Marknaderna är märkligt sorglösa

Lider jag av solsting och värmeslag? Eller är tillvaron snurrigare än på länge? I USA dånar inflationen in på 9,1%, den högsta på över 40 år. Samtidigt prisar obligationsmarknaden in en sänkning (!) av Feds styrränta på 0,85% under 2023.

And there you have it. The US rate market is pricing 85bp of CUTS in 2023.

The market is convinced that rapid hikes in 2022, will turn into rapid cuts in 2023.

[proxied based on spread between end-2022 and end-2023, money market futures] pic.twitter.com/5fc3rHEPiO

— Jens Nordvig 🇩🇰🇺🇸🇺🇦 (@jnordvig) July 13, 2022

Svenska KPI-siffror landar på 8,5% för juni. Även det ett rekord i modern tid. Svenska 10-årsräntan tar dock saken med ro och handlas lugnt runt 1,5%. Hur i hela friden ska 1,5% nominell ränta i tio år bli en vettig avkastning när inflationen under bara ett år lär äta upp nära halva nominella avkastningen?

ECB SVIKER PENSIONÄRERNA

I EMU var inflationen 8,1% i maj och väntas bli nära 9% i juni. Obligationsmarknaden prisar dock in att ECB på 5-10 års sikt ligger tryggt strax under sitt inflationsmål 2%. Marknaden tror alltså att ECB mestadels med vackra ord kommer prata ner inflationen till under 2%. ECB lever ju i en helt egen bubbla med fortsatt negativ (!) styrränta trots galopperande inflation och en kollapsande valuta. Afv har sedan förra året många gånger pekat på risken att ECB kommer prioritera mjuka räntevillkor för PIGS-länder som Italien framför sin plikt att förvara penningvärdet. Och så ser det ut att bli. Innebörden är alltså att europeiska pensionssparare via urholkad köpkraft får betala notan för att hålla ihop fredsprojektet fuskbygget EMU.

DEN PERFEKTA LÅGKONJUNKTUREN?

Så hur ska man få ihop skyhög aktuell inflation med förbluffande låga räntor och inflationsförväntningar på några års sikt? Den vanligaste tolkningen är att vi nu går mot en global lågkonjunktur som i sin tur snabbt och övertygande kommer döda inflationsspöket. Ett slags variant av Jay Powells tidigare idé om “transitorisk inflation”.

Inflationen är här nu men oavsett hur hög den blir så kommer den snart vara borta!

Att en lågkonjunktur är på väg känns alltmer självklart. I USA är nu 2-årsräntan klart högre än 10-årsräntan. Det kallas för “inverterad yieldkurva” och har i 50 års tid varit en säker förelöpare till stundande lågkonjunktur. Och det vimlar av andra recessionssignaler vart man än tittar.

Marknaden verkar tro på en Guldlock-recession. Den är tuff nog för att skingra all inflationsoro. Men mild nog för att inte skapa stor arbetslöshet eller knäcka bolagsvinsterna. Tänka sig, den perfekta lågkonjunkturen!

FLYKTEN FRÅN PUTIN TILL XI

Vi lever i unika tider och jag ska inte helt avfärda möjligheten att det löser sig där smidigt i makroekonomiskt rimligt friska länder som USA. Men det verkar osannolikt optimistiskt för Europas del. För det första har vi som sagt makthavare i Bryssel och Frankfurt som drivs av andra prioriteringar än att värna medborgarnas köpkraft.

För det andra är Europas inflation av en helt annan karaktär. Den i Bryssel och Berlin (och i svenska Regeringskansliet) oväntade upptäckten att EU:s energimarknad kontrolleras av en fientlig diktator i Kreml gör att Europa nu har åratal av höga energipriser framför sig. Det är ju inte snabbt eller billigt att bygga om en hel kontinents energisystem.

Den 11 juli stängde Ryssland av gasledningarna västerut för “underhållsarbete”. Oron är stor att gasen inte slås på igen den 20 juli som planerat. Då har EU en höst och vinter av extrema energipriser framför sig. Det betyder visserligen lågkonjunktur. Men knappast den sortens lågkonjunktur där inflationen försvinner.

”Världen har aldrig bevittnat en så stor energikris som nu i termer av djup och komplexitet”, säger internationella energiorganet IEA:s chef Fatih Birol.

Det många hoppas är att lösningen stavas förnyelsebar energi. IEA häller dock smolk även i den bägaren när man pekar på att Kina (diktatur, fiende till Väst, kompis med Putin) kontrollerar 80% av produktionskedjan för solkraft och att den siffran kommer stiga till 95% till 2025. Kina dominerar även inom lithiumjon-batterier, vindkraftturbiner och förmodligen snart även inom vätgas/bränsleceller. Att bygga bort beroendet av Putin genom att öka beroendet av Xi Jinping är inte en uppenbar förbättring.

VEM SANKTIONERAR VEM?

Idén att misshagliga regimer kan tvingas på knä med sanktioner eller hot därom behöver nog också tyvärr revideras. Grafiken intill visar hur “maktbalansen” ser ut när det kommer till sanktioner mot Ryssland.

Neutrala länder ska man se som just det. Varken vänner eller fiender. Ett exempel är Indien som nu verkar köpa rysk olja i stor skala. En relevant fråga är om halva jorden kan utöva effektiva sanktioner mot den andra halvan? Kina och Ryssland har nog lättare att leva utan franska handväskor och tyska bilar än vad Europa kan leva utan kinesisk teknik/elektronik eller ryska råvaror. Denna dystra spaning är motsatsen till defaitism. Desto snabbare Väst inser lägets allvar och skärper sig desto bättre.

EXEMPLET SRI LANKA

Infantilt politiskt ledarskap är dock inte förbehållet Väst. Sri Lanka har på några månader gått från ett ganska välmående tillväxtland till ett kaos av hunger, kravaller och brist på nästan allt.

Det finns flera bakomliggande förklaringar men utlösande blev att Sri Lankas regering ville visa sig modern och hållbar med en extrem satsning på ekologiskt jordbruk. Konstgödsel och bekämpningsmedel förbjöds för ett år sedan och resultatet blev (inte överraskande) att lantbruket gick in i en enorm kris. Produktionen av ris är nästan halverad exempelvis. (Att Sri Lanka har superfin ESG-ranking på 98,1 av 100 är i sammanhanget bisarrt. Sri Lanka är nästan bäst i världen och ligger före bland annat Sverige med detta mått.)

Tragedin Sri Lanka är såklart helt obetydlig för världsekonomin men det är ett exempel på vad Mohammed El-Erian kallar “små eldsvådor överallt”. Innebörden är att stark dollar och högre räntor innebär otaliga kriser i tillväxtländer som var och en är enskilt små men som sammantaget får betydelse för världsekonomin.

GLÄDJENS MARKNAD

Åter till finansmarknaderna. Jag är som sagt förbluffad över den sorglösa inställningen. Börsen är visserligen ner cirka 20% i år men värderingarna är överlag inte alls låga och de bygger dessutom på historiskt väldigt höga vinstnivåer. Här skymtar knappt någon lågkonjunktur alls med andra ord!

Visst kommer inflationen vika ner från nivån 8-9% vi ser idag. Men vad händer om den “bara” faller till säg 4-5% och biter sig fast brett i ekonomin samtidigt som det blir en lågkonjunktur som faktiskt svider? Hur agerar Fed och Riksbanken då?