Killen i skrynkliga byxor – är han krisledningen?

Våra reaktioner på coronapandemin är nu så orimliga att man måste fråga, hur kommer det sig att vi kan inteckna vår framtid på det här sättet?

Analysen av de tidiga smittspårningarna för corona i Sverige visar att smittan sprids i nära hushållskontakter. Den nyheten kom i förra veckan efter att Folkhälsomyndigheten analyserat 400 fall i tre regioner.

Underlaget visar att i nästan inga fall hade smittan i början spridits vidare genom smittade personers övriga kontakter, exempelvis arbetskamrater, nära bekanta och ytliga kortvariga möten med människor. Och detta stämmer överens med andra länders analyser.

Om man legat lågt med stora samhällsinskränkande rekommendationer, hade vi kunnat konstatera att coronasmittan är ny och dödlig och skrämmande. Vi hade då kunnat ta till åtgärder som var inriktade på våra närmsta, för där fanns de största riskerna initialt. Istället lever vi med ett otydligt och ryckigt signalsystem, och olika aktörer ger i värsta fall motstridiga besked. Statsministern håller tal, och det som stannar kvar i minnet är ordet folkvett.

Och så har vi fått ett samhälle där landsbygdsboende tittar snett på stockholmare, där grannar hoppar till när de får syn på varandra och där restauranger och biografer krisar och beskriver hur deras undergång är nära. Visst, andra länder har tagit i med både hårdhandskar och pekat med hela handen, men sannolikt har vi här ändå koncentrerat oss på fel saker.

Inte minst när det gäller själva organisationen. Efter att tsunamin 2004 ledde till att 543 svenskar dog och många andra lämnades strandsatta i Thailand, tillsattes en offentlig utredning för att ta reda på varför staten varit så illa rustad att hjälpa de katastrofdrabbade och deras anhöriga. I SOU 2005:104 konstaterades att en del av förklaringen var att det saknades en organisation för att hantera allvarliga kriser. Ansvaret för frånvaron av en krisorganisation låg på statsministern, som då var socialdemokraternas Göran Persson. SOU:n är plågsam läsning om Sverige som var många gånger sämre än andra europeiska länder, som var mer framgångsrika i att hjälpa sina medborgare.

Tre år senare inrättade Alliansregeringen, som utredningen rekommenderat, ett dygnetruntbemannat krishanteringsorgan, underställt statsministern och i nära kontakt med statsrådsberedningen. När det sen blev dags för regeringsskiftet 2014 beslöt statsminister Stefan Löfven att flytta krisledningen till inrikesministern, tvärtemot vad som rekommenderades i SOU:n, eftersom det skulle göra beslutsgången otydlig och krishanteringen ineffektiv.

Vem har ni sett mest av i hanteringen av coronakrisen? Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell, skulle jag tro. Har ni sett mycket av inrikesminister Mikael Dambergs krisledning? Nej.

Tanken infinner sig, kan Löfven ha gjort en manöver för att skydda statsministerposten från alltför stor ansvarsutövning i fall av en kris?

Om något politiskt offer behöver göras, är det bättre att en underställd minister får gå. Men allra bäst, hör och häpna, vore om man i stället kunde lyfta fram en chef över en allmänt ansett perifer myndighet i hetluften och återkommande låta denne framföra diverse för dagen aktuell statistik. Visst vore det bra?

Då skulle ingen komma på tanken att efterfråga den plan som ett krishanteringsorgan skulle ha behövt arbeta fram. Och skulle man kunna få myndighetskillen att framträda i skrynkliga byxor och tröja, skulle man kunna göra honom till gemene mans bäste kompis. Och då skulle ingen fråga efter Mikael Damberg, eller hur?

Är det så det går till när man än en gång ser till att ett land saknar en tydlig och effektiv krisledning, och därför kan vingla runt och inteckna framtiden på ett, i och för sig, mycket effektivt sätt? Det verkar inte bättre.

Läs inte:

Här kommer lite tips på vad du inte bör läsa. Undvik Pesten av Camus, Döden i Venedig av Mann och Decamerone av Boccaccio. Se Withnail and I från 1987 med Richard E. Grant i huvudrollen och skratta ut över hur en helg i isoleringen på landet kunde se ut dåförtiden!