välkommet, för produktivitetstillväxten har också varit i en sjunkande trend under lång tid, åtminstone i västvärlden (undantaget för IT-boomen runt millenniumskiftet):

AI kan vara framtidshopp

Förhoppningarna om AI ska lyfta produktiviteten är höga, och möjligheterna stora då applikationerna är i en utvecklingsfas. Investeringarna som bland annat de stora amerikanska tech-bolagen gör inom detta område är enorma. Det handlar inte bara om AI-modeller av typen ChatGPT.

Kvantumdatorer, simuleringar i flera dimensioner, resonerande AI, AGI (Artificial General Intelligence, alltså intelligens på mänsklig nivå) och mekanisering av AI, tänk både ”mänskliga” och industrirobotar, ingår i konceptet.

Hur exakt det breda genomslaget i ekonomin för AI kommer att spela ut är klart över min fattningsförmåga, fast AI-futuristen och tidigare Google-chefen Steve Brown uttryckte det på följande sätt:

“What we’re looking at is a world of 100bn AI agents working alongside us. You can think of these not as tools now, but digital employees. Digital employees that work for electrons rather than dollars and cents.”

Lite löst räknat kommer du och jag i framtiden att ha runt ett 10-tal ”assistenter” som på ett eller annat sätt ökar vår producerande förmåga. Exakt hur de kommer fungerar beror på vilket jobb vi utför.

Om AI och automation på allvar kan motverka den negativa impulsen från demografin och därmed öka produktiviteten finns goda möjligheter till att bibehålla, eller öka, den ekonomiska standarden.

Kan premieras att stå ut med risken

Ovan nämnda McKinsey-rapport tror att flertalet europeiska ekonomier minst behöver dubbla produktivitetstillväxten relativt de senaste 10 åren bara för att hålla jämna steg med ökningen i ekonomisk standard under perioden 1997 till 2023.

Den nya ekonomiska eran innehåller naturligtvis fler drivkrafter. Bland dessa hittar vi geopolitik (där tariffer är en komponent), statsfinanser, energitransitionen och klimatförändringar, som alla kommer att väga tungt i den ekonomiska utvecklingen, och marknadsförutsättningarna, tillsammans med demografi och produktivitet framöver. 2025 må ha startat tumultartat, fast de långsiktiga drivkrafterna sover inte, oavsett vad den senaste tariffen landade på.

Vid hög marknadsoro är det alltid värt att ställa sig frågan om mitt investeringsperspektiv ändrat sig? Om ja, så finns det anledning att se över totalrisken i portföljen, då man kanske behöver pengarna tidigare än väntat. Om nej, klarar du som investerare att ”stå ut” med risken kommer du att bli premierad över tid.

Oavsett vilket är nuvarande (delvis känslostyrda) miljö en perfekt miljö att på kort sikt fatta fel långsiktigt beslut.

Michael Livijn är chefsstrateg hos Formue och har över 20 års erfarenhet av global marknadsanalys, strategi och allokering. Tidigare chefsstrateg på Nordea