Meningen med ”meningslöst pyssel”

Johannes Kepler hade ett problem. När den unge astronomen i slutet av 1500-talet gick igenom Tycho Brahes observationer av hur planeten Mars rörde sig i rymden var det en grej som inte stämde.

Ibland befann sig planeten på ett annat ställe än den skulle vara – i alla fall enligt teorin om att planeterna rörde sig i cirklar runt solen. Det verkade som att planeterna rörde sig långsammare när de var längre bort från solen.

Kanske hade de yttre planeterna svagare andar? tänkte Kepler. Eller fanns det någon ande i solen som påverkade de närliggande planeterna starkare? Han tänkte vidare. Kanske funkade den här anden som en doft? Som försvagades med avståndet? Eller som ljus? För precis som ljus syntes den här anden bara på objektet den påverkade. Eller var allting som en strömvirvel? Nja. Kanske inte. Han tänkte på magnetism. Kunde solen funka som en magnet för planeterna?

Keplers hjärna rörde sig från det ena fältet till det andra. Analogier, skrev han, är mina mest trogna läromästare, förtrogna med naturens alla hemligheter. Till sist löste han problemet. Planeterna rörde sig i elliptiska banor. Den där anden i solen var en kraft som vi senare kom att kalla gravitation. Johannes Keplers tankebanor återberättas i boken Range: Why Generalists Triumph in a Specialized World av David Epstein. Den ges ut på svenska under namnet Bredd om några veckor.

Det är lite av en revolutionerande bok. Samhället i dag präglas av allt intensivare specialisering och vi matas med råd om att lägga 10 000 övningstimmar om vi ska bli riktigt bra på någonting. Men när vi rör oss i okänd terräng – som Kepler gjorde – är specialisering oftast en nackdel. Det är genom att belysa ett problem från många olika håll som vi oftast hittar lösningen.

Man skulle kunna tro att de mångsysslande vetenskapsmännen hörde renässansen till. Men som David Epstein visar har en oproportionerligt stor andel av de forskare som vunnit Nobelpris eller blivit invalda i nationella vetenskapsakademier de senaste decennierna också sysslat med andra saker: musik, konst, konsthantverk, dans, poesi.

Intressant nog verkar trenden bli starkare för varje år som går. En allt högre andel av de utfärdade patenten går nu till så kal­lade ”generalister”, och en mindre andel till ”specialister”. David Epstein – som en gång var sportjournalist – förklarar det genom att jämföra två idrottsstjärnor: Roger Federer och Tiger Woods.

Tiger Woods andades och levde golf redan i småbarnsåldern. Han gjorde i princip inget annat än att träna golf. Roger Federer, däremot, höll på med flera sporter: fotboll, basket, simning, brottning – bara det var kul. Det var inte förrän i tonåren som han började gravitera mot tennisen. Om hans föräldrar påverkade honom var det för att försöka få honom att inte ta tennisen så allvarligt. Båda två kom att dominera sin sport. Ändå har Tiger Woods-modellen bildat skola för världens överambitiösa föräldrar. Problemet med Tiger Woods-modellen är att väldigt få saker i livet liknar golf. Inte ens särskilt många idrotter liknar golf.

Det räcker egentligen med att jämföra med tennis. Plötsligt finns en motståndare på andra sidan nätet: han har en förstaserve, han har en andraserve, en underlig slice, kanske en rak backhand som han inte kan slå om det blåser för mycket. Komplexiteten ökar markant. Och tänk bara på fotboll. Då tillförs ännu fler dimensioner. En studie från 2014 visade att det tyska landslag som vann VM det året till stor del bestod av ett gäng mångsysslande renässansmänniskor som långt in i tonåren inte spelat mer fotboll än genomsnittliga amatörspelare. Inom idrottsrörelsen vet många det här. Den som går Svenska Fotbollförbundets tränarkurs får lära sig att det är bättre med allsidighet än direkt prestationshöjning, att det är bättre med en bred motorisk bas än specialisering. Men resten av samhället hänger inte med. Vanföreställningen om att barn och ungdomar måste specialisera sig blir bara starkare. Härom månaden föreslog satirprogrammet Svenska nyheter att ”meningslöst pyssel” – alltså slöjd – skulle tas bort från skolan.

Det är inte första gången som idrott, slöjd, bild eller musik har ifrågasatts – kvällstidningskrönikörer och politiker har tidigare gillat att sparka neråt mot de ämnena. Ibland handlar det om att införa ännu mer matematik, ibland om att ge eleverna mer tid för programmering.

Allt tyder på att det vore förödande. Även om man skulle reducera skolans roll till att främja tillväxt och göra eleverna anställningsbara finns det gott om argument för att värdera upp ämnena; många av de som studerat det svenska ”tech-undret” härleder entreprenörsboomen till just den breda utbildning som svenska barn får: de får lära sig att både lösa ekvationer och att göra smörknivar. Grejen är att framtiden påminner en hel del om rymden vid den tid då Johannes Kepler tittade upp på den: ingen vet någonting. Många av de kunskaper vi i dag värderar högt kommer att robotiseras. Andra kommer kanske att värderas upp. Det enda rimliga är att ge barn ett rikt bibliotek av kunskaper och erfarenheter – i stället för att utbilda dem till robotar som snart kommer att konkurreras ut av robotar. Det finns nog ingen viktigare bok att läsa just nu.