Mer Vasa än Nasa: Fem skäl till att grön omställning misslyckas

1. Särintressen utövar osunt inflytande

Den stora planen utformas aldrig i ett vakuum utan i dialog med samhällets viktigaste intressenter, vilket också poängterades av Fredrik NG Andersson i en intervju med Affärsvärlden. Genom skicklig lobbying tenderar dagens dominanta aktörer att utöva ett oproportionerligt och skadligt inflytande vilket innebär att de sedan gagnas på allmänhetens bekostnad.

Med tydliga hänvisningar till månlandningen sjösatte President Nixon sin “moonshot” för att utrota cancer 1971. Många uppfattar idag “the war on cancer” som ett misslyckande, bland annat eftersom pengarna hamnade i händerna på dåtidens dominanta forskare och företag. År 2022 initierade President Biden en “cancer moonshot”. Varför skulle resultatet bli annorlunda den här gången?

Etanolbilsbubblan utgör ett annat praktexempel. Via direktiv från EU skulle borgerliga och socialdemokratiska regeringar under tidigt 2000-tal öka andelen biobränslen. Samtliga partiledare för Centern sedan Thorbjörn Fälldin hade skrivit motioner och argumenterat för subventioner till etanol, sannolikt på grund av kopplingen till jordbrukslobbyn.

2. Ingen risk är för stor när någon annan betalar

Finanskrisen 2008–2009 uppstod kanske främst eftersom amerikanska politiker via de statliga bolåneinstituten Fannie Mae och Freddie Mac garanterade nedsidan, alltmedan uppsidan hamnade i finansindustrins och fastighetssektorns privata fickor. Såväl före som efter krisen skapades det moraliskt tvivelaktiga utfallet att vinster privatiserades medan förlusterna socialiserades.

När någon annan står för risken och nedsidan börjar det privata näringslivet agera vårdslöst. Vinstmaximerande företag slutar bete sig rationellt och ägnar sig åt önsketänkande och förhoppningsprojekt. Beträffande den gröna omställningen kan detta illustreras med faktumet att Northvolt enligt Dagens industri erhållit 88 miljarder i offentliga pengar. Kring så stora politiskt allokerade medel skapas förvrängda incitament.

3. Teknikneutraliteten försvinner

Storskaliga industripolitiska satsningar blir i praktiken inte teknikneutrala utan kommer direkt eller indirekt att gynna en teknologi framför en annan. Politiker och tjänstemän kan dock inte på förhand veta vilken lösning som är att föredra framför en annan. Inflytande från särintressen gör också att det i praktiken blir ännu svårare att upprätthålla teknikneutralitet.

Under etanolbubblan sjösattes Pumplagen 2006, som i praktiken gynnade etanol framför andra bränslen. Det fanns få alternativ, inte minst då elektricitet – intressant nog – aldrig inkluderades i definitionen av miljövänliga bränslen. Elbilar och andra alternativa bränslen diskriminerades till förmån för etanolen, som sedan visade sig vara fel väg framåt.

Idag har EU öronmärkt 430 miljarder euro för vätgas över en tioårsperiod. Ett hisnande belopp, som i praktiken innebär att det blir gratis att ägna sig åt vätgas i förhållande till annan teknikutveckling. Som energikälla har dock vätgas mycket begränsad potential, främst eftersom den kräver energi för att framställas.

4. Politiker och myndigheter styrs av egenintresse

Den offentliga sektorn är inte heller befriad från egenintresse. Politiker har ett stort behov av positiv publicitet, de gagnas oproportionerligt av att klippa band, posera med hjälm på huvudet och med spade i händerna eller initiera “moonshots”. Vackra tal om nya arbetstillfällen och exportindustri varvas med att myndigheter ställer fram skattepengar i form av olika ”satsningar”.

Tidigare toppolitiker kan dessutom konsulteras av särintressen via PR-byråer innanför Stockholms tullar. Utan att någon märker det hamnar megaprojekten snabbt på ett sluttande plan ner mot tvivelaktigheter och potentiellt även korruption.

Under tidigt 2000-tal skulle Brasilien initiera sin egen ”månlandning” i form av att borra efter olja på 7 000 meters djup. Detta krävde en storskalig revitalisering av landets sedan decennier kollapsade varvsindustri. Forskaren André Alves har dokumenterat hur en massiv industrisatsning påbörjades, som sedan slutade i fördärv och den största arresteringen av statsanställda i landets historia där  även dåvarande presidenten Lula da Silva blev satt bakom lås och bom.

5. Ingen ställer kritiska frågor förrän det är för sent

Ovanstående krafter kombineras dessutom med en stark önskan såväl hos allmänheten som bland makthavare att de stora satsningarna skall bära frukt. En flockmentalitet uppstår, delvis som en funktion av klassisk gruppsykologi, delvis som en följd av önsketänkande och delvis eftersom skeptiker måste gå emot såväl den politiska som ekonomiska eliten i ett samhälle. Kritik avfärdas som “icke-konstruktiv” eller “dogmatisk” och motas bort med uppskruvad retorik (“världen brinner upp”) eller önskningar (“det måste gå”).

Få vågar ställa de jobbiga frågorna och den som sticker ut hakan riskerar sin karriär och har samtidigt lite att vinna. I denna konsensusmiljö skärskådas inte glädjekalkylerna, skadlig opportunism uppdagas inte och de stora riskerna negligeras. Sen sjunker skeppet.

Lär mer av Vasa än Nasa

Vi lever i en tid när EU:s företrädare hävdar att unionens “Green Deal” och den gröna omställningen har utformats med inspiration från månlandningen. Samtidigt drar den numera ansatta myndigheten Vinnova paralleller mellan månlandningen och miljonprogrammet.

Statligt initierade jättesatsningar löper dock stor risk att haverera. Regalskeppet Vasa var ett politiskt drivet skrytprojekt med syfte att skrämma fienden. När målen är politiska åsidosätts ofta de tekniska och naturvetenskapliga realiteter som utan problem kan sänka megalomanin till Östersjöns botten.

Lyckligtvis har ett snart 400 år gammalt storhetsvansinne dragits upp från sjöbotten till allmän beskådan för mänskligheten. I regalskeppets spår kan vi lära av historiska misslyckanden för att de inte ska återupprepas. Nästa gång EU-kommissionens elit besöker Sverige borde de ägna mindre tid åt att klippa band och istället besöka Vasamuseet.

Formuleringen ”Mer Vasa än Nasa” är tagen från Johan Norbergs bok Det Kapitalistiska Manifestet. Norberg ägnar ett kapitel åt industripolitikens renässans.