”Kreditkollapsen – en myt”

Det finansiella systemet har gått i stå. Bankerna lånar inte längre ut till vare sig hushåll eller företag med lönsamma investeringsprojekt – en “credit crunch” har uppstått. Denna har gjort att finanskrisen spridit sig till resten av ekonomin som nu är på väg in i den kanske värsta recessionen sedan 1930-talet.

I en mycket uppmärksammad (och omdiskuterad) artikel hävdar tre forskare på Minneapolis Fed* att denna verklighetsbeskrivning i grunden är falsk. De visar att utlåningen till ickefinansiella företag och hushåll i USA under hösten faktiskt ökat! Att en credit crunch är den grundläggande orsaken till de makroekonomiska problemen verkar, om man får tro denna artikel alltså inte stämma.

Också i Sverige hävdas ofta att det är bankernas fel att Sverige är på väg in i en lågkonjunktur. Faktum är dock att både bankernas och finansinstitutens utlåning till svenska hushåll ökat månad för månad under hela 2008 fram till och med november (som är den sista månad för vilken Riksbanken har officiell statistik).

Den totala utlåningen till icke-finansiella svenska företag har ökat med i genomsnitt drygt 1 procent per månad under 2008 och endast i februari föll den (med 0,15 procent). Nyutlåningen till svenska företag har varit osedvanligt hög under hösten. Skillnaden mellan beviljade och utnyttjade krediter har heller inte fallit.

Men alla säger ju att de har väl blivit svårare att låna. Stämmer inte det?

För en ung person med lös situation på arbetsmarknaden som vill låna 90 eller 100 procent till en bostadsrätt i Stockholms innerstad eller för en underleverantör till Saab har det förstås blivit svårare att låna. I Almis senaste undersökning hävdar också 5 procent av de intervjuade bankkontorscheferna att deras kreditvillkor skärpts betydligt under det senast kvartalet, 37 procent hävdar att de skärpts något medan en klar majoritet faktiskt hävdar att är oförändrade. Men en noggrannare kreditvärdighetskontroll är ett uttryck för att bankerna sköter sig jobb, inte tvärtom. I mer osäkra tider ska bankerna vara försiktigare med kreditgivningen. De ska också begära högre räntor som kompensation för högre risk. Om så INTE skedde vore det ett tecken på en kreditmarknad som inte fungerar.

Det påstås också att många svenska företag som tidigare lånat internationellt nu tvingas vända hemåt. Kanske är detta sant men å andra sidan är siffrorna för kreditgivningen ungefärligen desamma i euro-området som i Sverige.

Vad är då orsaken till allt tal om en kollapsad finansmarknad? Jag är rädd för att en delförklaring är att det finns ett intresse av att hävda att räntor och kreditvillkor är orimliga. Om räntorna avspeglar bankernas girighet och ett kaputt finansiellt system snarare än ekonomiska realiteter är det lättare att argumentera för att staten bör gå in och tar över eller på ett eller annat sätt subventionera kreditgivningen. I regeringens pm, från den 12 december, om stöd till fordonsindustrin står till exempel att regeringen ska ställa kreditgarantier med “marknadsavspeglande avgifter under normalt marknadsläge.”

Förmodligen har de åtgärder som regering satt in för att motverka en finanskris medverkat till att kreditförsörjningen till företag och hushåll fungerat bättre. Det är ändå osäkert om vi har eller kommer att få en credit crunch. Trots detta gör, enligt min mening, regeringen bäst i att ta påståenden om giriga bankdirektörer och icke-fungerande finansmarknader med en rejäl nypa salt.

*Facts and Myths about the Financial Crises of 2008, Chari, Christiano and Kehoe, WP 666, 2008.

nullnullnullnull