Juristernas vinnande recept ger bitter eftersmak

Benjamin Franklin (1706-1790) är en av historiens främsta universalgenier. Förutom uppfinnare, superentreprenör, diplomat och socialarbetare så var han även lekmannajurist. Franklin var en av författningsfäderna som 1787 deltog i framtagandet av USA:s omhuldade konstitution. Det blev en kort, kärnfull och begriplig text som inklusive tilläggen (amendments) motsvarar totalt cirka 27 sidor text.

USA har dock kompenserat sin nästan oföränderliga författning med en eskalerande lagstiftningshysteri på alla andra områden. 1925 rymdes USA:s federala lagar i en halvtjock bok. 1980 krävdes 50 tjocka volymer för samma sak. Och det är så klart oräknat en massa andra regler, förordningar, förarbeten, kommentarer med mera. Detta har blivit en perfekt grogrund för jurister. Inte minst tack vare USA:s fokus på krånglig bokstavstolkning av lagar och osedvanligt höga insatser i form av drakoniska böter och skadestånd.

USA har dock inget monopol på krånglig och dyr juridik. EU har på senare år alltmer tagit upp kampen om förstaplatsen. Ta bara EU:s “konstitution” Lissabonfördraget. Det är ett sammelsurium av korshänvisningar till tidigare fördrag men snävt räknat blir det är ledigt 3000 sidor. Enbart sammanfattningen av Lissabonfördraget är på över 300 sidor. Och i princip helt obegriplig. Och då nämner vi inte ens GDPR, Mifid och andra guldgruvor för jurister.

Rapporten When Laws Become Too Complex till det brittiska parlamentet 2013 visar hur regelfloran växer i många länder. 1959 var den genomsnittliga brittiska lagen 17 sidor lång. 50 år senare var den 98 sidor. Varje år medför ny lagstiftning över 15000 regulatoriska förändringar. (över 30000 om man inkluderar andrahandseffekter). EU spökar även här. EU-direktiv är ofta otydligt skrivna och måste omtolkas för lokala förhållanden. Ett tragikomiskt exempel är direktivet 2002/42/EC. Originalet från Bryssel var 1167 ord lång. Den brittiska lagtexten för samma direktiv blev 27000 ord lång.

Hur ska man förstå den här utvecklingen?

Er redaktör har tidigare (i SvD) skrivit om en fascinerande bok från 1988 av antropologen Joseph Tainter. Boken The Collapse of Complex Societies påminner om de mer kända böckerna Sapiens av Yuval Noah Harari och Vete, vapen och virus av Jared Diamond men frågar sig hur och varför avancerade civilisationer har kollapsat genom världshistorien. Fyra koncept förklarar enligt Tainter nästan allt.

1. ”Samhällen är problemlösande organisationer.”

Alla samhällen stöter hela tiden på nya utmaningar i form av krig, miljö, fattigdom, social oro etc. En röd tråd genom historien är att problem hanteras genom att öka samhällets komplexitet. Hierarkier, maktkoncentration, lagar, professionalisering, ökad kunskap och yrkesspecialisering är typiska sätt för ett samhälle att möta utmaningar. (Nästan alla dagens samhällsproblem är frågor som besvaras med mer lagstiftning, mer utbildning och/eller fler lager av kontroll. Gärna via EU eller andra komplexa överstatliga system.)

2. ”Sociopolitiska system kräver energi för att upprätthållas.”

Ökad komplexitet ger stora fördelar i form av rättssystem, specialisering, handel och välstånd men medför också en stor överbyggnad av olika eliter och hierarkier som ägnar mycket resurser åt att koordinera sig och konkurrera inbördes och sinsemellan. Eliternas resurskonsumtion och uppkomsten av ständigt nya samhällsproblem innebär att det sociopolitiska systemet hela tiden behöver mer resurser för att upprätthållas.

3. ”Ökad komplexitet medför ökade kostnader per capita.”

Ett underbart exempel är militärhistorikern C. Northcote Parkinsons studie av brittiska Royal Navy. 1914 behövdes det för varje krigsfartyg en byråkrati i land med 14 tjänstemän. 1967 behövdes det 365 administratörer per krigsfartyg. En ökning med 2500 procent!

Samma mönster ser vi i alla samhällen genom historien. Det gäller även i vår IT-era där Huawei nu har 80 000 anställda inom FoU att jämföra med Lars Magnus Ericsson som på 1800-talet hade en handfull.

4. ”Investeringar i sociopolitisk komplexitet för att lösa problem leder ofta till avtagande marginalnytta.”

Ökade kostnader för komplexitet är inte ett problem så länge nyttan ökar i motsvarande takt. Antagligen skulle 1967 års Royal Navy med lätthet kunnat besegra 1914 års Royal Navy tack vare mer avancerad teknik. Problemet är att det nästan alltid är avtagande marginalnytta i ett öka komplexiteten i ett system. Det ser vi inom forskning, utbildning, jordbruk, teknikutveckling, lagstiftning och mycket annat.

Leder komplexitet till kollaps?

Tainter går övertygande igenom Maya-civilisationen, Romarriket och en rad andra exempel och visar att hans fyra koncept ger en trovärdig förklaring till deras kollaps. Med ”kollaps” menas att samhället (ofta över flera generationer) återgår till en mer primitiv form med lägre nivåer av samhällskontroll, specialisering etc. Det kritiska skedet är när marginalnyttan av ökad komplexitet blir negativ för allt fler människor.

När det kommer till lagstiftning och juridik så tror jag de flesta skulle hålla med om att vi har passerat gränsen med råge. Marginalnyttan av fler regler upplevs som negativ av de flesta människor. Om man inte är jurist så klart. Man kan bara gratulera dem till ett yrkesval som är i ständig högkonjunktur. Och det finns många jurister som kämpar emot den skenande komplexitetens förbannelse. General Electrics bolagsjurist skriver intressant i Harvard Business Review om The Case for Plain-Language Contracts. Det är en beskrivning av hans korståg mot fikonspråk och onödigt krångel.

”Till exempel lyder nu klausulen om efterlevnad: ’Under kontraktstiden kommer vi att uppfylla alla våra juridiska skyldigheter.’ En mening som innehåller 13 mycket begripliga ord. Den tidigare versionen av den klausulen bestod av 417 ord”, skriver bolagsjuristen Shawn Burton.

Där viljan finns, finns också en väg.