Lägg ner Nationalmuseum

I lördagens SvD läser jag att Rembrandts tavla kan lämna Sverige – avgörs på måndag. Artikeln handlar om att Nationalmuseum vill spara in de 0,4 Mkr som det kostar att hyra Batavernas ed av målningens formella ägare, Kungliga Konstakademien. Alternativet blir då att Konstakademien långtidsdeponerar målningen hos Rijksmuseum i Amsterdam.

VÄRLDENS LÄGSTA KAPITALKOSTNAD?

Batavernas ed räknas allmänt som ett av Rembrandts största mästerverk. I en DN-artikel nämns ett värde på 1 miljard kronor. Det är förmodligen rejält i underkant. 2022 såldes den mindre betydelsefulla Rembrandtmålningen Fanbäraren för 175 miljoner euro och 2015 såldes Rembrandts porträtt av paret Soolmans för 160 miljoner euro.

Men låt oss ändå försiktigt räkna med att Batavernas ed bara är värd 1 miljard kronor. I så fall betalar Nationalmuseum alltså en hyra motsvarande 0,04% av värdet. Att kalla det för en låg hyra är en underdrift. Särskilt om man betänker hur unikt föremålet är.

”Det är den viktigaste målning som vi äger i Sverige”, säger konstexperten Carl-Johan Malmberg, som skrivit en bok om Rembrandt bland annat, till SR.

KOGNITIVA PROBLEM – INTE EKONOMISKA

Ett konstmuseum som tackar nej till att visa upp en sådan målning för att spara 0,4 Mkr har inte ekonomiska svårigheter utan snarare kognitiva. Vilket mer eller mindre bevisas när museichefen öppnar munnen.

“Vi behöver spara på allt som går. Och även om det är en enormt viktig målning så är det ju en sak vi kan spara på, till skillnad från hyror eller löner”, säger Nationalmuseums tillförordnade chef Per Hedström till SvD.

En normalbegåvad läsare av Nationalmuseums årsredovisning förstår lätt att museichefen pratar strunt. För det första är 0,4 Mkr endast 0,13% av Nationalmuseums totala kostnader 2022. Det låter inte som en orimlig kostnad för att handla om museets mest betydelsefulla målning.

Givetvis går det alltid att spara in på löner. Helst borde man väl sparka museichefen men det skulle också räcka om någon pensionsavgång eller tjänstledighet inte ersätts. Nationalmuseum har ändå 125 anställda (eller motsvarande 146 heltider inräknat timanställda). Jag har svårt att tro att exakt alla dessa skapar lika mycket värde för Sveriges medborgare som värdet av att behålla Batavernas ed.

Rimligtvis kan man också spara in på lokaler. Det är givetvis komplett vansinne att en institution som Nationalmuseum ska tvingas betala ”marknadshyra” för museet på Blasieholmen mitt emot kungliga slottet. Den idiotin kan dock Nationalmuseum inte göra något åt. Däremot hyr Nationalmuseum därutöver andra stora lokaler för magasinering av de stora samlingar som inte få plats för att visas upp. Det är kostnader man kan påverka.

Varför är det tabu att sälja (eller kanske återlämna?) stora skrymmande verk som inte bedöms hålla tillräcklig klass för att visas upp för allmänheten? Det skulle ju frigöra pengar till Nationalmuseum, ge lägre hyreskostnader och möjliggöra att dessa verk faktiskt kan åtnjutas av fler än enstaka forskare som annars är de enda som tassar runt i de lagerlokaler där museum magasinerar sina överskott av konstverk.

BLASIEHOLMENS HOARDERS

Den som förfasas över tanken på att avyttra föremål kan ju betänka att Nationalmuseum “bara” visar upp drygt 5000 föremål av de totalt 700 000 man äger. Över 99% av samlingarna ligger alltså magasinerade till glädje för knappt någon. Finns det verkligen inte några föremål här som går att avyttra för att få loss 0,4 Mkr? Eller varför inte göra som Konstakademien och hyra ut vissa föremål?

