Lärdom från det läkta lårbenet

Linkedin är en av de konstigaste platserna på Internet. Den är det, eftersom den saknar en referenspunkt i den fysiska världen. På Linkedin gör vi onaturliga saker. Alla andra plattformar exploaterar naturliga beteenden, de förstärker det som redan finns. Även de på nätets skuggsidor. Man kan säga vad man vill om hat, droger och perversioner, men det är i alla fall djupt mänskligt. Pornografi är inte oproblematiskt, men har funnits sedan vi bodde i grottor.

Om vi inte varit engagerade i olika intressegrupper på Facebook, diskussioner på Twitter, subreddits på Reddit och trådar på Flashback, så hade vi fått utlopp för de sakerna ändå. Vi hade löst det. I studiecirklar, föreningar och nätverk av olika slag. Om inte Linkedin hade funnits hade ingen gjort de sakerna. Och hade någon ändå gått runt och tipsat om ”intressanta artiklar” om ditten och datten, för sitt ”professionella nätverk”, så hade personen antagligen åkt på stryk. Eller åtminstone setts på som en särling.

”Vem är det som går där ute på åkern och delar med sig av The Six Morning Habits of High Performers och 15 Things Successful People Know About Time Management?”

”Ah, det är bara Axel, byfånen. Bry dig inte om honom”.

Brutet lårben dödsdom

Vilket är det första kända tecknet på civilisation? När antropologen Margaret Mead fick frågan svarade hon inte ”språk” eller något materialistiskt om uppfinningar, redskap eller handel. Istället sa hon att det första tecknet på civilisation är ett lårben som brutits och sedan läkt, så att personen överlevt. Civilisation är omtänksamhet och omvårdnad. En person på stenåldern som inte var förmögen att röra sig, som var en belastning för gruppen, men som likväl togs om hand. Lårbensbrott är förskräckliga, eftersom det ofta blir två ganska vassa spetsar vid brottet, som sitter väldigt nära lårbenspulsådern. Det är i regel kört. Bland andra däggdjur är ett brutet lårben en dödsdom.

Den här historien om Mead och det läkta lårbenet är dessvärre inte sann. Den enda källan till historien är som en anekdot, i en annan persons memoarer. Dessutom har Mead faktiskt fått frågan om en civilisation är. Och hennes svar var krassare: ”It means keeping counts, keeping records, it means some kind of taxation and revenue. It means a great deal of division of labor.” Hon visar sig vara mer av en gråblek nationalekonom och mindre av en inspirerande-citat-maskin. Register, skatter och arbetsdelning? Inte så kul.

Det stämmer inte ens att andra däggdjur alltid dör av ett brutet lårben.

Jag läste historien på Linkedin, någon gång i pandemins startskede. Den delades av flera, som ett slags uppmuntrande bild av vad det är att vara människa. Håll i och håll ut! Historien visar människans självbild. Hur vi vill se på oss själva som art. Vi vill så gärna att den ska vara sann. Och den berättades som om den var sann.

På det viset är den ganska typisk för Linkedin. Där delas saker som kan bidra till det personliga varumärket och det är sekundärt huruvida det faktiskt är helt sant, halvsant eller något annat. Historien om det läkta lårbenet blir rekvisita för en större berättelse: Den som handlar om hur skön personen som delar den är. Källkritiken är verkligen inspirationens fiende nummer ett.

Ja, alltså, historien är egentligen typisk för alla digitala plattformar. Det är ju så här vi håller på. Men på Linkedin sker allting under filtret ”professionalitet”. Och när det handlar om att öka vår anställningsbarhet läggs det ett speciellt slags vemod över det. Den evigt pågående jakten på bekräftelse, som vi ägnar oss åt i alla sammanhang, kopplas på Linkedin också till ens värv. Värdet av det du gör på jobbet är också värdet på dig som människa.

Jag pratade om det här med en vän i förra veckan, på en uteservering.

Jag sa att jag var skeptisk till personer som behöver skapa sig en ”professionell persona”. Som att de är några andra när de är på arbetet än när de inte är det. Det känns fejk. Som krämare och frikyrkopredikanter. Jag var uppe i varv nu. Vi var båda en bit in på vår andra öl.

Arbetet som fristad

Vännen, som jag väntade mig bekräftelse av, höll inte alls med. Han menade istället att poängen med Linkedin inte var vad det är. Utan vad det inte är: Det handlar inte om att man reducerar sig själv till vem man vill vara i ett karriärsperspektiv. Det handlar om att ha en plats där man kan interagera med andra, utan att samtidigt se bilder på barn man inte känner, mostrar som tagit tre glas vin för mycket eller ännu en löprunda. Att slippa politiska rättshaverister och paranoida grannskapsgrupper. Och om du jobbar med något du gillar, är ju den delen lika mycket du som dina privata sidor är?

Arbetet – inte som arbete, men som en fristad från privatlivet. Det var ett nytt perspektiv. Det låg faktiskt något i det.

Vännen fortsatte med att säga åt mig att inte vara så sträng, varken mot mig själv eller andra. ”Visst är det en hel del jargong. Och visst delar folk saker bara för att verka smartare eller mer intressanta än de är.” Våra andra öl var tomma nu. ”Men människor vill ju i regel väl. Alla bara försöker ta sig fram i den här världen. Man gör så gott man kan. Jag läste faktiskt en grej, på Linkedin just, om den amerikanska sociologen Margaret Mead. Hon sa att det första tecknet på civilisation var när man hittade ett lårben, som varit brutet men som läkt, i en utgrävning.”

Jag slutade lyssna och tänkte istället på vad Mead faktiskt hade sagt. Det där om att civilisation handlar om att räkna saker, att föra protokoll. Att det handlar om beskattning och vinst; om arbetsdelning och specialisering. Allt det där som man vadar i varje dag. Räkningarna som ska betalas, tidrapporterna som ska fyllas i. Så fattade jag ett beslut: Jag ska inte längre vara den där jobbiga typen. Jag ska vara mindre cynisk och mer människa.

”Wow”, sa jag. ”Vilken fin tanke.”

Vi enades om att en öl till kunde vi vara värda. En tredje och sista.

Fredric Thunholm är kommunikationsstrateg på mediebyrån Wavemaker och har bloggen ”Tänk på döden”.