Läge för löneinflation

1. Riksbanken har under lång tid kämpat med att få inflationen upp mot målet på 2 procent. Kampen har varit föga framgångsrik.  Globalisering, med Kinas inträde i produktionskedjor, och digitalisering – vilket lett till global pristransparens och ökad internethandel – har gäckat Riksbanken. Andra faktorer har också spelat in.  Idag tror inte ens Riksbanken själv att inflationen kommer nå målet inom en överskådlig framtid.  Sedan i fjol har styrräntan varit noll, och innan dess negativ.  När styrräntan tagit slut har man istället fått ägna sig åt obligationsköp; man ”köper” ner marknadsräntorna inom olika räntesegment som stats-, bostads- och nyligen företagsobligationsmarknaderna för att stimulera ekonomin.  Nyligen aviserade Riksbanken också att man ämnar fortsätta med obligationsköpen under andra halvåret 2021.  ECB förväntas också fortsätta med obligationsköpen (ej beslutat i skrivande stund).  Balansräkningarna sväller hos centralbanker världen över.  Går det att reversera?  Ingen vet men det kommer bli en utmaning.  Men om inflationen visade sig skulle man i alla fall i teorin kunna avsluta obligationsköpen och låta obligationerna förfalla och börja höja räntorna igen.  Något som över tiden också kanske skulle kunna dämpa den globala skuldexplosionen; det är inte lika roligt att låna pengar när räntan är högre. Således, en måttlig inflation, tidvis kanske till och med över inflationsmålet, skulle föra med sig mycket gott.  Nog om det.

2. Svenska statsfinanser är i en internationell jämförelse mycket goda. Visst, vi har budgetunderskott i pandemins kölvatten och det förväntas nog fortsätta ett tag till.  De finanspolitiska stimulanserna kostar på.  Samtidigt har tidigare regeringar varit återhållsamma – eller ”sparat i ladorna” som man uttrycker det – vilket innebär att svensk statsskuld i förhållande till BNP, även med några års negativt budgetsaldo, kommer vara bland de lägre i världen.  Vi har finanspolitiska muskler som vi kan spänna hårdare vid behov.  Penningpolitiken, som gradvis börjar kapitulera med noll-räntor och obligationsköp som konsekvens, skriker mer och mer efter finanspolitisk stimulans. Ropen hörs inte bara från Riksbanken utan från allt fler centralbankschefer världen över.  Rätt så.  Finanspolitiken kommer få ta en större del av ansvaret att stimulera ekonomi och återhämtning.  Regeringen och finansdepartementet har också visat att spenderviljan finns, även om man, enligt mig, skulle kunna gjort mer.

3. Inom vissa områden är behovet av mer personal idag stort. Och inget tyder på att behoven kommer minska i framtiden – tvärtom.  Jag pratat främst om yrkesgrupper som lärare, poliser och sjukvårds- och omsorgspersonal.  Det finns säker fler.  Utmaningar inom områden som integration, utbildning, inre säkerhet och demografiska förändringar – främst en kraftigt växande äldre del av befolkningen – gör att behovet av mer personal inom dessa yrkesgrupper nu ökar. Ett sätt att attrahera arbetskraft till dessa sektorer är givetvis att förbättra arbetsvillkoren, inte minst genom att höja lönerna ännu mer än vad som redan gjorts.  Dessutom skulle man kunna införa en brantare lönetrappa inom respektive yrkeskår; det ska löna sig mer med erfarenhet och att vidareutbilda sig eller bredda sin utbildning inom olika områden. Jag är medveten om att det för många inte är lönekuvertet som är det enda, eller inte alls, anledningen till att man söker sig till dessa jobb.  Men trivselfaktorn – i alla fall om man får tro företrädare från dessa branscher – är inte på topp.  Personalbrist leder till längre arbetstider, man hinner inte kvalitativt göra sitt jobb som man kanske önskar med mera.  Ett enkelt sätt att öka attraktionskraft – och status – inom dessa yrkesgrupper är rimligen att generellt höja lönenivåerna ytterligare, och dessutom öka möjligheterna att själv kunna påverka löneutvecklingen beroende på ambitionsnivå.  Det borde rimligen också innebära att inflödet av arbetstagare till dessa sektorer ökar över tiden.

Om man antar att högre löner inom dessa sektorer leder till en tillströmning av arbetskraft så borde det i förlängningen också innebära att arbetsgivare inom andra sektorer – även de privata –  måste höja lönerna för att kunna konkurrera om arbetskraften.  Löneinflationen har lyst med sin frånvaro under lång tid.  De senaste årens löneökningar har varit en besvikelse för Riksbanken.  Kanske kan en måttlig löneinflation knuffa tillbaka inflationen mot målet och därmed ta oss ifrån en synnerligen okonventionell penningpolitik med negativa räntor och massiva tillgångsköp.  I en alltmer globaliserad/digitaliserad (arbetsmarknads-) värld kan man inte lita på att den konkurrensutsatta sektorn ska leverera löneökningar.  Dessutom – den förda centralbankspolitiken har skapat ännu större förmögenhetsskillnader; bara de med finansiellt sparande eller de som äger sitt boende har kunnat ta del av finans- och fastighetsmarknadernas priseufori.  Kanske är det dags för löntagarna att få revansch?

Den svenska ekonomin befinner sig fortfarande på akutvården.  I den framtida konvalescensen skulle ett makroekonomiskt Kinderägg med sund inflation, återigen löneledd, och normaliserad penningpolitik i kombination med välmående – och väl bemannade – yrkeskårer inom sjukvård, omsorg, utbildning och polis kunna göra oss bättre förberedda för de växande utmaningar vi kommer möta inom områden som utbildning, integration, inre säkerhet och en allt äldre befolkning.  Håll er friska och God Jul och Gott Nytt År.

Olof Manner är senior rådgivare på Swedbank.