Lita på att de ljuger

Länge löd stalltipset att dramat slutar med en moderat enpartiregering. Analysen bygger på en lika uppgiven som fantasilös uteslutningsmetod. M har svurit på att avsätta S, som i sin tur är för låst i gamla maktreflexer för att bryta blockpolitiken. C och L har sagt att de inte tänker byta sida. Vågmästarna SD köper varken en regering med S eller C.

Så vad återstår?

Ulf Kristersson i ensamt majestät i Rosenbad, utan vänner i riksdagen när konjunkturen viker och Sverige måste reformeras. Det vore alla déjà vuers moder.

• Déjà vu från högerregeringen under Arvid Lindman 1928–1930, när goda tider följdes av kris, och minoritetsregeringen föll sedan den ställt kabinettsfråga på tullarna som skulle skydda jordbruket.

• Déjà vu från enpartiregeringen under Ola Ullsten 1978–1979, då folkpartisterna inbillade sig att en ministär med teknokrater skulle få igenom rationell politik, även om partiet bara var det fjärde största. Glöm det, sade Socialdemokraterna i energifrågan och Centerpartiet i skattefrågan.

• Déjà vu från alla år av borgerlig splittring, då de icke-socialistiska partiledarna knappt ville synas på bild tillsammans. Moderaterna betraktade Ullsten-regeringen som förrädare, eftersom den hade indirekt stöd av Socialdemokraterna. Gissa reaktionerna inom Centern när Kristersson ska dricka surkaffe med Åkesson.

• Déjà vu från svaga borgerliga regeringar som lovat offentliga satsningar och skattesänkningar samtidigt, och följdriktigt lämnat underskott efter sig. Visst har det berott på dålig tajming med maktskiftena, men varför rösta på ett gäng som har otur, som S-veteranen Sten Andersson sade. Enda undantaget från denna regel är duon Reinfeldt-Borg, högerns i särklass mest framgångsrika ledare hittills, som mystiskt nog är lika illa sedda av det egna partiet som av motståndarna.

Marknadsliberaler tyckte att Fredrik Reinfeldt var principlös, de nationalkonservativa tyckte att han var lealös, vänstern tyckte att han var hjärtlös. Ingen verkade nöjd – ja, förutom väljarna då, som 2010 för första gången valde om en moderatledd regering, trots den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Borgerlighetens läxor från alliansåren under Reinfeldt verkar bortglömda. Ekonomin går lite för bra för att plånboksfrågor ska engagera. Sysselsättningen är lite för hög för att någon ska tända på arbetslinjen. Alliansen är lite för splittrad i synen på de post-nazistiska Sverige­demokraterna för att vara ett regeringsalternativ i minoritet, och ljusår från egen majoritet.

Hur man än vänder sig måste några öppna sina hjärtan i regeringsfrågan. Med tanke på de nära-döden-upplevelser som runtom i Europa drabbat traditionella maktpartier – särskilt socialdemokrater – kan man fråga sig vad de har att förlora på en stor koalition över blockgränsen.

Jag sätter några euro på att det inte slutar med Moderaterna ensamma i Rosenbad. Det vore ett rejält underbetyg till svensk parlamentarism om detta tjugoprocentsparti tvingas regera i minoritet, när fem andra står dem så nära politiskt och massor av problem ropar på breda lösningar. Ulf Kristersson är nog tillräckligt bevandrad i politisk historia för att inte ta ett sådant kamikazeuppdrag.

Dilemmat inför valet är alltså lika svårlöst som lättformulerat:

Kan vi lita på att Socialdemokraterna, Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Kristdemokraterna ljuger i regeringsfrågan? Annars ligger Sverige pyrt till.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Väloljat förtryck

Saudiarabien bombar skolbussar i Jemen så att barn bränns levande. Saudiarabien förklarar diplomatiskt krig mot Kanada efter synpunkter på piskning och fängslande av människorättsaktivister. Saudiarabien sprider extremism, destabiliserar Libanon och Qatar, behandlar kvinnor som tredje klassens medborgare och gästarbetare som slavar. USA uppmuntrar detta. Ingen annan vågar säga flaska, ty pengar och olja styr världen.