Lågtillitssamhället Sverige

I organisationsforskaren Mats Alvessons bok ”Extra allt! När samhälls- och människoförbättrandet slår tillbaka” (Fri tanke; 2019) sänks läsaren ner i ett träsk av riktlinjer, föreskrifter, policydokument, värdegrunder, förordningar och jämställdhetsplaner.

Varken anställda eller chefer tilltros kunna lösa sina uppgifter utifrån kunskap, sunt förnuft och traderad erfarenhet. I stället formaliseras processerna. En socialchef berättar:

”De senaste tio åren är en explosion av krav på planer, dokumentationer, uppföljningar… om du bara har bra planer och rutiner så är det viktigare än att det blir bra för brukarna.”

En annan chef berättar att det ett år kom 25 anmärkningar från Socialstyrelsen. Nästa år inte en enda. Aha, allt sköttes mycket bättre? Nej. Men man hade ”skrivit fram 25 nya rutiner”.

I lågtillitssamhället är byråkratins aptit omättlig. Under perioden 2010–2017 ökade antalet administratörer inom vården med 36 procent, men vårdgivarna med bara 2 procent.

I lågtillitssamhället betraktas du som svag, ett offer, om du är kvinna/invandrare/ funktionsvarierad/hbtq-person. Och som potentiell förtryckare om du är vit, heterosexuell man. Läraren som bryskt lyfter en ordningsstörande ”rasifierad” yngling ur klassrummet kränker eleven och bekräftar en kolonial maktordning.

I lågtillitssamhället uppmanas du be om ursäkt efter att ha föreläst om könsskillnader på biologisk grund, för du har sårat kvinnorna. (Germund Hesslow)

Du måste ställa in kursen i statsvetenskap på grund av för få kvinnliga författare på litteraturlistan. (Erik Ringmar)

Du blir uppläxad av prefekten och universitetets ”likavillkorsspecialist” (vilket ord!), om du råkat använda n-ordet som exempel på registersökning i känsliga ämnen (Inga-Lill Aronsson).

”I och med att Inga-Lill varken är svart eller rasifierad har hon faktiskt ingen som helst rättighet att använda ordet”, skrev sårade studenter.

Forskare tvingas runda regelverken för att över huvud taget få någonting gjort. Eller ägna sig åt rent ögontjäneri. Ivar Arpi har i SvD berättat om mannen som forskade om odlade respektiva vilda öringar och höll på att mista anslaget – för att genusperspektiv saknades.

Den låga tilliten impregnerar även samhällsdebatten. Exempelvis ansågs den som ville diskutera invandring i termer av volym länge vara rasist.

Invandrarna itutas att de är värnlösa offer för strukturell diskriminering, och majoritetssvenskarna att de är rasister. Låg tillit i båda riktningar. Trots att – när utbildningskillnader rensats bort – invandrarnas chans är likvärdig.

I lågtillitssamhället är utökad lagstiftning standardlösningen på samhällsproblemen, oavsett hur det kan ställa till det i tredje och fjärde led. I ett samtal med Alvesson berättar statsvetaren Katarina Barrling om positiva holländska erfarenheter av läshus, ett slags bibliotek inhysta i privatvillor. En omöjlighet i svensk kontext. Det skulle stupa redan på brandföreskrifterna.

Det bästa blir det godas fiende. Vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser, värdegrunder och styrdokument. Lita inte på någon, allra minst dig själv, för i ditt bröst bor en slem förtryckare.

Ett av Herakles storverk var att rengöra Augiasstallet, där smutsen från tusen djur samlats i 30 år. Hans metod var att leda in floderna Alpheus och Peneus och därigenom spola bort skiten.

Coronakrisen har gett oss chansen att syna samhället i sömmarna. Låt detta inspirera till en liknande bortspolning av kadrerna av värdegrundskonsulter, genuscertifierare, mångfaldsexperter, jämtegrerare och likavillkorsspecialister.

Visa oss tillit