Krönika: Torget och tornet

Äntligen har krisen fått ett bra namn. IMF kallar nedgången för The Great Lockdown. Det är ett namn som sätter fingret på rätt sak. Nämligen att den ekonomiska krisen inte beror på en sjukdom utan hur vi som samhälle valt att hantera sjukdomen.

Strategin att stänga ner samhället och låsa in medborgarna (lockdown) är förmodligen bra för att minska dödstalen i covid-19. Det är dock inte den enda tänkbara medicinska strategin men för ekonomin är det döden i grytan. Lika säkert som amen i kyrkan.

Därför är The Great Lockdown ett lämpligt namn och det anspelar också på den stora depressionen (1929-1939) och den stora finanskrisen (2007-2009) vilket är de två mest relevanta jämförelserna i termer av dramatik och risker.

Och? Vad gör väl namnet? som Shakespeare sa. Poängen är att IMF med namnet The Great Lockdown tydligt pekar ut politiska beslut som orsaken till krisen.

Detta är ett subtilt men viktigt inlägg i den debatt som nu rasar i Sverige och globalt mellan ”staten och kapitalet”. Man kan säga att debatten handlar om hur följande frågor ska besvaras.

1. Är krisen ett bevis på att globalisering och rörlighet är dåligt?
2. Beror krisen på för lite resurser till stat och sjukvård?
3. Är krisen ett bevis på att privata företag inte klarar sig själva?
4. Behöver vi mer statlig inblandning i ekonomin framöver?

Det är naturliga frågor och även vi marknadskramare kan nog se att det finns många korn av sanning i ”statisternas” argument. Men i grund och botten är deras ståndpunkt helt fel vad gäller ovanstående fyra frågor.

• Globalisering och rörlighet har enorma nackdelar. Men för ett välskött samhälle så överväger fördelarna. Det ser vi av de senaste 200-300 årens historia.
• På många håll behöver säkert sjukvården mer resurser men i exempelvis Sverige så beror den dåliga beredskapen inte på snåla budgetar utan på usel planering och ineffektiva system.
• I alla välskötta länder lever samhälle, näringsliv och stat i symbios. Ingen klarar sig utan den andre och om en part är för svag så blir hela systemet svagt.
• Om vi behöver mer statlig inblandning i ekonomin eller inte beror på situation och ideologi. Vårt goddag-yxskaftiga svar är att det behövs mindre dålig inblandning och mer konstruktiv inblandning.

Goddag yxskaft som sagt. Här är det naturligt att gå över till goddagspilten Per Bolund, vår finansmarknadsminister. Vi kan titulera Per Bolund goddagspilt (en person som inte tyngs av arbete eller bekymmer) eftersom Per Bolund verkar ha smitit ifrån ansvaret att lära sig grunderna för hur ett företag fungerar. Per Bolund förstår exempelvis inte att företag behöver vara verksamma för att överleva.

”Att det blivit så snabb reaktion i många företag tycker jag faktiskt är överraskande”, säger Per Bolund till DI.

Nu vill Per Bolund införa krav på företag att ha buffertar för att klara kriser.

”Exakt hur man kan åtgärda det är för tidigt att analysera, det får vi återkomma till. Men det borde ha funnits förutsättningar för många företag att bygga upp en större stabilitet under de ganska många goda åren vi har haft.”

Logiken vilar på klassisk vänstergrund. Medborgare har egentligen ingen rätt till sina tillgångar utan det är en villkorad gåva från staten som kan dras tillbaka om man inte sköter sig.

För poängen från verkligheten är denna: Om du driver ett företag så vill du inte ha onödiga kostnader och gå med förlust. Det gäller även om du tjänade pengar i fjol och året innan.

Företagande handlar om att blicka framåt och i varje läge anpassa sig efter förutsättningarna. Därför är det ganska irrelevant om företaget har haft goda år bakom sig eller inte. Det är också ganska irrelevant om det finns ”buffertar” eller inte. Det spelar ingen roll hur rik Stefan Persson är eller hur lönsamt H&M var 2010. Han vill ändå inte låta H&M gå med förlust. Därför gör H&M det rätta – man skär hårt i kostnaderna för att hamna i balans med intäkterna. Den logiken gäller oavsett om det finns stora eller små ”buffertar”.

Missförstå inte. Givetvis är det bra med buffertar. Men syftet med buffertar är att skapa flexibilitet. Syftet är inte att avstå från ekonomiskt rationella beslut.

Här kommer vi till pudelns kärna. Flexibilitet och rationalitet. För även vi som tror på marknadsekonomi måste inse att det finns en stark och äkta motsättning mellan företagslogik och politisk logik.

Företagets logik är att vara konkurrenskraftig. Och konkurrenskraftig blir man tack vare specialisering. Det vet vi sedan Adam Smith gjorde ett studiebesök på en nålfabrik i England runt 1770. Specialisering är dock samma sak som att optimera vissa snäva aktiviteter för vissa givna förutsättningar. Ungefär som att naturen vimlar av arter som är hårt specialiserade för att frodas i en liten nisch i en viss biologisk miljö. Framgången hänger dock på att förutsättningarna är gynnsamma. Ändras förutsättningarna åt fel håll så kan specialiseringen bli värdelös eller rentav skadlig.

Det som skett de senaste decennierna är att globalisering, just-in-time, och automatisering har möjliggjort och krävt ständigt större specialisering och effektivisering. Det har skapat enormt välstånd men The Great Lockdown visar på nackdelen.

Högspecialiserade bolag är väldigt sårbara för störningar. I lockdown visar det sig att många västerländska bolag är helt hjälplösa om de inte kan få varor från Asien.

Så här har statskramarna en poäng. Näringslivet har visat sig otäckt sårbart. Många har outsourcat sin framtid. Det drabbar inte bara företagen utan hela Sverige.

Här kommer vi till den politiska logiken. Staten styrs av tydliga regler och beslutshierarkier. Målet är stabilitet, trygghet och en toppstyrd fördelning av resurser till olika grupper. Idealet är att staten ska vara en trygg stötdämpare för individer och samhälle.

Företag och stat har alltså helt olika principer för hur de organiseras.

Historikern Niall Fergusons bok The Square and the Tower handlar om detta. Staten symboliseras av tornet. Framgångsfaktorn är stabilitet och en fast struktur för resursfördelning. Torget symboliserar aktörer som är organiserade i nätverk, i första hand näringslivet. Tornet/staten behöver tvångsmedel för att fungera. För framgång i ett nätverk måste man kunna erbjuda något som andra vill ha, utan tvångsmedel. Konkurrenskraft med andra. Nätverket är skört och starkt på samma gång. Styrkan är att enskilda aktörer hela tiden utvecklas, anpassar sig eller byts ut vilket skapar innovation och effektivitet. Svagheten är att nätverket har svårt att koordinera sig och ibland hamnar i fångarnas dilemman eller andra former av ”suboptimala jämvikt”.

Den största suboptimala jämvikten är när staten/tornet blir förtryckande (se Venezuela), parasitär (se Zimbabwe) eller upplöses i anarki (se Somalia).

I jämförelse med det är Per Bolunds dumma idéer om krav på buffertar ändå en västanfläkt.