Låt staten och kapitalet ro tillsammans

De flesta är överens om att Sverige har byggt upp en infrastrukturskuld. Vårt land har både underinvesterat i ny infrastruktur och försummat underhållet. Sett till totala transportinfrastrukturinvesteringar i förhållande till BNP har Sverige långa perioder legat under genomsnittet för länderna i OECD.

Det här skapar förstås ingen feelgood-faktor i tider när allt fler ifrågasätter om kärnstaten levererar vad samhällskontraktet en gång lovade. Men det finns lösningar som borde vara lågt hängande frukt. Till skillnad från många jämförbara länder arbetar Sverige inte alls med så kallad offentlig-privat samverkan, OPS. Sedan bygget av Arlandabanan har svenska staten helt avstått från privat kapital i överbryggningsfinansiering av infrastruktur. Andra länder har däremot använt metoden med stor framgång. Det har handlat om motorvägssträckor, järnvägar eller exempelvis utbyggda hamnar. I dessa länder har OPS snabbat på och effektiviserat investeringar. Långsiktiga kontrakt mellan staten och en privat part för att tillhandahålla infrastrukturtjänster växer snabbt i världen. Men alltså inte här hemma.

Detta kan tyckas märkligt. För Sveriges konkurrensfördelar grundlades av att landets innovativa och växande näringsliv tidigt sökte sig ut i världen för att få avsättning för sina produkter. Men också av att det privata och offentliga inte sällan samarbetade för att lösa viktiga samhällsproblem. Hittills har dock vägar och järnvägar räknats som blott och bart ett statligt och kommunalt ansvar. I våra konkurrentländer finns en modernare syn. I Nederländerna expanderades nyligen nationella motorvägar med hjälp av OPS, och det övervägs för det omfattande underhållsprogrammet för broar och tullar. I Norge går man vidare med OPS för viktiga vägprojekt. Likaså utvecklas samverkansmetoden i Storbritannien, Tyskland och USA liksom i flera andra länder.

Den privata OPS-parten ersätts för infrastrukturtjänsterna via brukaravgifter när infrastrukturobjektet är färdigbyggt. Detta har givit starka incitament att färdigställa infrastrukturobjektet så fort som möjligt. Underhållet blir mer kontinuerligt och effektivt. Den svenska regeringen talar hellre om Spanien. Där slog projekten, som bokfördes utanför statsbudgeten, hårt mot offentliga finanser under den spanska ekonomiska krisen. Men sedan dess har Eurostat utformat nya stramare regelverk för OPS med lika stram uppföljning för regelefterlevnad.

En annan invändning har varit att statens kapitalkostnader är lägre än privata investerares. Men det OPS möjliggör är mer investeringar på kortare tid utan att äventyra statsfinanser och budgetregler. OPS-finansiering öppnar för nya samhällsekonomiskt lönsamma projekt som annars skulle skjutas på framtiden. Eller inte alls bli av. Regeringen glömmer därmed bort dynamiken i ekonomin, med intäktssidan i form av ökad tillväxt, som följer av att snabbare allokera resurser som färdigställer fler efterfrågade projekt. I ett växande Sverige, där folkmängden redan passerat tio miljoner invånare, utmanas därtill gamla farhågor att Sverige har för litet befolkningsunderlag för att OPS-projekten ska generera någon högre avkastning från nyttjandeavgifter.

Självklart måste kalkyler som görs inkludera projektens bedömda risk och den potentiella avkastningen. Oavsett regeringens hållning är privata investerare intresserade. Pensionskapital, både privat och statligt, poängterar att mogna faser av OPS-projekten skulle öppna för placeringar med långsiktig rimlig avkastning, riskspridning och säkrare svenska pensioner. Nu har dessutom en statlig utredning, som levererades redan 2017, funnit att OPS-lösningar förbättrar effektiviteten i investeringsverksamheten och åstadkommer mer värde för insatta resurser, stimulerar innovationsgraden i anläggningssektorn och kommer till rätta med bristande underhåll. Det förefaller alltså bli allt tydligare att Sverige, som håller sig till ett dyrare traditionellt system, får mindre gjort per investerad krona. Erfarenheterna från Nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm omkullkastar inte, som det ibland sägs, utredningens slutsatser. Regeringens utredning föreslår ett svenskt OPS-program med minst tre större väg- och järnvägsprojekt, att beställarkompetensen stärks och att standardavtal arbetas fram.

Riksdagspartierna säger sig vilja hålla ihop Sverige, och minska alla sorters avstånd mellan stad och land. Med långsiktiga spelregler för privat kapital att aktivt bidra inom främst större nationella projekt, så kan statens resurser snabbare användas till investeringar som är viktiga regionalt eller lokalt. Regeringen drar nu frågan om OPS i långbänk. Men de två regeringspartierna har endast 33,2 procent av mandaten i riksdagen. Om de andra riksdagspartierna fattar majoritetsbeslut så skulle detta ligga utanför januariöverenskommelsens 73 punkter. Ett beslut om OPS skulle inte försvaga budgeten. Det skulle ha potential att släppa loss ett nytt betydelsefullt samarbete mellan staten och kapitalet.