Jonas Grafström: Därför hade jag fel om koldioxidinfångning

Vattenfall bromsar två koldioxidinfångningsprojekt, ett i Stockholm och ett i Uppsala. Besluten ser ut att vara en del av en större europeisk trend av omvärdering av klimatrelaterade beslut. I EU-parlamentet trycker nu center-höger-partier på för att korrigera beslutet om förbud mot försäljning av bilar med förbränningsmotorer och det ryktas att 2030-målet hänger löst.

I Sverige planerade Vattenfall att bygga anläggningar för infångning och lagring av koldioxid, där den första skulle hantera 150 000 ton per år från företagets anläggning i Stockholmsområdet. Ett liknande projekt föreslogs i Uppsala, med kapacitet att lagra 200 000 ton koldioxid årligen.

Är det mycket infångning? Relativt sett ja. Det är mer än utsläppen från inrikesflyget som släpper ut kring 300 000 ton per år.

Höga förväntningar

Jag var nog överdrivet optimistisk när jag släppte boken Dags att städa upp – potential för koldioxidinfångning (2022). Hittills har koldioxidinfångning inte uppfyllt de tidigare höga förväntningarna på tillgänglighet och kommersialisering. Trots teknisk framgång för några mindre projekt har storskaliga satsningar ännu inte övertygat.

Flera teknologier

För klarhetens skull, i dagligt tal handlar koldioxidinfångning om punktinfångning från skorstenar. Infångning från skorstenar är långt ifrån den enda metoden. Infångning kan ske genom en mängd metoder, inklusive naturbaserade sådana, såsom återplantering av skog, återställande av våtmarker och förbättrade jordbruksmetoder. Direkt luftinfångning, vilket är en högteknologisk och fortfarande mycket dyr lösning, beroende av fläktar och kemiska processer för att suga koldioxid direkt från luften, är mer i sin linda.

Koldioxidinfångningsteknologi är därför inte något nytt. Koldioxidinfångning krävs exempelvis för att astronauter ska kunna överleva i rymdskepp och besättningar i u-båtar. Användningen av den mest grundläggande koldioxidinfångningen i industriprocesser går tillbaka till 1930-talet. Teknologin användes första gången i kommersiell skala 1972.

Tillämpningar i rymden

När en syrgastank exploderade på Apollo 13 under dess resa mot månen var de tre astronauterna ombord tvungna att avbryta månfärden. De stängde av kommandomodulen och flyttade in i månmodulen för hemresan. Månmodulen var designad för två personer, vilket gjorde att den snabbt fylldes med farliga nivåer av koldioxid. I alla rymdfarkosters design – åtminstone de som transporterar människor – är kontroll över atmosfären viktig.

På Apollo 13 hade både kommandomodulen och månlandningsmodulen ett filter fyllt med litiumhydroxid. Litiumhydroxiden absorberar koldioxid när luften passerar. Trots att luftrenarna i de båda modulerna gjorde samma sak var designen olika – en var rund och en fyrkantig.

För att överleva var astronauterna tvungna att tänka ut ett sätt att fästa en fyrkantig koldioxidrenare på månmodulens filtreringssystem, vars öppning var cirkelformad. NASA:s personal hemma på jorden designade en adapter utifrån de väldigt begränsade föremålen ombord. Den innehöll bland annat slangar från rymddräkter, tubstrumpor och tejp.

Omogen teknik

Om tekniken har funnits och utvecklats under stora delar av 1900-talet, varför hade jag fel och varför pausar Vattenfall sina projekt?

Vi tenderar att överskatta effekten av en teknologi på kort sikt och underskatta dess effekt på lång sikt. Att få ner priserna på koldioxidinfångningen och få till en marknad ser ut att gå långsammare än de ljusaste förhoppningarna förespeglat. Från Vattenfalls håll kan det vara strategiskt att vänta. Om några år har tekniken utvecklats och kommersialiserats vilket kommer att ha drivit ner priserna.

En stor statlig jätte är kanske inte heller förstahandsvalet att leda en teknikdriven omställning. De må vara stora men det är inte säkert att kompetensen för projekt finns hos dem. Det är rimligt att vänta tills, exempelvis, det stora koldioxidinfångningsprojektet Stockholm Exergi genomför på Värtaverket är färdigt. Väntan är ibland rätt strategi, då kan man ta del av andras kompetens och kunskap.

Besvikelse på kort sikt

De avbrutna, eller möjligen pausade, projekten är en besvikelse och vi kommer nog få förbereda oss för många besvikelser på klimatområdet där det har lovats större än vad som kan levereras.

EU och andra länder håller på att utveckla regler och marknadsstrukturer för koldioxidlagring, inklusive system för prissättning av koldioxid. Att vänta ger tid att förstå och anpassa sig till framtida krav och incitament.

Tekniken för koldioxidinfångning är fortfarande under utveckling. Genom att avvakta tills teknologin är mer mogen kan man undvika de risker och kostnader som ofta förknippas med att implementera oprövade lösningar i stor skala. Det är ofta bra att vara först, men den som springer först riskerar ibland att springa in i en vägg eller utför ett stup.

Jonas Grafström är doktor i nationalekonomi och vice VD  för Ratio – Näringslivets forskningsinstitut. Han är även författare till boken Dags att städa upp – potential för koldioxidinfångning (2022)