Martin Enlund: Har vi blivit rikare – eller fattigare?

“De svenska pensionerna rasar”, stod det nyligen att läsa i svenska tidningar. En opinionsundersökning visade att bara en dryg tredjedel hade förtroende för landets pensionssystem. Kanske rasar även pensionärerna? Folks farhågor är dock (enligt en “pensionsexpert”) fullkomligt ogrundade, rentav en följd av “medial skräckpropaganda” och “pensionspopulism”. Och sådant vill man ju inte ägna sig åt. Vi kanske slipper ättestupan ändå?

Istället för att snöa in mig på pensionerna tänkte jag dock rikta in mig på sparandet som fenomen. De huvudsakliga anledningarna till varför man sparar är egentligen tre. En anledning är att man vill trygga en anständig levnadsstandard när man lämnar arbetslivet och inkomsterna därmed minskar. En annan är att man vill ha köpkraft i reserv vid kortfristiga behov, eller i nödsituationer. Och en tredje är att man vill lämna efter sig något till barn och barnbarn (kontanter i madrassen är inte att rekommendera). Vi kan också notera att det nominella beloppet egentligen är oväsentligt. Det är vad och hur mycket vi kan köpa för våra sparade medel som är det viktiga. Det är bättre att kunna köpa tio Piggelin för 100 kr, än åtta Piggelin för det högre nominella beloppet 150 kr.

VILKEN JÄDRA SMÄLL

Utifrån perspektivet ovan utgör alltså dina sparade medel anspråk på vad som finns att köpa idag, och vad som kommer att gå att köpa i framtiden. Det är förmodligen detta Elon Musk menade när han sade att “pengarna är en databas“.

Förr i tiden var dessa anspråk kopplade till nedlagt arbete, nämligen den tid och energi som hade krävts för att gräva fram en viss mängd guld. Den legendariske bankiren J.P. Morgan sade för mer än hundra år sedan att “pengar är guld, och inget annat”. Databasen var då decentraliserad, och i var mans ficka.

StatsskuldKrönika

Finanspolitisk ragnarök

Idag är det annorlunda. Medan de flesta människor (fyra av fem enligt en tysk undersökning) lever under villfarelsen att det är staten och centralbanken som skapar våra pengar, är det i huvudsak det privata banksystemet som gör detta. Det är idag fritt fram för banksystemet att skapa nya pengar anspråk på vad som idag går att köpa, och vad som kommer att gå att köpa i framtiden. Om pengarna är en databas – som Musk sa – är det alltså banker och centralbanker som förfogar över den. Riksbankens roll är inte obetydlig, men den står för en mycket liten del av penningmängden i Sverige. Den tidigare kopplingen till gruvarbetarnas blod, svett och tårar är som bortsprängd. “Vilken jädra smäll”, som Dynamit-Harry skulle ha sagt.

INGEN STÖRRE VÄLFÄRDSKAKA

Men det som finns att köpa idag och som kommer att gå att köpa i framtiden har förstås ingenting med dessa anspråk att göra. Istället handlar det om vad vårt lands fabriker, maskiner, arbetare och jord kan och kommer att kunna producera i framtiden. Det är ju detta som är den riktiga förmögenheten – den nationella välfärdskakan – som vi vill kunna göra anspråk på.

Med hjälp av dessa två insikter, nämligen att vårt sparande representerar anspråk och att det är anspråk på verkliga tillgångar som är av intresse, kan vi nu genomföra tankeexperiment.

Lek med tanken att räntorna har fallit och huspriserna skenat till följd av detta. Detta får ändå sägas ha varit fallet sedan 1990-talskrisen. Taget i isolering, förbättrar detta produktiviteten hos landets fabriker och maskiner? Gör det arbetaren mer bildad? Gör det jorden bördigare? Svaren på dessa frågor är tyvärr nekande. I detta läge kommer dock hushållen – åtminstone bostadsrättsinnehavare och villaägarna – både känna sig och tro sig vara rikare. Banksystemet kommer att ha sprutat ut sig mängder av nya anspråk. Den nominella röken från sedelpressarna kommer att ligga som en tät dimma över sjö och mark. Detta alltså trots att välfärdskakan inte har vuxit sig större.

KÄNNER SIG RIKARE – MEN HAR BLIVIT FATTIGARE

Det går till och med att tänka sig att räntorna har fallit på grund av att de långsiktiga utsikterna för ekonomin har förvärrats, kanske på grund av hög ojämlikhet, lägre befolkningstillväxt, och så vidare (se idéerna kring “sekulär stagnation”). I skenet av skyhöga bostadspriser kommer människorna känna sig rikare, kanske rentav satsa på ett liv i sus och dus. Detta trots att de egentligen har blivit fattigare eftersom anspråken inte kommer att räcka särskilt långt i framtiden. Välfärdskakan har ju i detta exempel blivit mindre än förut.

Om man är djärv kan man även överväga om inte den ohämmade produktionen av dessa anspråk i sig själv kan orsaka en mindre (eller mindre tillfredsställande) välfärdskaka. Detta skulle exempelvis kunna bero på ökad ojämlikhet, vilket underminerar mellanmänsklig gemenskap och förtroende. Sådant minskat “socialt kapital” beskrevs väl av statsvetaren Robert D. Putnam i boken Den ensamme bowlaren.

HUR SKA ANSVARET FÖRDELAS?

I Astrid Lindgrens saga om Monismanien var Pomperipossa lycklig över att hon själv hade kunnat bidra en del till kakbaket. Istället för att så många av oss ägnar oss åt att fiffla med pengar anspråk och databaser till höger och vänster, kanske vi borde ha ett samhälle där fler bakar på välfärdskakan istället. I Bibeln står det trots allt skrivet att “kärleken till pengar är roten till allt ont”.

Vi kan också fundera på om inte våra databasadministratörer har råkat skapa fler anspråk än vad rikets fabriker kommer att kunna tillgodose i framtiden. Och hur ansvaret för den uppkomna situationen i så fall bör fördelas.

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.