Lindvall: Släpp EU-populismen – nu krävs pragmatism i skogen

Svensk skogsindustri har sålt in sig som en viktig kugge i den så kallade gröna omställningen och då inte minst sin förmåga att kunna ersätta fossila och mer klimatbelastande produkter. Samtidigt har EU, som också är skogsindustrins absolut viktigaste marknad, redan fattat omfattande beslut för att driva på klimatomställningen och med det delvis sammanhängande åtagandet att bevara och förbättra biodiversiteten. Dessa nya förordningar kommer att få konsekvenser för det svenska skogsbruket och därmed den svenska skogsindustrin.

För som alla regleringar som syftar till att komma åt så kallade negativa externa effekter, som exempelvis koldioxidutsläpp och degraderande biodiversitet, och som inte de vanliga marknadsmekanismerna, priset, kan hantera så har de en tendens att vara lite klumpiga och bygga in en del icke förutsedda eller beaktade målkonflikter.

Populistiska budskap

Dessa målkonflikter börjar nu bli uppenbara för svensk skogsindustri, som därför har skruvat upp sin kritik av hur olika beslut på EU-nivå sägs hota om inte dess existens, så i alla fall dess vällevnad och konkurrenskraft. ”EU ska inte lägga sig i svenskt skogsbruk” har varit det enkla och, om man vill, rätt populistiska budskapet.

Och som den politiska utvecklingen generellt har visat är det ganska lätt att få gehör för den typen slagord som målar upp en klåfingrig, verklighetsfrämmande och självtillräcklig elit av politiska beslutsfattare. Det kommande EU-valet har målats upp som en chans att ställa saker och ting ”till rätta”.

Besluten redan fattade

Det finns flera problem med den retoriken. Ett av de största är att de flesta av de stora frågorna som har bäring på den svenska skogsindustrins verksamhet redan har beslutats. Och de är rätt många. Ett sådant exempel är den så kallade markanvändningsförordningen LULUCF, som kopplar till FN:s klimatplan och Parisavtalet. LULUCF spikades redan i fjol och handlar om att öka nettolagringen av kol i markanvändningssektorn och då framför allt i den växande skogen och långlivade produkter.

Sverige har fått sig tilldelat ett beting på ökad kolinlagring på 4 miljoner ton per år, med start från 2025. Som det nu ser ut så faller det betinget i praktiken helt på en ökad inlagring av kol i växande skog, vilket motsvarar ungefär 4 miljoner kubikmeter skog.

Backar vi några år hade detta inte varit något större problem, den årliga inlagringen i svensk skog bedömdes överstiga den nivån med marginal. Men sedan några år har avverkningen ökat, samtidigt som tillväxten har minskat. Efter Rysslands invasion av Ukraina har även tillgången till importerat virke minskat. Det har framför allt påverkat finsk skogsindustri, men har även fått spridningseffekter till Sverige och inte minst drivit upp priset på massaved. Samtidigt som skogsindustrikonjunkturen och lönsamheten har klappat ihop.

Krav staplas på varandra

Därtill finns flera andra förordningar och direktiv som EU redan beslutat om och som påverkar svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri.

Det handlar om livsmiljödirektivet, eller art- och habitatdirektivet, symboliserat av ”knäroten” för många skogsägare, avskogningsförordningen, som syftar till att förhindra avskogning och skogsförstörelse, förnybarhetsdirektivet som började gälla 2023 och som syftar till att öka andelen förnybar energi inom EU och som för Sveriges del främst påverkar transportsektorn.

Det senare handlar inte minst om ”reduktionsplikten”, men även skärpta krav för vad som räknas som biodrivmedel. Därtill kommer taxonomiförordningen som definierar sex villkor för att en verksamhet ska få klassificeras som finansiellt hållbar.

Utöver detta tillkommer naturrestaureringsförordningen, som syftar till att stärka biodiversiteten och de ekologiska landskapssambanden i de olika länderna. Det förslaget höll på att stoppas i höstas men ligger för närvarande i EU-parlamentet.

Vägen till helvetet

Sammantaget ser det ut som lager på lager av olika pålagor och regleringar för svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri. Det är ganska lätt att måla upp en bild av överreglering och para ihop detta med den allt hetare diskussionen om EU:s minskande konkurrenskraft. Formuleringar om att ”vägen till helvetet är kantad av goda intentioner” ligger nära till hands.

Men det är inte produktivt att bara sätta sig på bakhasorna. I ett större sammanhang är EU-samarbetet viktigare än någonsin och det är av högsta vikt även för skogsindustrin att visa pragmatism och kompromissvilja.

Studerar man de olika förordningarna och lagförslagen så finns det möjligheter att hitta konstruktiva förhållningssätt, inte minst eftersom de krokar i varandra. LULUCF krav på ökad kolinlagring, livsmiljödirektivet och avskogningsdirektivet går i princip hand i hand, där det ena löser det andra. Och vill man avlasta skogen från åtagandena om ökad kolinlagring så finns det ett sätt: återgå till den tidigare reduktionsplikten för att minska andelen fossila bränslen.

Politiskt besvärligt, men möjligt om man vill.