”Låt Sverige gå i bräschen för att öppna upp samhället”

Johan Anderbergs bok ”Flocken” (som varmt rekommenderas), beskriver såväl den svenska som den globala pandemihanteringen. I boken applicerar han uttrycket ”Mission Creep”. ”Mission creep” används bland annat i militära sammanhang. När USA inledde Irakkriget var syftet att slå ut massförstörelsevapen. När man inte hittade några blev retoriken istället att införa demokrati i landet.

När pandemin slog till i början av mars 2020 var målbilden densamma i alla länder: undvik onödiga dödsfall och skydda vården från en ohanterlig anstormning (”platta ut kurvan!”). För detta fanns det olika strategier, från milda rekommendationer till hård lockdown. Vad som var bäst av detta kommer det att ta år att analysera och kommer också att behöva utgå ifrån varje lands individuella förutsättningar.

Det som hänt är emellertid att det smugit sig in en ny retorik där man istället börjat göra antalet smittade till huvudnumret, eller som det ibland formuleras ”zero covid”. Vi har alltså gått från att platta ut kurvan till att ingen ska dö till att ingen skall bli smittad. Detta är naturligtvis inte bara omöjligt utan också en ansats som är direkt skadlig för samhället.

Klickmonstret corona

Det är media (framför allt kvällspressen) och politiker som drivit detta narrativ hårt. Vad gäller kvällspressen skulle man kunna ana en önskan att hålla klickmonstret corona vid liv (”13 nya smittade i Dalsland!!!”). Vad gäller politikerna drivs de dels framåt av medierna, dels kan det i sig tjäna ett syfte att synas vara tvingad att göra saker med anledning av pandemin: övertrassera en stadsbudget, påpeka faran med ett extra val eller att i allmänhet visa handlingskraft. Därtill tycks det ju alltid finnas en tillgänglig epidemiolog att lägga pannan i bekymrade veck och förespråka hårda tag i åratal framåt.

Så låt oss titta ett ögonblick på sakläget.

I skrivande stund är 63% av befolkningen över 18 år dubbelvaccinerad och 81% har fått minst en dos. Hos ungdomar där man inte hunnit lika långt har dödligheten i covid-19 varit praktiskt taget lika med noll. I riskgrupper har alla som velat sedan länge kunnat vaccinera sig. Totalt har 383 personer har avlidit efter att de fått första dosen. Medianåldern på dessa var 85 år så om de dog av eller med covid är säkerligen öppet för tolkning.

Slutligen kan vi konstatera att det dör mellan 90 000 till 100 000 människor i Sverige per år varav 2 000-3 000 i den vanliga vinterinfluensan. Om vi utgår ifrån att det inte går att ha en nollvision för antalet döda i ett land är det rimligt att påstå att covid-19 redan vid nuvarande vaccinationsgrad är nere på samma dödlighet som en vanlig influensa.

Antalet fall kommer att öka igen till hösten, så ser säsongssvängningarna ut. Frågan är hur politikerna då agerar? Vad är acceptabelt? Kommer man att stänga ner samhället igen? Kommer vi att agera på samma sätt varje gång det blir influensa framgent? Varför är detta viktiga frågor att ställa sig? Jo, därför att svenska företag och samhället i stort behöver återgå till det normala.

En hel del gott har kommit ut ur de nya arbetssätt som uppstått under pandemin. Tidsödande dagsförrätningar på annan ort har kunnat ersättas med digitala möten, de interna mötena har blivit färre och de som bor i stora städer med usla kommunikationer har kunnat spara tid genom att jobba hemifrån. Med det sagt har jobba hemma-trenden också ett antal rejäla baksidor.

För det första är det svårare att göra nyförsäljning om man inte träffar kunden annat än på länk. Befintliga kundkontakter går hyggligt att underhålla och kanske till och med skyddas av nuvarande läge. Och har man enklare mer generiska produkter går det kanske. Men stora komplexa affärer fordrar möten och närvaro.

Företagskulturen eroderar

För det andra minskar innovations- och utvecklingsarbetet. Alla som suttit i Zoom- och Teamsmöten vet hur själsdödande det är efter ett tag. Det är inte en miljö för kreativt skapande. För det behöver man ses i en grupp på en gemensam plats.

För det tredje eroderar företagskulturen om man inte ses. Kulturen är ett institutionellt kapital som sätts av individerna på företaget i dagliga möten och gemensamma samlingar. En sliten kliché är att kultur äter strategi till frukost. Det är inte helt gripet ur luften. Det finns de som anställts det senaste 1,5 året som ännu inte varit på sin arbetsplats i en normaliserad miljö eller ens alls.

Om vi väger ihop allt ovan bör regeringen och FHM sätta ett datum där man, liksom Danmark redan gjort från 10 september, börjar betrakta covid-19 som en vanlig influensa. Människor kommer att dö, 2000 till 3000 personer dör som sagt årligen i den vanliga vinterinfluensan trots att den går att vaccinera mot.

Sverige kan inte heller låta den relativt lilla grupp som inte vill (eller i några få fall inte kan) vaccinera sig bli styrande för den stora och ökande majoritet som tagit sitt ansvar och vaccinerat sig för att landet skall kunna återgå till det normala.

Slutligen har media ett mycket stort ansvar i att sätta en tonalitet i sin rapportering som inte är ägnad åt att skapa panik (och därmed klick). Likaså bör politiker inte använda pandemin som något slags universalargument för att göra eller inte behöva göra saker. En förlängning av pandemilagen vore till exempel ett okynne. Och låt epidemiologerna återgå till sin forskning.

Den som rest en del de senaste 1,5 åren har kunnat uppleva alla typer av bysantinska regleringar kring munskydd, PCR-tester, flygrestriktioner, lockdowns och lokala karantänsförordningar. Ännu värre är hur många länder som infört olika typer av frihetsinskränkande åtgärder som man i vanliga fall beskyller diktaturer för. Det är närmast chockerande hur lite diskussion det varit om detta. Var det inte svårare än så?

En reflektion kring allt ovan är hur relativt sett bra vi haft det i Sverige ur ett frihetligt perspektiv (om det allt sammantaget var den bästa strategin eller inte vet vi som sagt först om några år). Låt Sverige gå i bräschen för att öppna upp när vaccinationen nu är i slutskedet. Det kommer att ge oss en konkurrensfördel och kommer att vara i linje med den strategi vi valde från början. Annars lär epitetet ”För mycket, för sent!” sättas på oss när historien om olika länders pandemistrategier en dag ska skrivas.

Staffan Salén är företagare och VD för Salénia AB.