Manner: Riksbanken är på väg att genomföra en helomvändning under galgen

Under en lång räntekarriär händer det ibland att bekanta hör av sig och frågar om räntorna. Frågorna har nästan alltid varit av samma karaktär: ”Ska jag binda eller ligga kvar?”.

Under det senaste året har den typen av frågor ökat i stadig takt för att nu formligen ha exploderat. Helt uppenbart är att många blivit tagna på sängen av den snabba uppjusteringen av de bundna räntorna. Och det är klart; i tabloider och på Twitter skrivs det inte så mycket om marknadsräntorna. Det är först när boräntorna börjar stiga som det sätter avtryck i allmän media. Hur många vet till exempel att svenska tioåriga statsobligationsräntor steg med närmare en halv procent under de två första veckorna i april? Inte många tror jag.

Men när bolåneräntorna justerades upp i efterhand var det förstasidesstoff. Marknadsräntorna styr alltså bolåneräntorna med viss eftersläpning. Och marknadsräntorna har stadigt klättrat uppåt sedan mitten på december. Femårsräntan har stigit med ungefär 1,5 procentenheter. Men de korta räntorna har legat still – styrräntan ligger kvar på noll samtidigt som Riksbankens egna ränteprognoser pekat på en höjning först 2024.

Under hösten kunde man binda bolån på fem år till en nivå som låg under den rörliga räntan. Högst ovanligt, speciellt som styrräntan är noll. Det kan annars förekomma vid ett generellt högre ränteläge med förväntningar om styrräntesänkningar – tvärtemot dagens situation. 

HUSHÅLLEN SNABBARE ÄN RIKSBANKEN

Trots Riksbankens, i mitt tycke, senfärdiga uppfattning om inflationen har hushållen gradvis minskat andelen rörliga lån och i en allt större utsträckning bundit sina räntor. Såväl marknaden som hushållen har alltså reagerat betydligt snabbare än Riksbanken, som ännu inte ändrat sin styrränteprognos. I rättvisans namn ska sägas att flertalet av Riksbankens direktionsmedlemmar på senare tid varit ute och öppet förklarat att vi kan emotse ”ett omtag” av inflations- och styrränteprognoser framöver. Inte en dag för tidigt då inflationen (KPIF) i mars hamnade på 6,1% i årstakt.

InflationKrönika

Olof Manner: Perfekt storm för stigande priser – förberedd dig för högre räntor

Hur man än vänder och vrider på det har Riksbanken missat det som flertalet andra har sett. Eller ser man bara verkligheten på ett annat sätt? 

Orsakerna skulle kunna vara flera. Riksbanken är inte ensam om att ha underskattat den stigande inflationen. ECB noterar yrvaket att inflation i euroområdet ligger på 7,5%. Under åren har Riksbanken ideligen itererat att just ECB är för dem den viktigaste referensbanken. De har med andra ord haft en stor och kraftig kompis med samma inställning. Kanske lider man fortfarande också av de räntehöjningar som genomfördes under hösten 2011 – vilket ledde till en intern debatt på Riksbanken som luftades i media – som man snabbt fick backa ifrån under Eurokrisen och sänka räntorna igen.

FELET BEGICKS FÖR FLERA ÅR SEN

Ett annat skäl kan vara att den inflation vi nu ser till stor del är av typen ”cost-push”, det vill säga prisökningar drivna av postpandemiska prisökningar inom råvaror, ökade transportkostnader och andra utbudsstörningar förstärkta av det pågående kriget i Ukraina. Makroekonomiska teorier menar att (en åtstramande) penningpolitik har begränsad framgång att motverka ”cost-push inflation” utan i stället fungerar bättre på ”demand-driven inflation” där en stark efterfrågan driver upp priser på varor och tjänster. I det fallet biter åtstramningen bättre.

ECB:s första chefsekonom Otmar Issing uttalade sig förra veckan i Financial Times om att felet begicks för flera år sedan (av ECB). Man borde börjat höja räntorna och minskat den monetära stimulansen långt tidigare. Nu måste man i stället höja räntorna snabbt i ett läge där tillväxten redan utmanas av krigsoroligheter, energipriser och hög skuldsättning. Det resonemanget skulle lika gärna kunna gälla Riksbanken. Issing menar också att pandemin, och nu kriget i Ukraina, lett till strukturella förändringar med deglobalisering och förändrade leverantörskedjor, fenomen jag tidigare beskrivit. 

RIKSBANKEN BORDE KÄNNA TACKSAMHET

Klart är i alla fall att Riksbanken nu är på väg att genomföra en helomvändning under galgen. Om de höjer räntan eller ej i april återstår att se.  Deras inflationsbana lär i alla fall justeras upp kraftigt. I alla fall jag ser fram emot hur resonemanget som motiverar ”omtaget” kommer att se ut.

Klart är väl också att de hushåll som valde att inte lyssna på Riksbanken utan litade på vad de själva såg och kände och därför band räntorna har kommit bättre ut än andra som fortfarande våndas över en dubblering av räntenivån ifall de vill gå från rörligt till bundet. Faktum är att även Riksbanken borde känna tacksamhet över försigkomna hushåll som redan bundit bolånen; räntekänsligheten blir rimligtvis lägre i ett stigande ränteläge ju fler som har bundna lån och därmed minskar också risken att hushållens konsumtion – den kanske viktigaste tillväxtparametern – punkteras i takt med att boräntorna stiger. 

Ekonomi är ingen exakt vetenskap. Pandemier och krig ställer till det ytterligare. Strukturella ekonomiska förändringar beroende på geopolitik, pandemi och klimatförändringar gör modellstyrda centralbanker mer sårbara. Att sitta och vänta på ekonomisk statistik – främst inflationssiffror – för att sedan resonera kring dessa innebär att man riskerar att hamna på efterkälken. Ibland är det nödvändigt att tro på det man ser och känner utan att vänta på att få det skrivet på näsan.

Med det sagt, när nu centralbankerna (äntligen) har börjat höja räntorna finns ju också risken för att man höjer för mycket – stagflationens förbannelse – och ytterligare dämpar tillväxten. Ett fel leder till ett annat.  Jag är benägen att hålla med den nu 86-åriga Otmar Issing – man skulle börjat normalisera penningpolitiken tidigare.    

Olof Manner är senior rådgivare vid Swedbank och makroekonom.