Jojje Olsson: Ny nivå av handelskrig att vänta

Överraskningen blev lika stor som oron då Donald Trump från och med 2018 gradvis införde häftiga tullar på importvaror från Kina. Detta trots att han tydligt meddelat sin avsikt att så göra, och kategoriskt tillbakavisat varningar om att det skulle skada USA:s ekonomi.

De riktade tullarna på 25% mot produkter värda 250 miljarder dollar infördes tillsammans med sanktioner inom högteknologi. Det visade sig vara ett rationellt beslut. I alla fall att döma av efterträdaren Joe Bidens agerande, som både höjde tullarna och intensifierade sanktionerna.

Trumps löften under årets valkampanj om att införa minst 60% tullar på alla varor från Kina och frånta landet sin status som mest gynnad nation kan låta överdriven, eller rentav så dramatisk att många avfärdar dem som struntprat. Men precis som sist bör retoriken tas på största allvar, vilket märks av att förberedelserna för en bredare konfrontation med Kina redan har påbörjats.

En samling ”Kinahökar”

Utrikesminister och nationell säkerhetsrådgivare är de tjänstemän som i regel har störst inflytande över amerikansk utrikespolitik. Där har Trump utnämnt Marco Rubio respektive Mike Waltz, som båda är välkända Kinahökar.

Gällande den ekonomiska politiken vill Trump enligt uppgift utse Robert Lighthizer till ”handelstsar” med översikt över hela handelsministeriet. Lighthizer är ökänd i Peking, då han som USA:s handelsrepresentant ledde de utredningar som föranledde tullarna 2018.

En handelstsar behöver inte godkännas av senaten och kan därmed börja jobba på nya tullar omedelbart. Politico uppger att Lighthizer samarbetade med Trump redan under valkampanjen. De båda ska ha samtalat med kongressen om att införa tullar via lagstiftning snarare än genom presidentorder, vilket gör det svårare för framtida regeringar att dra tillbaka dem.

Under Trumps förra mandatperiod lade tjänstemän som finansminister Steve Mnuchin band på Trumps värsta impulser i handelskriget. Allt tyder på att beslutsfattarna denna gång domineras av Kinahökar utan sådana ambitioner.

Ett förberett Kina

Även kinesiska akademier varnar för att Trump drivs av revanschlust, då han beskyller Kina för sin förra valförlust. En risk som har gjort att även Kina är mer redo denna gång.

2018 blev Pekings svar i stort proportionerliga tullar mot amerikanska varor, främst jordbruksprodukter från delstater där stödet för Trump var högt. Sanktionerna mot högteknologi hade man svårt att alls bemöta.

Men i dag har Kina flera verktyg för att skada USA. Som att begränsa exporten av sällsynta jordartsmetaller och andra mineraler som kontrolleras av Kina. Man kan även straffa amerikanska företag, särskilt i sektorer där inhemska alternativ nu finns.

Exempelvis införde Kina nyligen sanktioner mot den amerikanska drönartillverkaren Skydio, som sålt produkter till Taiwans brandkår. Vidare är Calvin Klein och Tommy Hilfigers moderbolag PVH under utredning, för att inte vilja köpa bomull från regionen Xinjiang där tvångsarbete är utbrett.

PVH riskeras nu hamna på en svartlista av ”icke pålitliga entiteter” som upprättades 2020. Samma år införde Kina en lag om exportkontroll, och året därpå en särskild ”anti-utländsk sanktionslag”. Dessa juridiska verktyg är utformade för snabbare och mer effektivt agerande i framtida handelskrig.

Förverkade verktyg

På pappret har Kina minskat sitt beroende av den amerikanska marknaden. Enligt databasen CEIC går 15% av Kinas export nu till USA, jämfört med 19% 2017. Sedan dess har istället exporten till Sydostasien och Mexiko mer än fördubblats.

Men en stor del av denna ökning beror i sin tur på kinesiska exporter till USA via tredje land. Detta är en osäker process med tydliga begränsningar, som Trumps administration dessutom förväntas slå ner särskilt hårt på.

För att kompensera tullarna kan Kina i teorin minska yuanens värde, som nu har en fast valutakurs på 7,1 gentemot dollarn. Något som samtidigt skulle motverka Trumps planer om en svagare dollar för att minska USA:s handelsunderskott.

Men även denna lösning är delvis förbrukad. Kinas valuta är redan nu svagare mot dollarn än då Trump var president, och fortsatt nedgång förvärrar de redan stora problemen med kapitalflykt.

Fördel USA

Många analytiker är överens om att det ekonomiska övertaget ytterligare skiftat till USA:s fördel sedan Trump lämnade vita huset. Kina plågas av en orolig fastighetsmarknad, skenande skuldnivåer, växande ungdomsarbetslöshet, stagnerande tillväxt och trög konsumtion med risk för deflation.

Kinas plan för fortsatt tillväxt är ökade subventioner för tillverkningssektorn. Enligt konsultbolaget TS Lombard tillverkade Kina 12% av världens exportvaror när Trump först blev president. Nu är andelen 17%. Enligt FN-organisationen Unido beräknas Kina stå för 45% av hela världens tillverkning år 2030.

På grund av trög inhemsk konsumtion måste kinesiska företag rikta sig mot utländska marknader. Men även Europa samt en rad utvecklingsländer från Indien till Brasilien och Turkiet har infört höjda tullar eller påbörjat utredningar kring prisdumpade kinesiska produkter.

Utvecklingen ökar Kinas sårbarhet för tullar, vilket i sin tur förstärker Trumps hävstång. Oxford Economics bedömer att tullar på 60% medför en minskning med upp till 70% av USA:s årliga import på 430 miljarder dollar från Kina.

Varning för ond spiral

Enligt Goldman Sachs innebar handelskriget 2018 en ackumulerad minskning av Kinas BNP med 0,65%. Investmentbanken varnar vidare för att 60-procentiga tullar kan få Kinas ekonomi att krympa med ytterligare 2%.

Även Macquire Group uppskattar att tullarna kan få Kinas årliga tillväxt att minska med två procentenheter – och mer ändå om Trump går efter kinesiska exportföretag med tillverkning i Mexiko eller andra länder.

En tänkbar lösning vore att stärka den inhemska konsumtionen. Men som jag tidigare skrivit för Affärsvärlden så är president Xi Jinping ovillig till detta av ideologiska skäl. Och just som med Trumps riskvilja, så bör inte heller Kinas ideologiska acceptans för kortsiktiga ekonomiska smällar i rivaliteten med USA underskattas.

Scott Kennedy, Kinaanalytiker vid tankesmedjan Center for Strategic and International Studies, menar att Kina har tröttnat på att hunsas runt av USA. Man har jobbat hårt för att isolera sig mot sanktioner och har nu självförtroende nog att utmana vad man anser är en stormakt på nedgång.

Risken för en ond spiral är därmed uppenbar. Liksom risken för företag och andra aktörer från omvärlden att om bara ett par månader klämmas mellan världens två ekonomier.

Läs också: Jojje Olsson: Volkswagens kinesiska dödskyss