En annan radikal tanke vore ju att sluta lägga pengar på att köpa ännu fler föremål. De senaste tre åren har Nationalmuseum lagt pengar på att köpa 574 nya föremål. Och dessutom fått 1263 nya föremål i gåva. Är det för mycket begärt att Nationalmuseum lägger band på sina hoarder-instinkter i åtminstone några år? Räcker det inte med 700 000 föremål? Åtminstone om nyförvärven sker på bekostnad av att Sverige tappar en världsklenod till utlandet. (Köp av nya föremål finansieras visserligen till stor del av öronmärkta donationsstiftelser men visst borde det gå att vara lite pragmatisk?)

Att sponsringsintäkterna till Nationalmuseum är så små som 0,5 Mkr per år gör också att man undrar lite över hur mycket ledningen verkligen försökt förbättra ekonomin.

Nationalmusems ledning verkar alltså snarare ha kognitiva utmaningar än ekonomiska. Detta är också en av mina återkommande käpphästar: När verksamheter har problem så är ”brist på pengar” oftare ett symptom än en grundorsak.

DAGS FÖR MINISTERSTYRE

Men vad vet jag, en enkel småföretagare och ekonomijournalist, om att driva museum? Det kanske är helt rätt att skicka Batavernas ed till Amsterdam. Det bygger i så fall på premissen att museibesökare är oviktiga statister och att det verkliga syftet är att något hundratal tjänstemän får sin lön och kan fortsätta frottera sig med likasinnade från andra museer. Och att en handfull forskare ostört kan svärma vidare runt de hundratusentals magasinerade föremålen.

Fast då har vi att göra med en organisation som sviker sitt rättmätiga grunduppdrag – att visa enastående konst för den svenska allmänheten. När en organisation (vare sig vi pratar företag, myndigheter eller annat) är så sjuk att man helt tappat greppet om sitt rättmätiga uppdrag, då måste det hända något drastiskt. Antingen lägger “ägaren” ner hela verksamheten och börjar om på ny kula. Eller så måste man byta ut ledningen.

Utskeppningen av Batavernas ed är ett beslut som pekar i riktningen att lägga ner hela verksamheten. Vad är egentligen syftet med Nationalmuseum om man inte ens tycker det är värt besväret att visa upp ett av världens främsta verk av en av konsthistoriens viktigaste målare? Eller så måste man omgående sparka de inkompetenta cheferna. Ansvaret för att välja väg ligger hos kulturminister Parisa Liljestrand. Det brådskar eftersom beslutet om Batavernas ed enligt SvD ska tas idag måndag.

GE OSS TJÄNSTEMANNAANSVAR

Varför skriva en krönika om Rembrandts mästerverk Batavernas ed i Affärsvärlden? Jo, för att det handlar om ekonomi och hur man kan sköta/vansköta en verksamhet. Det handlar om något större än bara en tavla på ett museum.

Svenska skattebetalare avlönar tiotusentals byråkrater och tjänstemän som tillsammans gör av med hundratals miljarder kronor i skattepengar. Batavernas ed vittnar om vilka groteskt dåliga beslut som byråkrater tillåts ta utan att det får konsekvenser. Det blir extra tydligt här eftersom det handlar om en så flagrant dumhet och gällande en så konkret sak som en världsberömd tavla på ett av landets främsta museer.

Och om idiotin kring Batavernas ed kan gå så här långt inför öppen ridå så undrar man ju hur illa det är ställt med de tusentals ärenden på hundratals andra myndigheter där insynen av naturliga skäl är långt sämre.

1975 avskaffade Socialdemokraterna det tjänstemannaansvar som tidigare hade gjort att odugliga eller ohederliga ämbetspersoner hade ett juridiskt ansvar och kunde straffas för vanskötsel.

Givet den situation Sverige har idag så är det av högsta betydelse att någon form av tjänstemannaansvar återinförs. Hellre hälften så många byråkrater (med dubbel lön) som tar ett ordentligt ansvar än dagens situation av ständig fokusförflyttning och normupplösning.