Med föraktet som metod

Europa går till val i maj. Europaparlamentsvalet har alltid varit ett svårt val att engagera svenska folket runt. Skiljelinjerna mellan partierna är diffusa. Företrädarna är ofta okända. De politiska frågorna är många gånger abstrakta och aparta. Och Sverige utser bara 20 av totalt 751 parlamentsledamöter.

Det är ett politiskt sömnpiller. Endast i ett val – 2014, med fullt politiskt påslag inför riksdagsvalet – har fler än varannan svensk väljare röstat. Och vem i Sverige kommer att orka bry sig i år efter månader av maktspel runt regeringsbildningen?

Men höjer man blicken blir årets EU-val antagligen det mest dramatiska någonsin. Europas högerpopulistiska partier har redan dragit upp linjerna för nästa slag i ambitionerna att vända runt värderingar, perspektiv och inriktning för Europa. Marine Le Pen som leder franska Rassemblement National och italienska Legas ledare Matteo Salvini sägs redan ha tagit fotografierna till gemensamma valaffischer med texten ”Våra idéer vinner över hela Europa”.

Matteo Salvini har tydligt visat att han vill vara frontfiguren för den europeiska rörelsen. Först vägrade han, med motiveringen ”jag pratar bara med nyktra”, att tala med EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som hade setts vingla på tv efter ett EU-toppmöte och har länge omgivits av rykten om att vara glad i flaskan. Några dagar senare anklagade Salvini Juncker för att ha ruinerat Italien, och hela EU: ”Det är Juncker, inte de EU-kritiska, som är EU:s främsta fiende.” Därefter utmanade han Juncker om posten som kommissionens ordförande.

Efter Gula västarnas försök att forcera dörrarna till inrikesdepartementet i Paris med en gaffeltruck, vände han sig mot Frankrike med orden ”Jag stödjer de hederliga medborgare som protesterar mot en president som motarbetar sitt folk”. Salvini är inte bara partiledare. Han är också vice premiärminister och inrikesminister. Uttalandet är därför ett spektakulärt angrepp mot ett grannlands regering. Men så är Emmanuel Macron också huvudmotståndare och själva sinnebilden för den elit man utmålar som folkets främsta fiende.

Sedan han blev minister i somras har Salvini hunnit strunta i EU:s budgetregler, återuppväckt spänningarna i EU runt migrationen och krävt att EU:s sanktioner mot Ryssland ska hävas.

Tonen är hård, kompromisslös och slagkraftig. Motståndare hatas. Åhörarna hetsas. Följare eggas. Sanningen skarvas. Vi förundras över hur Donald Trumps aggressivitet och personangrepp kan fungera i USA. Föraktet som metod verkar fungera även i Europa.

I en lång artikel gick Der Spiegel nyligen igenom de högerpopulistiska partiernas läge. De förutspås få 150 av EU-parlamentets 751 ledamöter. Förvisso är det inte en majoritet, och förvisso har partierna svårt att enas om allt från hur invandringen ska hanteras inom EU till hur mycket EU:s budget ska omfördela mellan länder, från hur man ska se på relationen till Ryssland till vem som ska vara högerpopulismens affischnamn i Europa och vilken partigrupp man ska tillhöra.

Men de vet vad de är emot – invandring och etablissemang. Och med 20 procent i valet kan man stoppa beslut, sätta frågor på agendan och skapa problem för de andra partierna. Om dessutom de sju länder där högerpopulistiska partier har regeringsinflytande skulle utse destruktiva och EU-fientliga kommissionärer så skulle man kunna bygga en strategi på en giftig cocktail av bråk, långsamhet och förvirring. Som Trump kallar Washington för ”The Swamp” vill man få européerna att förakta Bryssel. Ju sämre EU funkar, desto effektivare blir berättelsen om eliterna som använder EU för att slå ned på det europeiska folket.

Det var inte detta EU:s grundare hoppades på när stål- och kolunionen bildades efter andra världskriget. Men kanske bevisas det nu hur viktig och framsynt deras vision var. När Europa än en gång drabbas av hårda spänningar och aggressiv retorik mellan länder och ideologier ska vi nog vara tacksamma för att de förde samman Europa under parollen ”Aldrig mera krig!”.

Det borde vara tillräckligt skäl för att rösta i maj.

Vd för Yrkesakademin, tidigare valledare för S och statssekreterare under Göran Persson.

I politiken, så ock i samhället.

Det är inte bara i politiken som tonen hårdnar. Efter det att Maxime Comtois, 19 år, brände en straff och Kanada åkte ur junior-VM i hockey fylldes hans sociala media-konton av hat och hot. Liverpools mittback Dejan Lovren missade en markering i lagets första förlustmatch i ligan – och sociala media fylldes av önskningar om hans död. Och i Sverige visste hatet inga gränser när Jimmy Durmaz gjorde ett misstag i VM-matchen mot Tyskland. Sverige, Kanada och England – länder som är toleranta, öppna och civiliserade. Ändå hatas och hotas öppet och aggressivt för skitsaker i sportturneringar. Nu har en av Durmaz hatare dömts till dagsböter trots att han var ung och ångerköpt. Det är utmärkt. Samhället måste reagera innan tonen i sociala medier eroderar det kitt i demokratin som medmänsklighet och respekt utgör.