Macéus: Carnegie-affären logisk – men vad händer med ersättningarna?

Norges största bank, DNB, var förmodligen den enda och tänkbara partnern för Carnegie. Och även om Harald Mix hade velat ha mer betalt är alla parter sannolikt nöjda – men av olika anledningar, skriver Karolina Macéus som skrivit boken "Det är jag som äger Carnegie".
Macéus: Carnegie-affären logisk – men vad händer med ersättningarna? - carnegie-kronika

Harald Mix har de senaste åren i omgångar varit ute på fiskerunda för att sondera en börsnotering.

Det har gått så där kan vi konstatera. Utan ankarinvesterare och med allt för låg värdering insåg till slut även Harald Mix att börsspåret var dött. Det skulle bli svårt att bjuda upp de svenska institutionerna till dans.

En investmentbank står inte högt upp på deras önskelista om jag säger så. Om Carnegies historia spelat in låter jag förbli osagt. Men det är trots allt samma generation som alltjämt jobbar och som borde komma ihåg investmentbankens krisår som kulminerade under finanskrisen 2008.

Carnegie vill inte ha insyn

Internt på Carnegie är det många som idag pustar ut. Det har funnits, om inte motstånd, så en oro för börsen som kräver en helt annan transparens än vad en investmentbank typiskt vill ge. Ingen investmentbank vill visa sina siffror. Det ligger lite i en investmentbanks dna eller kultur om man så vill.

Carnegies börsnotering i början av 2000-talet pekades av en del ut som orsaken till utförslöpan som ledde fram till förstatligandet av investmentbanken 2008. Det kan man i och för sig diskutera, men vi släpper det nu.

Hursomhelst. En investmentbank vill ha en stor stabil ägare med stor balansräkning som man helst slipper prata med och där insynen är minimal. Bingo!

Så på det sättet är affären med DNB en dröm för Carnegie. Det är heller ingen hemlighet att Carnegie av och till har fått lida för att de har haft ett riskkapitalbolag som ägare, och därmed ibland haft svårare för att få vissa affärer.

Nu väntar i stället nya spännande möjligheter. Shipping. Bättre än så blir det knappast för en investmentbank – området innebär både stora transaktioner och stora provisioner.

Att det var DNB som ryckte miljardkrediten de brinnande veckorna när Carnegie behövde pengarna som mest verkar i alla fall vara glömt och förlåtet.

Norrmän är inte fans av höga bonusar

Det som kanske är lite ironiskt är att Carnegie i och med detta hamnar i en statlig famn.

Den som kan sin Carnegie-historia förstår jämförelsen. Och det man kan fråga sig är hur den statliga kontexten kommer påverka ersättningarna?

Carnegie har ju inte direkt varit känt för modesta ersättningar. Och om det är någonstans man är än mer allergisk mot höga ersättningar så är det i Norge, som inte bara har förmögenhetsskatt utan även höjt den.

Men vem vet, kanske har Carnegie gjorts någon uppgörelse kring ersättningsnivåerna ändå. För sin vana trogen har Carnegies toppskikt varit med och styrt processen och haft inflytande av utkomsten av den här affären. Vi vet också att Harald Mix är en mjukis i förhandlingar.

Motiveringen har i vanlig ordning hänvisat till den speciella starka kultur som råder inne på Carnegie. Har vi hört det förut?

DNB vill utmana

DNB då? DNB är, om inte den enda, en av få banker som har ambitioner på investmentbank-sidan och som också har muskler och flöden för att klara av en sådan utmaning.

För de stora internationella aktörerna är den nordiska marknaden för liten för att expandera utöver redan befintliga verksamheter.

Den norska bankgiganten verkar däremot ha siktet inställt på att bli den ledande banken i Norden på kapitalmarknaden och vill utmana både SEB och Nordea, där den första haft ledartröjan när det gäller kapitalmarknaden och den andra varit väldigt aktiva när det gäller till exempel riskkapitalaffärer.

Staten ett tema som går igen

Carnegie har varit handelsvara tidigare. En väldigt snarlik affär som den idag, gjordes då Erik Penser sålde Carnegie Fondkommission som det då hette, till PK-banken 1988. PK-banken ville på sin tid också positionera sig och hade staten som ägare. Då värderades Carnegie till 2,7 mdr kronor.

Harald Mix köpte tillsammans med Bure och Patrik Tigerschiöld i stället Carnegie av staten för omkring 1,5 mdr kronor, plus tilläggsköpeskilling, i början av 2009.

Och även om Mix då hade svårt att övertyga sitt gäng om den blödande investmentbankens framtid kan han idag konstatera att affären blev bra till slut. Tog dock 15 år.

Dela:

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.

Grundreglerna är:

  • Håll dig till ämnet
  • Håll en respektfull god ton

Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.



Här hittar du alla krönikor

Annons från AMF
Annons från AMF