Marxister förstår marknaden bättre än moderater

Det finns en ganska spridd missuppfattning i näringslivet och på den borgerliga kanten att vi till vänster inte skulle förstå marknader. När jag för några år sedan for runt i landet och argumenterade för vinstbegränsning i välfärdssektorn, stötte jag på anklagelsen från entreprenörer eller deras inhyrda lobbyister att jag som kritiserade deras affärsmodell inte hade förstått hur en marknad fungerar. Inget kunde vara mer fel. Det är tvärt om. Jag tror starkt på prismekanismens effekt och styrande kraft. Det är just därför den måste regleras och hållas ifrån vissa samhällsområden. Inte för att den inte funkar utan just för att den fungerar. Det är med marknader som det är med droger. Problemet är att de har effekt.

Genom mitt liv har jag själv erfarit marknadens kraft mycket nära. När jag var i tioårsåldern tillbringade jag och min familj somrarna på en ö i Stockholms skärgård. Vi hyrde en liten stuga. På ön fanns en butikskiosk där man kunde handla det allra nödvändigaste som i 1980-talets Sverige tydligen bestod av läsk, Plopp och Bullens pilsnerkorv. Det ansamlades en hel del pant på ön. Butiksinnehavaren ville slippa det i högsommarvärmens bistungna arbetet med att ta läskbackar och säckar med pantburkar till ångbåtsbryggan. Det fick jag och en annan grabb sköta, mot att vi fick panten, naturligtvis. Detta pågick flera veckor och panten på back bestod av att man räknade antalet backar. I säckarna med burkar var det vikten som avgjorde vad vi fick. Det fanns helt enkelt incitament att nå en högre vikt. Redan andra veckan hade vi klurat ut att om vi pulade ner småsten i burkarna vägde de mer. Vi ägnade således en varm eftermiddag åt att få ner stenar i burkarna. Vi var rätt nervösa när Prippsbåten kom och gubbarna kastade säckarna på vågen och vi fick våra pengar. Om jag minns rätt hade vi höjt förtjänsten på pantsäckarna med ungefär 10%. Vi var i sanning entreprenörer. Vi hade hittat en marknad och hade dessutom skapat ett sätt att öka förtjänsten ytterligare. Kampen de kommande veckorna handlade om att inte bli så giriga att vi blev avslöjade.

Några år senare i nedre tonåren hängde jag nästan varje dag i parkleken Lugnet i Västertorp efter skolan. Jag hjälpte till att dra in cyklar och lekutrustning vid stängning och fick en kaffe eller varmkorv som tack men i stort sett var arbetet ideellt. Jag gillade att hänga där innan jag gick hem för läxorna. En sommar ordnade personalen så jag fick ett betalt kommunalt sommarjobb i parken. Det var tre veckors arbete och det blev några tusen kronor i lön. Nu var jag tvungen att vara där i tid och lyda order. Jag gjorde ungefär samma sak som tidigare men det som förut skett fritt och frivilligt var inte lika kul längre. Jag återkom aldrig efter sommarjobbet var avklarat för att gratis stå och hänga i parken. Något hade förändrats i vårt sociala kontrakt. Känslan av förorättad löntagare utsatt för en 100-procentig lönesänkning föll över mig. Varför skulle jag gratis göra något jag tidigare fått betalt för?

Flera år senare arbetade jag som studiesekreterare på ABF. Statsbidragen ändrades för studiecirklarna. Tidigare hade rockbanden, invandrarföreningarna och hemslöjdsgrupperna fått bidrag per studietimme. Vi hade problem med att cirklarna blev så långa och hade så många träffar att de fick tvångsavslutas. Inget bet på dessa cirkelmänniskor som på ett exakt sätt hade lärt sig bygga hela sin fritid efter mekanismerna i statsbidraget. Så ändrades reglerna. Plötsligt skulle stödet betalas ut inte per timme utan per avslutad studiecirkel. ABF-cheferna oroades hur de skulle få alla tusentals småföreningar att förstå. De hade under decennier lärt sig att samla på sig så många timmar som möjligt i oändligt långa cirklar. Det fanns inget skäl till oro. Över en natt, efter en mycket rudimentär instruktion om den ändrade bidragsmekanismen hade en hel folkbildningsvärld ställt om. Inte ett krig hade kunnat ha samma mobiliserande effekt. Inte ens Tegnell. Här handlade det inte om social distansering utan pekuniär ackommodation! Plötsligt stod alla cirkelledare där med buntar med otroligt många jättekorta cirklar! Jag minns en grekisk förening från Solna som tidigare haft 20-veckorscirklar á 3 gånger i veckan på listor så långa att man fick limma ihop blanketterna, men nu kom denna gamla partisan med nya listor där varje cirkel aldrig hade mer än minimilängd. Nu var problemet att cirklarna var för korta. Ergo: belöningssystem har en tendens att slå igenom.

Som en kompis nyligen förklarade: Får barnen en spänn per krita de tar upp från golvet kommer femåringarna snart börja bryta kritorna i mindre bitar för att få mer glasspengar. Det är inget att moralisera över. Men det är något att ha med i beräkningen. Metoden är mer lämplig för legobitar, konstaterade min småbarnspappa till vän med en suck.

Vinstmekanismen passar således i vissa verksamheter, men sämre i andra eftersom betalningsmekanismen förändrar varans karaktär. I äldrevård riskerar mekanismen leda till massvis med oönskade duschningar om betalningen baseras på antalet genomförda duschar varje morgon. Och snabba obehagliga duschar med personal som tenderar vara mindre utbildad och få lägre löner av den entreprenör som får behålla allt som inte gått åt av de offentliga anslagen. Man kan då ropa på inspektörer och kontroll och kvalitetssystem, men det kostar också pengar och löser inte grundproblemet. Vissa saker är helt enkelt för viktiga för att låta marknaden sköta dem. Detta tenderar moderater att vilja blunda för, medan vi som står på marxistisk grund ser lika klart och skarpt som vilken kapitalist som helst.

Daniel Suhonen är chef för tankesmedjan Katalys.