Lindvall: Centralbankerna har gödslat banksystemet med riskfria vinster

Diskussionen om Riksbanken handlar förstås mest om när, hur mycket och hur många gånger de tänker sänka räntan i år. En lite mer bortglömd eller undanträngd fråga är hur Riksbanken, som likt de flesta centralbanker fortsätter att gå med storförlust, ska återfå sitt långsiktiga finansiella oberoende.

För ett icke avsett resultat av Riksbankens och andra centralbankers obligationsköp under pandemin och de efterföljande styrräntehöjningarna är att de numera går med stora underskott och i flera fall behöver sträcka ut sina händer till politikerna för att få ordning på sin balansräkning och på sikt även sin eroderade långsiktiga intjäning och därmed sitt finansiella oberoende.

Ny Riksbankslag

För Sveriges del så beslutade Finansutskottet i juni att föreslå Riksdagen att pytsa in Riksbankens äskade minibelopp på 25 miljarder kronor för att någorlunda rätta till Riksbankens egna kapital som legat på minus sedan bokslutet för 2022. Riksbanken ville i första hand ha 43 miljarder kronor, för att få upp det egna kapitalet till mininivå som den nya Riksbankslagen från 2023 stipulerar. Men nu ska det återställande stället ske under 2025 och då eventuellt beakta de orealiserade vinster som finns på Riksbankens värderegleringskonto och som nu inte får räknas in i det egna kapitalet. Merparten av dessa orealiserade vinster, förutom värdeuppgången på guldreserven, utgörs paradoxalt nog med tanke på Riksbankens uppdrag av de valutakursvinster som uppstått på valutareserven genom kronans kraftiga försvagning under 2022 och 2023.

Regeringen ska även skyndsamt återkomma med förslag på hur Riksbankens ska kunna stärka Riksbankens långsiktiga förmåga till självfinansiering.

Ska vara självfinansierande

Bakgrunden är att en förutsättning för centralbankernas oberoende är att de ska vara självfinansierande, det vill säga även finansiellt oberoende. Centralbankerna ska helt enkelt generera egna överskott för att finansiera sin verksamhet och inte behöva gå till ägaren staten och politikerna för att be om pengar för att täcka upp sina underskott. Den senare ordningen öppnar för ökad politisk styrning och därmed ett minskat förtroende för penningpolitikens oberoende.

InflationArtikel

Riksbankens konstgjorda andning hindrar viktigt reformarbete

Centralbankernas traditionella intjäningsmodell skiljer sig inte från en vanlig kommersiell bank. Det är huvudsakligen räntenettot, skillnaden mellan räntan på centralbankernas tillgångar och vad den betalar på sina skulder, som ska finansiera Riksbankens verksamhet. Historiskt har detta inte varit något problem. De har haft tillgång till en stor räntefri skuld i form av utestående kontanter och sedlar. Den positiva ränteskillnaden som detta har gett upphov till har ett gammalt namn ”seigniorage”, eller “myntskatt”.

Myntskatten har krympt

Problemet för centralbankerna är att denna finansieringskälla har krympt i och med att den utestående stocken sedlar och mynt stadigt har sjunkit över tid. Sverige har haft täten i denna övergång till ”det kontantfria samhället”. Backar vi 20 år så var den utestående mängden sedlar och mynt 102 miljarder kronor, att relatera till Riksbankens hela balansomslutning på 180 miljarder kronor. Det räckte med ett räntenetto på 1 procent för att finansiera Riksbankens verksamhet och även lämna lite utdelning till staten.

Idag har den utestående mängden sedlar och mynt krympt till 57 miljarder kronor och balansräkningen har svällt till 1 231 miljarder kronor.  För bankerna har denna utveckling naturligtvis varit mycket bra, de har kunnat dra ner på den kostsamma kontanthanteringen och i stället ersätta kontanterna med sin egen viktigaste finansieringskälla, inlåning. Men för Riksbanken har denna utveckling övertid gjort att dess egen intjäning har eroderat. Det halvt insomnade (?) försöket att införa ”e-kronor” hade åtminstone delvis som mål att återställa en del av denna.

Kraftigt negativt räntenetto

Men med de kvantitativa lättnaderna som började genomföras efter finanskrisen 2008 så löste sig en del av de problemen, tillfälligt. För så länge styrräntan höll sig på eller till och med under noll så behövde inte centralbankerna betala någon ränta på de skulder, reserverna, som de skapade vid dessa köp. Men med de stora obligationsköp som skedde i samband med pandemin så växte balansräkningen ytterligare, liksom intjäningen.

Det gick bra tills det inte gick längre. För när inflationen började ticka upp under 2022 och centralbankerna höjde sina styrräntor och därmed även räntorna på sina egna skulder, ”reserverna”, långt över vad snitträntan på de inköpta obligationerna gav så blev räntenettot kraftigt negativt. I årstakt så föll det till minus 30 miljarder kronor under 2023.

Samtidigt så föll värdet på de uppköpta obligationerna. Riksbanken redovisade en förlust för 2022 på 80 miljarder kronor och det egna kapitalet blev minus 18 miljarder kronor. Det är detta egna kapital som politikerna nu behöver återställa. Men det löser inte problemet med Riksbankens intjäning, som fortfarande är kraftigt negativ, även om den kan förväntas bli bättre när obligationsportföljen krymper och styrräntorna sjunker.

Inför reservkrav på bankerna

Det finns emellertid ett gammalt beprövat, om än av bankerna ogillat, verktyg i centralbankernas låda som skulle kunna komma till användning. Den välkände belgiske ekonomiprofessorn Paul de Grauwe har talat sig varm för ett sådant.

Det är att införa reservkrav på bankerna, det vill säga fastställa hur stor andel av bankernas tillgångar som behöver vara låsta i fordringar på centralbanken och varför inte införa nollränta på detta, som kompensation för den minskade stocken av sedlar och mynt. För Riksbankens del skulle detta bidra till att återskapa den intjäning och därmed finansiella oberoende som man förlorat på den krympande mängden räntefria kontanter.

Ett väl avvägt reservkrav skulle dessutom aktivt bidra till att öka den finansiella stabiliteten eftersom det sätter en begränsning på hur mycket bankerna kan öka sin utlåning och inte minst inlåning och därmed den allmänna kredittillväxten i ekonomin.

Bankerna kommer förstås att motarbeta detta och kalla det för en dold skatt. Men det kan ställas i relation till senaste årens riskfria vinster som centralbankerna har gödslat banksystemet med under de senaste åren. Det skulle också kunna ses som en försäkringspremie för Riksbankens roll som ”lender of last resort” när nästa finanskris riskerar rulla igång.