Martin Enlund: Byråkraterna måste verkligen ha tur om de ska nå inflationsmålet

Häromveckan frågade en riksdagsledamot vad jag trodde om inflationen. Och visst kunde jag ha valt att prata om effekterna från energipriser, regeringens budget, reorna, eller annat dagsaktuellt. Men istället – och kanske som vanligt – försökte jag anlägga ett annorlunda perspektiv. Och denna gång inte om tomaters lykopenhalt utan ett helikopterperspektiv. Är det inte så att vi borde diskutera prognosmakeriet i sig, för att inte nämna några av prognosmakarnas misstag?

För att komma dit kan det vara bra att först beskriva lite om ekonomers prognosmakeri. När en ekonom satt sig ned framför sin långsamma Windowsdator öppnar vederbörande oftast Microsoft Excel för att knappa in olika siffror. Ty nationalekonomers benägenhet att anta saker (propensity to assume) är betydande – vad som helst kan antas om priset är det rätta. Några av de siffror som matas in i arken är elpriser, matpriser och oljepriser.

Det som ligger utanför ekonomens modell eller världsbild ignoreras oftast. Det som anses svårt att uppskatta, till exempel geopolitiska risker och recessionsrisker lämnas därhän, liksom det som det kan vara farligt att ha en åsikt om. Faktiskt brukar risker så gott som helt ignoreras, man utgår istället från ett huvudscenario där inget oväntat inträffar. 

UPPDATERA TANKESÄTTET LÖPANDE

En före detta kollega till mig, tillika doktor i nationalekonomi, gick till och med så långt att han alltid argumenterade för att kriget i fråga – oavsett vilken konflikthärd som var aktuell för stunden – inte skulle kunna äga rum. Eftersom båda sidor förlorar ekonomiskt på krigföring. Att verkligheten trotsade hans modell – länder hamnar trots allt i krig – ledde besynnerligt nog inte till att modellen uppdaterades. Utgångspunkten var att “det som hänt de senaste åren varit så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt”. 

SamhällsdebattKrönika

Martin Enlund: Öka din avkastning – genom att strunta i åsiktskorridoren

Ett helikoptrigare sätt att förhålla sig till prognoser är att försöka uppdatera modeller och sitt tankesätt löpande. För att förstå varför kan vi låtsas om som det är sommaren 2019, och fundera på vad som komma skulle: 

• Vid centralbankskonferensen i Jackson Hole augusti 2019 gjordes planer för att centralbanker nästa gång stora stimulanser kom på tal skulle skjuta ut pengar direkt (going direct) i ekonomin. Inflationära Kalle Anka-pengar skulle snart flöda. 
• Få förväntade sig en ny pandemi. Färre hade gissat att myndigheter i stora delar av världen skulle bemöta pandemin på historiskt oprövade sätt, som bidrog till att förstöra ekonomins utbudssida. Inflationärt. 
• USA:s presidentval (av Biden) skulle ej resultera i centerpolitik eller inrikes- och geopolitisk nedtrappning såsom förväntades, utan det omvända. Inflationärt. 
• Regeringar världen över skulle reagera på den till stora delar självförvållade energi- och matpriskrisen med att fortsätta på inslaget spår med kärnkraftnedläggningar, minskad gödselanvändning, att muta bönder och att få fartyg att åka långsammare. Inflationärt. 
• Mitt i alltihopa satsade centralbanker på aggressivare inflationsmål, men funderade även på om inte penningpolitiken borde ignorera den gröna och sköna ESG-inflationen som till exempel Riksbankschef Ingves föreslog. Beteenden som eldade på inflationen ännu litet mer. 

INFLATIONÄRA BESLUT

Listan skulle kunna göras längre, men poängen borde stå klar. Använder man sin mönsterigenkänning måste man konstatera att åtskilliga beslut sedan sommaren 2019 varit mer inflationära än vad de flesta förväntat sig. Och mer inflationära än vad de hade behövt vara. 

I ljuset av detta kan man fråga sig om dessa utfall tillsammans inte utgör en grund för att förvänta sig mer av detsamma. Det misstänker jag. En invändning jag ibland möter när jag tänker såhär är “det du säger har ju inte hänt ännu”, och visst är det så. Personer som säger dylikt har dock förmodligen svårt även för att köra bil. 

ALLMÄNHETEN KÖPER FED-SAGAN

Vid årets Jackson Hole-konferens åberopade Fedchefen Powell den framgångsrika inflationsbekämpningen på 1980-talet. Detta har tolkats som att Fed nu kommer att kopiera Volcker och göra vad som krävs för att få ned inflationen till målet och därmed återskapa sin “trovärdighet”. Och alla i offentligheten tycks tro på denna saga, men en saga är just vad det är.

ValutorKrönika

Martin Enlund: Sluta låtsas – svenska kronor är inte riktiga pengar

Snarare var det så att Volcker mest hade tur. Hans inflationskamp sammanföll med fallande energipriser efter stora investeringar i energisektorn, nyfunnen nordsjöolja, avregleringar, nyliberalers framgångsrika kamp mot facken, med mera. Till och med bubbelblåsarexperten Bernanke, som nyligen gavs Riksbankens låtsasnobelpris, skrev för 15 år sedan att “sammantaget pekar våra bevis på att tur spelat en dominerande roll när det gäller att ha främjat den stabila makroekonomiska miljön”.

“Jag vet ingenting om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag”, sade Ingemar Stenmark.

GlobaliseringKrönika

Martin Enlund: Centralisering ger makt till fel människor

Huruvida vår centralbankirer är lika vältränade som Stenmark låter jag vara osagt, men vi kan konstatera att de istället för tur haft en faslig otur. Inflationen “kom från ingenstans” enligt Lagarde medan Ingves varit lika förvånad han: “(…) då ska man se någonting i kristallkulan som inget annan har sett”.

DE KOMMER BEHÖVA TUR…

Inte nog med att de haft otur, det finns drivkrafter som riskerar att ge dem mer av den varan. För att nämna några grå svanar: 

• Geopolitiska spänningar (och effekter från sanktioner). Vän av ordning minns hur sanktioner skulle skjuta Rysslands ekonomi och dess rubel i sank – men istället handlas rubeln på den högsta nivån mot euron på mer än fem år. 
• Det internationella valutasystemet. På grund av användandet av det finansiella systemet som ett vapen och speciellt efter den unika konfiskering av Rysslands valutareserv verkar det ha börjat röra på sig för BRICS(+) inom frågan. Ökat ifrågasättande vad gäller det nuvarande systemets dollarberoende är att vänta. 
• Råvarunationalismen. Latinamerikanska länder verkar eftersträva ett OPEC för litium och Indonesien gör likaledes vad gäller nickel. 

Det är kring frågor likt dessa – ofta långt bortom den gängse ekonomens modell eller världsbild – som inflationens vara kommer att avgöras på sikt. De som då utgår från att våra olycksaliga planeringsbyråkrater varaktigt kommer att få ned inflationen till 2%, bör vara medvetna om att man även kommer att behöva tur. 

Martin Enlund, oberoende analytiker, Under Orion AB. Tidigare valutachefsstrateg på Nordea och före detta makroekonom på Handelsbanken.