Krönika Geopolitik
Lindvall: Kommer USA inse att de missgynnas av dollarsystemet?
”Dollar är vår valuta, men det är erat problem.” Detta är vad den amerikanska finansministern John Connally ska ha sagt till sina europeiska kollegor 1971. USA hade i augusti samma år ensidigt förklarat att fordringar i dollar inte skulle kunna växlas in mot guld genom centralbanken Federal Reserve. Därmed sköt USA det så kallade Bretton Woods-systemet, som hade reglerat valutamarknaden sedan andra världskrigets slut, i sank.
Men att dollarn är USA:s valuta men resten av världens problem är fortfarande högst aktuellt. Det har även Sverige fått känna på. Det handlar om att kronans försvagning har placerat sig allt högre upp på på den ekonomiska agendan. En svag valuta i en omvärld med stigande priser ger ju en stark inflationsimpuls från importerade varor.
Den svenska Riksbanken, som har haft en agnostisk inställning till valutakursen, har med den ny riksbankschefen Erik Thedeén skruvat upp retoriken, där de uttalat anser att de föredrar en starkare krona och att de med sina penningpolitiska grepp också syftar till detta.
Skuldfällorna åter i spel
Men Sveriges problem i det sammanhanget små. Värre är det för länder med mindre mogna ekonomier, som har tagit dollarlån, och där den stigande dollarkursen och de stigande räntorna har gjort att 80-talets klassiska skuldfällor har kommit i bruk igen. Raden av länder som har missat betalningarna på sina dollarlån och de som riskerar att göra det börjar bli allt längre.
Men en annan också allt mer uppmärksammad anledning till diskussionen om dollarns ställning som ”reservvaluta” är de växande geopolitiska spänningarna. Kina och framför allt Ryssland har en allt mer uttalad ambition att runda dollarsystemet och försöka etablera alternativa betalningsvägar. Efter Rysslands brutala angreppskrig mot Ukraina infördes sanktionerna som gjorde att den ryska centralbankens innehav av dollar- och eurotillgångar frystes. Av den ryska valutareserven på runt 640 miljarder dollar vid tidpunkten så har sanktionerna ”frusit in” motsvarande 300 miljarder dollar.
Detta har föranlett belackarna att peka på att dollarn används som ett politiskt vapen och det ligger i många länders (dess regimers) intresse att rubba den dollar-centrerade ekonomiska världsordningen. Till sanktionerna mot Ryssland kan man lägga de tidigare riktade mot Iran, Venezuela och Kuba.
Vill handla olja i andra valutor
Ryssland och Kina har bland annat fått med sig de övriga så kallade BRICS-länderna, Brasilien, Indien och Sydafrika på att försöka skapa en egen ”reservvaluta” liknande IMF:s ”special drawing rights” som konstrueras av en korg av valutor.
Kina och framför allt Ryssland har också siktat in sig på att flytta oljehandeln från dollar till andra valutor och har i viss mån fått med sig länder i Mellanöstern, som Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Iran är också med på tåget.
Dollarns allt svajigare status sägs också vara underbyggt av ”fundamentala” ekonomiska faktorer, som de stora löpande amerikanska bytes- och budgetunderskotten. Federal Reserves kvantitativa lättnader och de omfattande fiskala covidstöden lyfts också fram som exempel på amerikansk ekonomisk vårdslöshet och en förklaring till den senaste inflationsimpulsen.
Diversifierar sig ur dollardominansen
En ekonom som har fått mycket utrymme i debatten om dollarns vacklande reservstatus är Credit Suisses ekonom Zoltan Pozsar. Pozsar har länge varit en kritiker av det ”fiat-baserade” (skuldbaserade) valutasystemet och har argumenterat för att en reservvaluta, likt det gamla Bretton Woods-systemet, måste backas upp reala tillgångar. I ett nytt system ska det inte vara guld utan en korg av råvaror.
Ett sådant valutasystem skulle inte kunna missbrukas där nya pengar/skuldsedlar kan framställas med en knapptryckning. Pozsar tycker sig se tecken på denna nya ordning håller på att skapas med Kina, Ryssland och de stora oljeländerna som drivande. Enligt Pozar håller dessa nu på att diversifiera sig ut ur dollardominansen.
Men kritiken mot dollarns priviligierade status eller förutsägelser om dess förestående nedgång är inte ny. Den franske presidenten Valéry Giscard d’Estaing myntade på 60-talet begreppet ”exorbitant privilege” (orimliga privilegium), som gav USA unika förmåner att alltid utan problem finansiera sina underskott i sin egen valuta. De kunde enligt den franske presidenten bara tvinga omvärlden att acceptera sina skuldsedlar och sin valuta.
Ingen annan klarar det
Men det som gör dollarns position så stark kan visserligen te sig som ett privilegium. Nämligen att ständigt kunna refinansiera sina underskott på den internationella marknaden. Men priviliegiet att ha en global reservvaluta har också en baksida. Det innebär också att man är ”debtor of last resort”. Det vill säga att man är det land som kan och inte minst vill absorbera andra länders stora sparandeöverskott.
Det sägs ofta att länder med stora ackumulerade överskott, som Kina, skulle kunna punktera den amerikanska ekonomin genom att vägra köpa amerikanska statspapper och i stället placera överskottet i andra tillgångar. Problemet är att en sådan kursomläggning skulle slå in en stor spik i den egna exportorienterade ekonomiska modellen. Det finns helt enkelt ingen annan ekonomi som kan absorbera sådana gigantiska fordringar och ingen som kan erbjuda motsvarande likvida tillgångar till låg så risk.
För om man får tro ekonomiprofessorn Michael Pettis, som länge har fokuserat på internationella finansiella flöden så kommer sig USA:s dominanta position inte av att de tvingar på sina motparter denna, utan av dess acceptans av att tillåta ett transparent utlandsägande av inhemska finansiella tillgångar och hur villiga de är att släppa kontrollen över kapitalflöden och sin handelsbalans.
Stort pris för amerikanska ekonomin
Enligt Pettis så är USAs stora bytesbalansunderskott en konsekvens av att andra länder, som Kina, Saudiarabien, Ryssland till Japan, Sydkorea, Tyskland, Holland, Norge och även Sverige för en ekonomisk politik som strävar efter att ha stora löpande bytesbalansöverskott. Den enda motpart som kan acceptera och bära dessa ackumulerande fordringar är USA, som då måste ha ett motsvarande kapitalinflöde och bytesbalansunderskott och därmed motsvarande ackumulation av skulder.
Detta privilegium har därmed även ett stort pris för den amerikanska inhemska ekonomin, då det pressar tillbaka de amerikanska producenterna och urholkar den amerikanska konkurrenskaften.
Så sätter man sin tillit till Pettis slutsatser, vilket jag lutar åt, så är frågan om dollarns dominans en fråga om hur USA och dess medborgare ser på kostnaderna respektive fördelarna med detta privilegium. Det kanske är USA och dess medborgare som inser att detta system inte alls gynnar dem.
Per Lindvall är frilansjournalist och hemmansägare.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.
Här hittar du alla krönikor