Kohandel och kakelkänning

Hela det politiska systemet straffas för en process som i väljarnas ögon liknade maktspel och käbbel – fast det var väljarna själva som ställde till det. Liberalerna straffas för att traska bakom Centern, som i likhet med Miljöpartiet lär straffas av Socialdemokraterna, som straffas av LO, medan Moderater och Kristdemokrater straffas för chansningen på ett konservativt alternativ. Endast yttersta vänstern och högern går fria – trettio år efter murens fall, åttio år efter andra världskrigets utbrott.

Det tog 131 dagar att bilda regering, nytt svenskt rekord. Kortsiktigt är utgången en lättnad för Andreas Norlén, en triumf för Stefan Löfven och en kakelkänning för Ulf Kristersson. Det nya landskapet ser dock allt annat än stabilt ut.

Löfvens ministär kommer att leva under konstant hot om misstroendeförklaring från vänster, uppror inom facket och kalla fötter hos mittenpartierna om utlovade liberala reformer mals ner. Hur snabbt dynamiken leder till januarikontraktets uppsägning beror på ännu okända faktorer – opinionsrörelser som gör partierna nervösa, externa chocker i form av finanskris, flyktingkris, EU-kris, Rysslandskris…

Regeringslösningen maskerar större politiska jordskred. Arbetarrörelsen lever på lånad tid, eftersom det knappt finns någon homogen arbetarklass längre. Breda, ansvarstagande maktpartier som S och M tappar runtom i Europa mark till renläriga och populistiska utmanare.

I ljuset av denna utveckling kommer valet 2022 att stå mellan tre krafter: socialism, globalism, nationalism. För dagen stavas de tydligaste svenska företrädarna V, C, SD. En inte alltför djärv gissning är att dessa tre går framåt på andras bekostnad, med risk för ännu stökigare majoritetsförhållanden.

Senaste halvåret har jag tackat min lyckliga stjärna att jag inte längre är ledarskribent. Vilket öde att under en lång valrörelse plus 131 Twittertäta nyhetsdygn tvingas variera samma åsikt om en krånglig politisk karta med så diffus koppling till verkligheten.

Precis som flyktingfrågan 2015 och knuten i Svenska Akademien 2018 visade sig regeringsbildningen 2019 lättare att lösa i praktiken än i teorin. Verklighetens svenska inrikespolitik är en kontaktsport där Socialdemokraterna oavsett matchens längd och karaktär alltid vinner på slutet.

Mönstret har varit detsamma i hundra år. Blev detta sista gången?

Jag minns ögonblicket 1995 när jag som politisk redaktör nåddes av nyheten att Centern bytt sida. Statsminister Göran Persson sydde upp Centerledarens stöd i utbyte mot halverad matmoms.

Rubriken på min ledare: ”Hellre kohandel än koalition”. Bondeförbundet/Centerpartiet hade ju varit till salu förr – bland annat till priset av dyrare smör – vilket säkrade obruten S-makt från 1932 till 1976. Om Olof Johansson löpt linan ut som Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund hade 2000-talets politiska spelplan sett annorlunda ut.

Agiterade moderater använder nu kreatursmetaforen i sin besvikelse över Annie Lööfs fanflykt från borgerligheten. Det är inte kohandeln de ska frukta, utan koalitionen som möjligen blir följden. Utan en sådan kan den för dagen frystorkade Alliansen återuppstå snabbare än vi hinner säger ”Las”.

Författare och kolumnist som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

Om du ringer bredbandsleverantören för att internet inte fungerar försöker de i stället pracka på dig ett mobilabonnemang. Firman som sköter betaltjänster gör allt för att du ska välja en dyr kreditlösning. Banken bryr sig bara om dig när den säljer in ”rådgivning”, för att skumma av surt förvärvade besparingar. Toppstyrda politiska partier kan dra lärdom av denna opersonliga, skamlösa rövarservice. Ingen gillar att bli behandlad som en idiot.