Kronan avgör när Riksbanken sänker räntan

Att kronan flyter har under lång tid varit ett mantra för Riksbanken, om någon ondgjort sig över en växelkurs som fortsätter att försvagas. Man påpekade också gärna att man inte förde någon egentlig valutapolitik.

Trots detta är det inte alltför sällan som kronans värde irriterat ledamöterna. Ibland för stark, ibland – som nu – för svag. Det senaste året har det skett en kraftig omvändning. Förvisso flyter fortfarande kronan, men när inflationen sköt i höjden, och som en konsekvens även styrräntan, led en räntekänslig svensk ekonomi mer än andra ekonomier. Korta räntebindningstider på bolån hos svenska hushåll innebär en betydligt högre räntekänslighet. Räntekvoten (summan av räntebetalningar mot disponibel inkomst) ökade mer i Sverige än på kontinenten, där längre bindningstider – upp mot tio eller tjugo år – är vanligt förekommande.   

Som en konsekvens sjönk konsumtionen och därmed tillväxten kraftigt i Sverige. Och här skedde en omställning under galgen från Riksbankens sida. Gradvis insåg man att en allt svagare krona försvårade för inflationen att falla tillbaka mot tvåprocentsmålet – den importerade inflationen gav syre till inflationsbrasan.

Kronan går före sänkningarna

Från att ha legat en bit ner på Riksbankens penningpolitiska agenda tycks kronan nu ha blivit en av de mer tongivande punkterna. Detta har man också vidimerat från Riksbankens sida. Faktum är att just kronkursen nu är det som i huvudsak kommer att avgöra när räntesänkningarna kan starta.

Att inflationen faller tillbaka är alla överens om, men hastigheten i inflationsnedgången kan avgöras av hur kronkursen utvecklas: Svagare krona ger långsammare nedgång, starkare krona ger snabbare nedgång via importkanaler. Marknadens prissättning indikerar i dagsläget en ungefär lika stor sannolikhet för en första styrräntesänkning från Riksbanken i maj respektive juni. 

I och med att just kronans betydelse är uppviktad har också vad andra centralbanker gör, eller inte gör, fått en ökad betydelse. Länge har det ansetts att just styrräntenivån i ett land i förhållande till andra länders styrräntor har varit en av de viktigare parametrarna för hur en valuta utvecklas. Allt annat lika, in man har högre styrräntor än omvärlden ger det incitament till att valutan stärks, och tvärtom. Det är här det börjar bli knepigt för Riksbanken. 

Riksbankens dilemma

För några månader sedan var marknadens aktörer överens om att de, för Sveriges del, två viktigaste centralbankerna ECB och amerikanska Fed, skulle påbörja räntesänkningar i mars. Idag ser det annorlunda ut. Framför allt den amerikanska ekonomin har haft en överraskande stark utveckling, vilket fått företrädare för Fed att uttala sig mer försiktigt om kommande räntesänkningar. I dagsläget prisar marknaden in ungefär lika stor sannolikhet för en sänkning i juni respektive juli. Även från ECB har man försökt dämpa förväntningarna och där tror marknaden nu på en första räntesänkning i juni.   

För Riksbankens del innebär detta ett litet dilemma. Februariinflationen överraskade på nedsidan jämfört med marknadens prognoser. Kronan har varit förhållandevis stabil sista månaden vilket borde lugna Riksbanken. Tillväxten har varit usel i Sverige de sista 18 månaderna, just för att räntekänsligheten är så hög. Om hushållen får en räntelättnad, förutsatt att inflationen faller som man tror och hoppas, borde rimligtvis konsumtion och därmed tillväxten öka förhållandevis snabbt i Sverige.

Räntekänsligheten slår alltså åt båda hållen. Vi får en bumerangeffekt som är kraftigare än i länder där räntekänsligheten är lägre. Och detta vore verkligen önskvärt i en miljö där konkurserna är på rekordnivåer och arbetslösheten ökar. Det talar för en tidigare räntesänkning i Sverige. 

Självförtroendet sviktar

Å andra sidan, vad kan hända med kronan – och därmed med inflationen – om Riksbanken går först med räntesänkningen och ECB och Fed dröjer? Tänk om bägge dröjer till efter sommaren? Saker och ting kompliceras en del av att centralbanker i allmänhet under 2022 var lite sena på bollen med att såväl identifiera inflationen som att påbörja räntehöjningarna – vilket ledde till att många hushåll blev ordentligt överraskade när ”chockräntorna” (högst normala räntor för en 60-åring förvisso) slog till.

Självförtroendet är kanske inte på topp överallt i centralbanksvärlden. Tidigare riksbankschefen Ingves sade under sin (väldigt långa) tid vid rodret att handlingsfriheten för en centralbank i en liten ekonomi som Sverige är begränsad av vad andra centralbanker, främst ECB, gör. 

Sålunda – ska man spela säkert och avvakta andra centralbanker innan man agerar? Eller ska man visa sitt oberoende, agera för det som rimligen är bäst för ekonomin, men riskera att det leder till kronförsvagning och äventyrar den förväntade nedgången i inflationen? Verkligen inget lätt beslut. Man förstår att de vill vänta med att vända upp sina dolda kort in i det sista. 

Fiasko eller succé?

Saken blir inte heller lättare av att det blivit allt svårare att veta vad som de facto styr kronans utveckling. De sista sex månaderna har den rört sig mer med amerikanska tioårsräntan än något annat. Kronan har försvagats kontinuerligt sedan den sista devalveringen november 1992. Det är svårt att veta vad som drivit kronförsvagningen därefter.

Jag har nog läst ett tiotal tänkbara förklaringar bara det sista året. Det gör det naturligtvis också svårt att veta hur den utvecklas framöver. Spelar det någon som helst roll om Riksbanken går före ECB och Fed? Vissa tror till och med att kronan kan komma att stärkas även om Riksbanken sänker tidigare än andra centralbanker, då den svenska ekonomin snabbare skulle återhämta sig. Vad vet jag? Men för många svenska hushåll och företagare kan en sänkning av reporäntan i maj eller augusti vara skillnaden mellan fiasko och succé. ”Better safe than sorry” eller ”No guts – no glory”? Vi får väl se.