Presidenten som stal valet

1787 skrev den amerikanske statsmannen och filosofen James Madison Federalist No. 10, där han argumenterade för ratificeringen av den amerikanska konstitutionen. I texten behandlade Madison frågan om hur man kan förena medborgare med motstridiga intressen, där vissa intressen stred mot andras rättigheter eller var rent av oförenliga med samhällets intressen.

Dessa grupperingar kallade Madison ”Fractions”, fraktioner, oundvikliga på grund av mänsklig natur. Så länge människor tilläts att leva fritt skulle de också ha olika åsikter, skilda egendomar och rikedomar. Därmed skulle de bilda allianser med andra som liknade dem själva, och med dem arbeta för sig själva – även om det innebar att kränka andras rättigheter eller arbeta mot allmänintresset.

Madisons argumentation var att en republik vilandes på principen av direkt demokrati var ett mer effektivt skydd mot fraktionalism. Hans tes om fria direkta val för att välja en ledare för den amerikanska republiken blev sedan verklighet i och med konstitutionens undertecknande. James Madison kom senare att bli USA:s fjärde president, och Federalist No. 10 en av de mest ansedda politiska texterna i USA:s historia.

Att kunna hålla ihop en republik delad av två partier, fraktioner, vilar dock på en princip så fundamental att dess upplösande inte bara hotar republikens ordning, utan dess status som republik: en fredlig övergång av makt.

Redan innan valdagen vägrade Donald Trump svara på huruvida han skulle acceptera en valförlust. I en intervju med Fox News Chris Wallance sa han att han ”I have to see. I will totally accept the results of this great and historic presidential election if I win”. Vad som kunde viftas bort som bara ännu ett absurt uttalande av ”the Donald” i en rad av många tidigare absurda uttalanden var dock en varning. Inte ens 24 timmar hann gå från det att de amerikanska vallokalerna stängdes till att USA:s sittande president tweetade ut att han misstänkte valfusk. ”We are up BIG, but they are trying to STEAL the election. Votes cannot be cast after the polls are closed!”.

Vilka ”they” är specificerades inte. Vad som följde därefter kan inte annat än att beskrivas som ett totalt underminerande av den amerikanska demokratin och valprocessen. Sent under tisdagsnatten den andra november amerikansk tid kallade Trump till presskonferens där han utropade sig till valets vinnare, trots att de avgörande elektorsrösterna i stater som Arizona, Pennsylvania och Georgia inte var färdigräknade. Några timmar därefter tweetade han ut att han ”gjorde anspråk” på vinsten i Pennsylvania, Georgia, Michigan och North Carolina och ”alla andra stater där vi har en ledning”.

Det dröjde inte längre än till onsdagsmorgonen för Trump att inför sina 89 miljoner följare börja sprida konspirationsteorier. Han skrev att valarbetare lämnat ut tuschpennor till Trumpväljare så att deras valsedlar skulle bli ogiltiga, och spred bilder som visade hur Biden ”magiskt” fått övertag i flera nyckelstater på grund av ”dumpningar av valsedlar”. Som kallade av en hundvissla samlades arga Trumpanhängare utanför de stängda vallokalerna, skrikandes slagord om att rösträkningen måste stoppas.

Under lördagskvällen amerikansk tid hade Demokraterna säkrat de 20 nödvändiga elektorsrösterna i Pennsylvania, och Joseph Biden utropade sig därmed till segrare med 279 elektorsröster mot Trumps 214. Trump vägrade erkänna sig besegrad och tweetade att han hade vunnit valet med ”stor marginal”.

Under de senaste fyra åren har Tump krattat manegen för just detta. Inte för sin valvinst, utan för att kunna mobilisera sina väljare, sin fraktion, till obotlig ohörsamhet och misstro om han inte vann. Under sitt presidentskap har Donald Trump etablerat en jargong av misstänksamhet mot journalister och ansedda medier genom att stämpla dem som ”the fake news establishment”, avfärdat all typ av kritik mot sin politik som antiamerikanism och använt sig av en retorik som härskar genom att söndra det amerikanska folket.

Schismen mellan USA:s politiska fraktioner är idag större än någonsin. En studie publicerad den 30 oktober i tidskriften Science visar att föraktet för den motsatta politiska sidan idag övertrumfar tillgivenheten till den egna. Studien beskriver fenomenet som ”politisk sekterism”, där vinsten över ”den andre” är viktigare än faktiska resultat. Författaren Eli Flinkel, psykologiprofessor vid Northwestern University, menar att i en sådan miljö stadfäster sig fördomar och kognitiv dissonans, och gör väljarna alltmer villiga att stödja kandidater som kan tänka sig att undergräva demokrati eller ta till våld för att nå politiska mål.

USA har idag djupa sociala och ekonomiska sår, där den underliggande frågan om etnisk ojämlikhet stått obesvarad sedan Marthin Luther Kings och Malcolm X dagar. Donald Trump uppfann inte den politiska sekterismen, men han använde sig av den för att bli vald 2016. Under sin mandatperiod har han lutat sig mot den, och starkt bidragit till dess allt större utbreddhet – såväl hos republikanska som demokratiska väljare. Hans vägran att erkänna sig besegrad, hans spridande av desinformation, det ständiga förlöjligandet av sina politiska motståndare och hans väljares respons på hans utspel visar det.

Arvet efter en ledare mäts inte främst av de krig han för utanför sina gränser, utan av de krig han startar i sitt eget. USA har aldrig varit så delat som det är nu, och de två fraktionerna har aldrig stått så långt ifrån varandra som efter hans presidentskap. Det blir inte lätt för Joe Biden, eller någon annan, att reparera den skada som skett, i synnerhet inte om också den fredliga övergången av makt skulle sättas ur spel.

Dana Pourkomeylian är opinionsbildare som regelbundet medverkar i Kvartal och Dagens Juridik samt skriver ledare för Liberala Nyhetsbyrån. Hon arbetar som jurist på en advokatbyrå i Stockholm.