Martin Enlund: Centralisering ger makt till fel människor

Påståenden som att vi behöver mer centralisering, mer EU, eller mer globalisering går alltjämt att läsa i de sedvanliga mediekanalerna. Klimatkrisen, miljöförstöringen, pandemier, AI-hotet, ja, allt kommer att gå att lösa om vi bara får en gnutta mer global samordning, styrning och ledarskap. 

Ligger det någon sanning i detta? Ett av de bästa argumenten för sådan centralisering fås underförstått från futuristen Eliezer Yudkowsky som föreslagit en ny Moores lag. Denna gång inte för datorprocessorer utan istället för galen vetenskap: “IQ-nivån som krävs för att förstöra världen faller med en poäng var halvtannat år.” 

CentralbankerKrönika

Martin Enlund: Vill vi ge byråkraterna totalitär makt via centralbanksvalutor?

Kanske måste vi helt enkelt tolerera mer centralisering, globalisering, kontroll, övervakning och så vidare för att förhindra allsköns dårar från att förstöra världen. 

CENTRALISERINGEN – EN DEL AV PROBLEMET?

Men, mer centralisering, globalisering, och så vidare är också vad vi erfarit. Makten har flyttats bort från folkflertalet till fjärran boendes planeringsbyråkrater. Och detta under flera decennier. EU:s närhetsprincip, det vill säga idén att beslut ska fattas på den lägsta ändamålsenliga nivån och som kom till var mans kännedom inför EU-omröstningen 1994, är idag sopad under mattan som otidsenlig. 

Samtidigt är det mycket som krisar, mer än vanligt tycks det. Om det inte är passkris, poliskris, eller flygplatskaos så är det energikris, finanskris, flyktingkris och klimatkris. Det är nästan så att man börjar misstänka att det inslagna centraliseringsspåret leder fel. Kanske är centralisering en del av problemet, snarare än lösningen med stort l? 

Det finns flera skäl till att misstänka att så faktiskt är fallet. Och även om få tycks intressera sig för dylika frågor idag har det inte alltid varit så. 

BÄTTRE MED SKIN IN THE GAME

James Buchanan, som gavs Riksbankens pris i ekonomi till Alfred Nobels minne på åttiotalet, sade en gång att: “[p]olitiker och byråkrater är som vanligt folk. De motiveras av incitament precis som alla andra”. 

Buchanan var framstående i forskningen kring politiska misslyckanden såsom fördelssökande (rent-seeking). Fördelssökande är när ett företag lägger resurser (lobbyism) på att få lagstiftare eller andra beslutsfattare att stifta lagar eller skapa regler som gynnar företaget. Detta istället för att ägna sig åt faktiskt produktiv verksamhet. Ju mer centraliserat beslutsfattandet är, desto större kommer de negativa konsekvenserna av fördelssökande bli för samhället i stort. 

En annan nationalekonom, Elinor Ostrom, gavs ekonomipriset under krisåret 2009. I sin forskning hade hon funnit att lokalsamhällen där människor hade inflytande över regler och hur överträdelser av desamma sköttes var bättre lämpade att ta hand om gemensamma resurser än centraliserade instanser. För att låna ett begrepp från den stridbare Nassim Nicholas Taleb: det hela sköts bättre när beslutsfattarna har “skin in the game“. 

En tredje nationalekonom, Friedrich von Hayek, gavs samma pris redan år 1974, bland annat för att han visade att centralplanering omöjligtvis kunde ta hänsyn till all relevant information. Den information som behövs vid ekonomisk planering är av sin natur distribuerad, och kommer därför aldrig gå att samla in till en central planeringskommitté (eller AI). 

Mänskliga system är dessutom komplexa och inte bara komplicerade. När man inser detta förstår man varför få av planeringsbyråkraternas prognoser infrias. Och om modellerna ändå inte visar vägen bör man söka andra bevekelsegrunder vid sitt handlande. 

BYRÅKRATERNA INTE BÄST LÄMPADE

Utifrån Buchanans, Ostroms, Talebs eller von Hayeks perspektiv blir det mycket svårt att tro att dagens planeringsbyråkrater skulle vara de mest lämpade att hantera och prissätta till exempel klimatrisker. Man kan här jämföra med försäkringsindustrin som både har månghundraårig vana att prissätta risker och “skin in the game” – två saker som saknas helt hos nutidens planorgan. “Med dumma incitament får man dumma utfall”, sade en gång Charlie Munger. Och han har nog rätt. 

En ännu mer bekymmersam slutsats är att centralisering tenderar att överföra mer makt till människor som kanske inte borde ha mer av den varan. “Inte alla psykopater sitter i fängelse – några befinner sig i styrelserummet”, sade en gång psykologen Robert Hare under en föreläsning. Att de med skarpa armbågar och som inte tvekar att sätta kniven i ryggen på en kollega kan gå långt, det har nog de flesta vetat länge. På senare år verkar det ha blivit allt mer välbelagt även av psykologkåren. 

DECENTRALISERING EN SUPERKRAFT

Ju högre upp i den så kallade statushierarkin, desto oftare kommer du att stöta på manipulativa individer med narcissistiska och sociopatiska drag. Om det också upplevs som högre status att arbeta i stora organisationer eller företag, vilket generellt sett är fallet, följer det att vi i allt högre grad kommer att styras av människor med dessa mindre smickrande egenskaper ju mer det centraliseras. 

Kanske är det inte en slump att vi har så många kriser. Kanske det är just centralisering, globalisering, övervakning och så vidare det som ligger till grund för kriserna (för det är ju inte planeringsbyråkraterna som övervakas). Kanske är inte heller dessa byråkrater jordens salt och världens ljus. “Av deras frukt skolen I känna dem”, har det trots allt stått att läsa i två tusen år. 

Motsatsen till centralisering är decentralisering. Och att decentralisering kan vara en superkraft inom näringslivet, är nog de flesta fortfarande varse. Vi bör påminna oss om att detta ofta även gäller för samhället i stort, och helst innan planeringsbyråkraterna får till stånd sitt nästa Stora Språng. 

“Tagen eder till vara för falska profeter, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulvar”, har det också stått att läsa i två tusen år. 

Martin Enlund, oberoende analytiker. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.